Mycket talar för att debatten om invandringspolitiken är på väg att kallna. I takt med att flyktingmottagandet minskar glider den politiska konflikten över till att mera handla om historien än om framtiden.

Sålunda skriver DN:s inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg i en text om framtidens poliska landskap. Låt mig med lite statistik och siffror samt lagg förklara varför Ramberg har tokfel när han kikar i sin politiska spåkula.

Läs även: Aron Flam: ”Omöjliggör judiskt liv i Sverige”

Jag gör research inför en kommande reportagebok om organiserad systemhotande ekonomisk välfärdsbrottslighet, och hittar av en slump en artikel i den lokala Gratisstockholmstidningen Mitt i Tensta Rinkeby.

Rubrik: Hundarna tränas på lekredskapen.

Underrubrik: Kamphundarnas ägare hetsar dem till attackträning på lekredskap – en skadegörelse som kostar stadsdelen över 10 miljoner per år.

I och för sig ingen etta på gratistidningen av utmärkt journalistisk kvalitet som någon blir särskilt förvånad eller upprörd över, numera. Men notera när tidningen gavs ut. Tisdagen den 18 juli, 2006. Det är alltså 17 år gammalt, det här omslaget.

Låt oss gå längre tillbaka än så, och titta på Aftonbladet. Rubriken lyder: ”Vi vågar inte låta barnen gå i skolan”. Nedryckaren, (texten under rubriken kallas för nedryckare på tidningslingo), lyder ”Hässelbyföräldrar lever i skräck för ungdomsgängets trakasserier”.

I artikeln beskrivs hur ett ungdomsgäng bestående av invandrade 13- och 14-åringar går in i högstadieskolor i Stockholmsstadsdelen belägen i Västerort. I grupper om ungefär femton yngre tonåringar och drar de ut elever från lektioner, hotar eller misshandlar som hämnd för tänkta oförrätter, utan att de fåtaliga lärarna kan ingripa mot mobben och sätta stopp för trakasserierna.

Den artikeln är publicerad 1990, den 31 januari, och har således 33 år på nacken.

Den gängkulturella problematik vi pratar om med rekordmånga sprängningar och skjutningar år 2023 är alltså ingenting nytt. Om någon mot förmodan nu trodde det. Vilket DN:s Ramberg sannolikt gör. Och då talar vi alltså om tiden före att regeringen Reinfeldt tillsammans med MP vred på de migrationsliberala svenska kranarna till ultraöppet läge i den så kallade Mök:en, den migrationspolitiska överenskommelsen, år 2011.

När nyheten om kamphundarna toppade Mitt i var det fortfarande regeringen Persson (S) som styrde, och när Aftonbladet publicerade sin artikel hette statsministern Ingvar Carlsson (S), mannen i spetsen för regeringen Carlsson I.

I de regeringarna ingår ett större antal statsråd som DN:s erfarna politiska kommentator garanterat kan räkna upp. Dessa tunga politiker har ett konkret politiskt delansvar för hur den redan 1990 dysfunktionella integrationen inte längre fungerade, hur den var ännu mer dysfunktionell år 2006, eller varför inte totalt havererad som i gängkrigens Stockholm år 2023, där såväl sprängningar som skjutningar slår rekord och satt hela den internationella Sverigebilden rejält i gungning, med tyska tunga prestigetidningar som varnar på förstasidan för det svenska exemplet.

Läs även: Tysk tidning: Sverige är Europas farligaste land

Detta ska ses som en lektion i hur lång laggen, alltså eftersläpningen, är i invandringspolitiken mellan politiska beslut och konkret påverkan på det svenska samhället. Det är också därför Ramberg har fel i sin prognos om att ”debatten om invandringspolitiken är på väg att kallna.”

Det är den nu inte. Tvärtom. Problemen med kriminaliteten som förklaras av en dysfunktionell integration och havererad invandringspolitik kommer fortsätta att förvärras under lång tid framöver. Detta på grund av två faktorer. Dels eftersom vi kommer ha en fortsatt hög invandring till Sverige på grund av familjeband, där exempelvis ensamkommande unga grabbar från Afghanistan skickades till Sverige som så kallade ankarbarn för att resten av familjen ska kunna få beviljade uppehållstillstånd tack vare familjeband i nästa steg. Dels på grund av den långa laggen. Låt mig återkomma till den.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson brukar säga att den dåvarande socialdemokratiska regering stramade åt invandringen till Sverige hösten 2015. Ok. Låt oss titta på statistiken från Migrationsverket. Göra en så kallad faktakontroll.

Migrationsverkets officiella statistik visar att år 2018 kom det 133 025 personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige för arbete, studier, familjeanknytning, asyl och personer inom EU/EES. År 2019 beviljades 117 913uppehållstillstånd i Sverige. År 2020 89 009 stycken, 2021 95 163 och 2022 142 179 stycken uppehållstillstånd.

De senaste fem åren har det alltså beviljats sammanlagt 577 289 uppehållstillstånd. Eller annorlunda uttryckt, mer än en halv miljon, nästan sex hundratusen personer, har fortsatt komma hit. Detta alltså efter ”åtstramningen”.

Dessa siffror visar att det är en såväl märklig som skakig slutsats som Ramberg framför i sin analys i DN den 24 oktober. Visst kommer invandringen att minska framöver men det grundläggande problemet kvarstår: Den icke fungerande integrationen, eftersom många av migranterna som kommit hit från i första hand Mena-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) samt Afghanistan aldrig haft den minsta ambition att kulturellt och värderingsmässigt integreras i Sverige, för att tala klarspråk. (Se exempelvis Sofie Löwenmarks krönika i Expressen, ”Taxichaufförens ord förklarar segregationen”, 8 oktober 2023).

Dessutom missar Ramberg som sagt problematiken med den så kallade laggen, eller eftersläpningen, i problemen med en överlastad och dysfunktionell invandring kopplad till den icke fungerande integrationen.

Ta det stora mansöverskott i en generation svenskar som skapades under åren 2010–2015 när vi (och tyskarna) lämnade gränserna vidöppna för de unga afghanska männen. Effekten av den missmatchningen på den svenska demografin ser vi ännu inte röken av.

Men för några år sedan varnade en av världens ledande professorer i demografi, amerikanskan Valerie M Hudson, oss för just detta i en artikel på GP debatt (19 januari 2016). Under rubriken ”Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige” skrev hon bland annat:

Sverige har för närvarande en uppseendeväckande skev könsfördelning, särskilt i åldersspannet 15 – 19 år, något som har accelererat kraftigt genom det senaste årets mottagande av ensamkommande barn och ungdomar. Min forskning visar att det finns flera negativa konsekvenser för samhället när obalanserna i könsfördelningen ökar, något som Sverige behöver diskutera på allvar.

Eller varför inte läsa en debattartikel från 2013, när Reinfeldt (M) var statsminister och migrationsministern hette Billström (M) där man under rubriken ”Ska Sverige bli en humanitär stormakt?” kunde ta del av följande konstaterande:

Statistiken från Migrationsverket visar på en svensk asylhantering som accelererat och nästan släppt all kontroll, anser Gunnar Sandelin, medförfattare till den omstridda boken Invandring och mörkläggning.

(Den här artikeln publicerade jag i min egenskap av dåvarande debattredaktör på tidningen Dagens Samhälle debatt den 12 december 2013. Artikeln bygger enbart på officiell svensk och jämförande nordisk migrationsstatistik.)

Det mycket stora mansöverskottet i den generationen i Sverige är dynamit, för att koppa tillbaka till professor Hudsons forskning, eftersom de afghanska männen besitter ett påtagligt lågt giftaskapital på familjemarknaden i svenska yngre kvinnors ögon. Den frustration som det kommer skapa hos dessa efter ett tag äldre och fortfarande ogifta männen gör henne orolig, så pass orolig att hon tar sig tid att skriva en varnande artikel om detta i en av Sveriges största morgontidningar.

Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar

Vid sidan av detta tillkommer risken för narkotikagängsproblematiken 2.0. Det är den albanska maffian som är stora inom den tunga narkotikasmugglingen via den så kallade Balkanrutten. Den är volymmässigt mycket större än ryssarnas Norra vägen som går genom Ryssland. Vi pratar här om heroinet som ursprungligen kommer från opiumodlingarna i Afghanistan.

Fundera över vad som kan hända när de här unga afghanska männen blivit lite äldre och mer etablerade i Sverige och hunnit bygga egna afghanska nätverk, för att använda polisens vokabulär, och inser att de genom redan etablerade kontakter i hemlandet sitter på själva källan till typ 90 procent av världens heroin genom de stora opiumodlingarna i Afghanistan? De som kontrolleras av lokala krigsherrar som tillsammans med de styrande talibanerna tjänar grova pengar på odlingarna och produktionen av heroinet som kommer från råvaran i opiumblommorna.

Det återstår bara för de att strukturera och bygga upp afghanska knarkgäng i Sverige innan deras medlemmar kan börja tjäna grova pengar på den färdigprocessade lönsamma högmarginalprodukten gjord på råvaran i hemlandet. Är de riktigt smarta startar de givetvis inget nytt narkotikakrig, utan förhandlar i stället och slår sig ihop med albaner eller ryssar för att samarbeta om en av de två stora lukrativa smuggelvägarna till Sverige.

Jämför med hur den dåvarande juggemaffian växte fram i svenska krogsvängen på 70-talet och 80-talet, trots den då väl fungerande arbetskraftsinvandringen till oss från Italien, Jugoslavien och Grekland. Mönster går lätt igen.

Det finns således ungefär en halv miljon skäl till att Ramberg på DN har fel i analysen, även efter att vi räknat bort de hårt arbetande kineserna i krogsvängen samt de högutbildade indiska kodarna i IT-klustret Kista i Stockholm, vägg i vägg med brotts- och gängtyngda Järvafältets bostadsområden Akalla, Husby, Tensta och Rinkeby, också de belägna i Västerort.

Ty hur många, apropå bristande kulturell integration, har hört talas om kinesiska eller indiska ungdomsgäng som krigar med militära automatvapen på den svenska huvudstadens gator? Det är faktiskt skillnad på invandring och invandring, och det svenska huvudproblemet stavas Mena-regionen.

Läs även: Brinkemo: Sveriges revolution tv-sändes inte