Gustavsson: Vilka utlandssvenskar avgör valet?

I ett reportage i dagarna uppmärksammade Expressen utlandssvenskar som, trots att de bor utomlands och därför är invandrare, ändå röstar på Sverigedemokraterna. Reportaget påminner om två saker: Först och främst att den traditionella mediesektorn fortfarande har svårt att förstå varför någon röstar SD. Samt, att utlandsröster faktiskt kan avgöra valet.

Historiskt har kampanjer riktade mot utlandssvenskar varit reserverade till Miljöpartiet och Moderaterna, som båda har föreningar för utlandssvenskar. I det här valet har Sverigedemokraterna på allvar gett sig in i leken, med bland annat annonser i spanska Marbella och en arbetsgrupp för att stärka stödet bland svenskar boende i Thailand.

Är det hyckleri att vara sverigedemokrat om man själv invandrat till ett annat land?

Nej, såklart inte. Svenskar som utvandrat är i regel skötsamma människor som bidrar med skatt och konsumtion till sina nya länder. Svenskar i Thailand har ingen tillgång till, och är inte heller i något behov av, bidrag från den thailändska staten.

Är det då inte hyckleri att de inte assimilerar sig? Många svenskar i Marbella och på kanarieöarna kan inte spanska, och sannolikt kan ännu färre av svenskar i Thailand tala thai.

Det vore såklart inget fel moraliskt sett om Spanien, Thailand eller något annat land krävde av alla sina utländska invånare – inklusive svenskar – att de lärde sig språket och kulturen. Det tror jag inte att någon sverigedemokrat tycker. Däremot finns det ett viktigt skäl till att de inte kräver det, och det är att invandrare från rika länder som Sverige utgör en ekonomisk tillgång eftersom de, som ovan nämnt, betalar skatt och bidrar till ekonomin när de spenderar sina svenska pensioner, löner eller andra tillgångar i spanska eller thailändska butiker. Att ställa låga eller inga krav på assimilering av välbeställda invandrare är en medveten strategi för båda länder att locka till sig ”expats”.

Sverige har inte haft en storskalig ”white flight” utomlands; svenskar flyttar främst inom landet, ibland till och med inom den egna kommunen (till kvarvarande trygga områden). Det finns dock ändå utlandssvenskar som emigrerat, helt eller delvis, på grund av situationen i Sverige – inklusive den bristande tryggheten, och känslan av att Sverige inte känns igen. Om man ändå ska bo i ett land som inte känns svenskt, så kan man ju lika gärna välja ett med tropisk värme. För de som emigrerat av sådana skäl, är det självklart logiskt att välja något av Tidöpartierna.

Med risk för att vara partisk, känns det sämre att så många utlandssvenskar röstar på Miljöpartiet. Om man inte bor här och därmed behöver dras med miljöpartistiska bränslepriser, så kan man låta bli att åsamka dem på andra.

Med 370 000 utlandssvenska väljare – lika många som det finns människor i Malmö – finns möjligheten att gruppen skulle kunna avgöra ett särskilt jämnt svenskt val. Det vore i så fall helt oproblematiskt ur ett demokratiperspektiv.

Mer problematiskt är en annan grupp ”utlandssvenskar”: Svenska väljare som inte talar svenska, men ändå röstar. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har varit särskilt flitiga med att kampanja på arabiska, och kampanjen på arabiska har en annan ton än den på svenska. Borta är allt prat om ”restriktiv migrationspolitik” och ”nolltolerans mot antisemitism”. Budskapet kan enkelt sammanfattas som: Vi hatar Israel, och om vi inte vinner valet, så kommer högern utvisa er.

Av någon anledning har SD:s annonser i Marbella fått större uppmärksamhet än att vänsteroppositionen genom skrämselpropaganda försöker få människor som inte ens kan svenska att rösta och vinna valet åt dem. Givet att förtidsröstningen i utanförskapsområden (där 700 000 människor bor) nästan dubblats jämfört med förra valet, så kan det inte uteslutas att strategin lyckas. Det, inte utlandssvenskarnas deltagande, vore en demokratisk tragedi.