Facebook noscript imageHeberlein: Kulturskymning del 3. Från intellektuell till aktivist
Kultur
Heberlein: Kulturskymning del 3. Från intellektuell till aktivist
Ann Heberlein Foto: Privat.
Ann Heberlein Foto: Privat.

Svenska konstnärer, författare, dramatiker och filmskapare ser sig inte längre som intellektuella. De är numera framför allt aktivister i statens tjänst. De bangar aldrig en hashtagg eller ett upprop som går i takt med de ”horisontella perspektiv” som regeringen dikterar – mångfald, jämställdhet och olika gruppers rättigheter, skriver Ann Heberlein i den tredje och sista delen av ”Kulturskymning”.

Kultur i olika former har i alla tider använts av politiker som ett medel att uppnå sina egna mål. Konstnärliga uttryck, som text, bild, sång, musik och drama, påverkar människor. Det vet varenda diktator i världshistorien. Därför har de sett till att ta makten över kulturen, både för att använda den i egna syften, och också för att undvika att kulturen vänds mot dem. Kultur kan vara farlig, väcka människor eller söva dem, mana till uppror eller fostra till lydnad. Kultur är varken ond eller god i sig själv, men kan användas som ett medel till det ena eller det andra.

Den svenska kulturen är dock inte särskilt farlig. Landets kulturutövare – filmskapare, författare, konstnärer, musiker – är tämjda av diverse myndigheter, institut och stipendiefonder som de villigt lyder för snöd vinnings skull. De anpassar sina projekt efter de värderingar och perspektiv som för tillfället premieras av Kulturrådet, Filminstitutet och Konstnärsnämnden. Svenska kulturarbetare hoppar om makten säger hoppa, sätter upp normkritiska skådespel, komponerar antirasistisk musik, dansar feministiska danser och gör hbtq-film, om det är vad som krävs.

Den tydliga ambition som uttrycks av exempelvis Konstnärsnämnden att ”konstnärer kan bli viktiga opinionsbildare” har uppfyllts. Strategin att tukta kulturutövare med hjälp av de så kallade ”horisontella perspektiv” som regeringen ålägger bidragsgivarna att integrera i sin verksamhet, har varit mycket framgångsrik.

Svenska konstnärer, författare, dramatiker och filmskapare ser sig inte längre som intellektuella. De är numera framför allt aktivister i statens tjänst. De bangar aldrig en hashtagg eller ett upprop som går i takt med de ”horisontella perspektiv” som regeringen dikterar – mångfald, jämställdhet och olika gruppers rättigheter.

Missförstå mig inte: jag är inte motståndare till varken mångfald, jämställdhet eller olika gruppers rättigheter. Jag är kritisk till att kultur används i den sociala ingenjörskonstens tjänst, och jag är bekymrad över att tidigare nämnda mål sällan utsätts för en seriös och kritisk diskussion. Leder verkligen lynchmobbar på sociala medier till ökad jämställdhet (#metoo)? Och är utpekandet av ”vita män” som roten till all ondska konstruktivt (BLM)?

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 1. Kultursidornas förflackning

Räddar vi verkligen klimatet genom att sluta flyga och återgå till en livsstil som var legio för tvåhundra år sedan? Och är mångfald detsamma som människor med olika hudfärg? Man kunde ju tänka sig att mångfald inte primärt är en fråga om kön och ras, utan snarare en fråga om pluralism i åsikter, i perspektiv, i världsbilder?

Ytterst få svenska kulturutövare klarar av att försörja sig själva utan statlig stöd. Därför görs det filmer, installationer och utställningar som makten anser ger uttryck för statens värdegrund. Alla som någonsin sökt pengar via något kulturinstitut känner till vilka kriterier som ska uppfyllas – signalord som antirasism, normkritik, mångkultur, religionsdialog och feminism för att nämna några är obligatoriska för monetär utdelning.

Lars Anders Johannson pekar i boken Att dansa efter maktens pipa (Timbro 2017) på att många (alltför många) kulturutövare är hänvisade till statens kassa. Utan bidrag från stat, region eller kommun skulle de svälta eller tvingas byta arbete.

Därför har författarna, konstnärerna, musikerna, skribenterna, konsthallscheferna, förläggarna, museicheferna, filmproducenterna blivit rädda.

Kulturjournalisten Ola Wong skrev vintern 2018 om den politiska styrningen av Sveriges bokförlag. Wong intervjuade bekymrade förläggare som menar att det, för framförallt mindre förlag livsviktiga kulturstödet, blivit allt mer politiserat. Pengarna slussas till böcker, verksamheter och utställningar som marknadsför sig med kodorden feminism, hbtq, mångfald och minoriteter. Bara godkända böcker får stöd av staten. Politikerna styr alltså innehållet i litteraturen – och precis som i Miljöpartiets kulturpolitiska vision är kvaliteten underordnad de politiska målen. Folket ska fostras i rätt värderingar, helt enkelt.

Författaren Bengt Ohlsson beskrev i en längre essä i DN bland annat ett samtal med en bokförläggare som vittnar om en svårartad ängslighet. Bokförläggaren berättar för Ohlsson att de haft en diskussion på förlaget i fråga huruvida det verkligen är försvarbart att låta huvudpersonen i en roman bege sig ut på en långflygning. När Ohlsson frågade förläggaren vad hon är rädd för svarade hon att hon är rädd för att ”bli kallad rasist. Eller antifeminst”. Så illustrerar hon Ohlssons tes: ”Alla har blivit rädda. Och tysta. Och mer samstämmiga. I dagens debattklimat törs ingen sticka ut av skräck för att bli lynchad”, skriver han.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 2. Klåfingriga politiker

Jag förstår rädslan. Risken att bli utsatt för, i alla fall symboliska, lynchningar i form av drev på sociala medier, massanmälningar till facebook och karaktärsmord på landets kultursidor är reell. Den som dristar sig till att ifrågasätta några av maktens viktigaste värderingar – som genusvetenskapens betydelse, mångkulturens välsignelse eller den svenska tryggheten – förpassas omedelbart till den mörka sidan och förlorar alla rättigheter till att bli bemött som en människa.

Den som tycker fel är fel och ska förintas, allt i anständighetens namn, och i anständighetens namn är alla medel tillåtna, illvilliga tolkningar, halmgubbar och rena lögner. Offentliga lynchningar får kännbara konsekvenser för den utsatta, i form av förlorade uppdrag och därmed inkomster. Rädslan för att bli fråntagen heder, ära och möjligheten att försörja sig själv kan förlama den mest skarpsinniga tänkaren och knäcka ryggen på en och annan intellektuell.

Wongs och Ohlssons texter publicerades båda 2018. Samtalet om den politiserade kulturen har tystnat – för att bojorna lättats eller för att vi vant oss? Med hänvisning till rapporten ”Så fri är kulturen” vill jag hävda att konsten inte är mindre begränsad idag, utan mer. Anpassligheten till maktens krav på rätt värderingar och godkända perspektiv har blivit en andra natur hos landets kulturarbetare. De goda värderingarna är internaliserade och uppdraget att sprida evangelium och frälsa folket trumfar driften att skapa. Transformeringen från intellektuell till aktivist är fullbordad.

Ett grundläggande problem är kulturutövarnas självbild och identitet. De betraktar sig som ”kulturarbetare” vilket innebär att de förväntar sig både förhållningsorder och arbetsuppgifter av den som betalar deras lön, vilket med få undantag är staten i form av bidrag, stöd och stipendier. De arbetar nämligen inte i kulturens tjänst, utan i de goda värderingarnas tjänst.

Jag föreslår ytterligare ett identitetsbyte – från kulturarbetare till kulturentreprenör. Det är det enda sättet att frigöra kulturen ur statens grepp. Slopa bidragssystemet, slå sönder kulturmyndigheterna och inför entreprenörskap som ett ämne på alla kulturutbildningar.

Varför ska just kulturutövare hållas under armarna trots att ingen vill köpa deras böcker, se deras filmer eller betala för deras konst? Låt konstnärer, författare, musiker och andra existera på samma villkor som alla andra människor – och kan de inte försörja sig på sin konst får de skaffa ett annat arbete. Den som inte kan försörja sig på det hon skapar får acceptera att skrivandet, målandet, komponerandet är en hobby och inte ett arbete.

Ann Heberlein är författare och teologie doktor i etik.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!