Många vill förbjuda huvudduk på muslimska kvinnor, eftersom de ser den som symbol för förtryck. Men människor med liberal åskådning blir lätt själva förtryckare när de vill lägga sig i andra människors klädsel, skriver Ulrika Carlsson med utgångspunkt från Frankrike.
Ett halvår efter det monstruösa mordet på den franske läraren Samuel Paty lade president Macrons parti fram ett lagförslag som tycktes vilja trycka tillbaka vad som betraktades som ännu ett ondskefullt religiöst uttryck. Det handlade återigen om kvinnlig muslimsk klädsel. Ingen under arton år ska få bära huvudduk på offentlig plats, mammor i huvudduk ska inte få följa med på skolutflykter, och på kommunala badhus ska man inte få simma i heltäckande baddräkt.
Detta var en skärpning av den lagtolkning som debatterades hett när den började tillämpas för ett par decennier sedan: alltså att ”uppenbara religiösa symboler” såsom kippor och huvuddukar måste förbjudas i skolor. I debatten presenterades konflikten som en mellan, å ena sidan, den franska laïcité-principen – alltså statens religiösa neutralitet – och religionsfrihet å andra sidan.
Samtidigt stack man inte under stol med att det som egentligen motiverade denna specifika lagtolkning inte var att skolor skulle vara en religiöst neutral zon, utan hade att göra med att huvuddukar ansågs förtrycka kvinnor. Förbudet var alltså allt annat än principfast – det var ad hoc.
Läs även: Sista chansen för Le Pen i regionalval
Med Macron i spetsen slog sig fransmännen för bröstet över sin kompromisslösa yttrandefrihet, och gjorde Paty till en martyr för denna demokratiska grundpelare. Och visst ska de slå vakt om denna rättighet. Men hur ligger det egentligen till med yttrandefriheten i Frankrike? Mer specifikt: hur går yttrandefriheten ihop med landets extrema tolkning av vad det innebär att skilja på stat och religion?
Paty åtnjöt en lagstadgad rätt att visa Muhammed-karikatyrer. Men laïcitén innebar en begränsning av hans yttrandefrihet i egenskap av statsanställd. Det var för honom, hans kollegor och elever förbjudet att uttrycka sig genom de där så kallade uppenbara religiösa symbolerna.
Kort sagt är det i franska skolor tillåtet att ifrågasätta, kritisera och förlöjliga en religion, men inte att bejaka den. Det är som om yttrandefriheten i Frankrike lider av ett tonårsproblem: den är anti.
Att klädsel och accessoarer som burkinis, stora krucifix och kippor borde omfattas av yttrandefriheten torde inte vara kontroversiellt, givet hur fransk lagstiftning själv uppfattar dessa, alltså just som symboler. Enligt den officiella lagtolkningen är en burkini ett statement, något som i princip kan uttryckas i ord.
Nu är denna tolkning i sig felaktig, eller i alla fall en grov förenkling. Detta blir uppenbart när man betänker frågan huruvida en religiös flicka lika gärna skulle kunna gå omkring barhuvad men med en etikett på blusen som det stod ”muslim” på. Det skulle hon naturligtvis inte. Huvudduken är inte i första hand en symbol för islam utan en del av själva religionsutövandet.
I språkfilosofin skiljer man mellan ett tecken på och ett tecken för nånting. När jag reser mig upp från min sits på bussen och närmar mig utgången, kan andra passagerare sluta sig till att jag vill gå av vid nästa hållplats. Det är ett tecken på vad jag vill, men jag gör det inte för att signalera denna avsikt, utan för att kunna gå av i tid. När jag trycker på stoppknappen däremot, så är detta ett tecken för det jag vill: Ett explicit meddelande till chauffören som inte har någon annan funktion än just den kommunikativa.
Läs även: Polisen undersöker motiv efter knivattacken i Tyskland
Betänk nu en israelisk skolflicka som aldrig bär kortärmade blusar, byxor eller korta kjolar. En betraktare skulle av hennes klädsel kunna sluta sig till att hon är ortodox religiös judinna. Är hennes klädsel därför en symbol, ett tecken för, hennes religion?
Visst hoppas hon kanske medelst sin klädsel visa för andra vem hon är och hur hon vill bli behandlad – att män inte ska vidröra henne, till exempel. Men i första hand är hennes klädsel inte någon symbol utan ett sätt att leva och vara den hon är, nämligen en medlem av en viss tradition, en anhängare av ett visst etos.
Det stämmer att den muslimska hijaben ursprungligen hade en symbolisk funktion: Muhammeds hustrur täckte sitt hår för att visa att de var just hans hustrur. Sedermera antog den dock ytterligare en roll – samma roll sjaletter för hundra år sedan hade i stora delar av Europa, och som långa kjolar och ärmar fortfarande har bland ortodoxa judinnor; att skyla en kvinnas kropp från mäns blickar för att värna om hennes personliga integritet och undvika att de män hon träffar på utanför hemmet syndar i tanken.
Detta är för övrigt en roll som dina jeans och min bikini-topp fortfarande spelar. Inte ens Sveriges upplysta hedendom tillåter att man blottar sig offentligt. Skillnaden ligger bara i vad detta förbud omfattar – vilka kroppsdelar som en given kultur betraktar som erotiskt laddade.
Läs även: Kvinna misshandlades av sin far – svimmade
Den radikala tillämpningen av den franska laïcitén grundar sig på en grumlad uppfattning om vad dessa religiösa uttryck verkligen är. Den utgår överhuvudtaget från en plattfotad föreställning om religionens väsen, och hur den är förknippad med kultur och levnadssätt mer allmänt.
Både religionsfriheten och åtskillnaden mellan religion och stat härrör från reformationen. I och med att religionen gavs en särställning som något individen hade rätt till var man också tvungen att tydligt begreppsliggöra vad som utgjorde religion. För att den skulle kunna åtnjuta särskilt lagligt beskydd måste den kunna identifieras, och alltså avgränsas som ett distinkt fenomen, åtskilt från kultur i övrigt.
Detta gick hand i hand med protestantismens syn på religionen som något helt andligt och därmed inre och personligt, något som inte behöver – eller ens kan eller bör – ges externa uttryck. Man skulle inte tro att man var kristen bara för att man svalde oblaten eller klädde sig sedesamt.
Överhuvudtaget förhåller sig protestantismen alltid lite suspekt gentemot ”uppvisningar” på att man är religiös, eftersom det inte kan uteslutas att man ägnar sig åt dessa bara för syns skull, för att vinna ära i jordelivet.
Denna bild av vad det är att utöva sin tro stämmer emellertid inte in på någon annan stor religion. Ritualer spelar en central roll i de äldre kristna kyrkorna såväl som inom judendomen, islam och hinduismen.
Förbudet mot ”uppenbara religiösa symboler,” och uppfattningen av vad som utgör sådana, är i sig religiöst betingad. Inte heller kan religionsutövande klart åtskiljas från kultur och livsåskådning. Exemplet med kvinnors klädsel är typiskt. I och med sin laïcité är Frankrike det mest protestantiska av alla katolska länder.
Läs även: Kvinnlig IS-medlem döms – tog med sin tvååring till Syrien
Hijab-förbudet har hyllats av både liberaler och konservativa, men egentligen hör det hemma inom kommunismen, där kultur och tradition är ”ideologi” och som sådan förtrycker människan. Under ryska revolutionen plundrades kyrkor på ikoner som sedermera ställdes ut på museer. Det var där de hörde hemma – som föremål för distanserad betraktning.
Frankrikes museer bevarar likaså konstskatter de plundrat från de länder de koloniserat. Detta stora ”kulturland” förstår inte att kultur i första hand inte är något som ligger numrerat i glasmontrar med pedagogiska förklaringar, utan något man lever.
Tvåhundratrettio år efter sin revolution verkar Frankrike ännu inte ha kommit förbi tonårsrevolten, ännu inte insett att rätten att kritisera allt, friheten att inte respektera religiösa förbud och att inte behöva tillhöra den eller den gruppen – hur mycket dessa rättigheter än måste upprätthållas juridiskt och politiskt – inte är viktigare, existentiellt sett, än den frihet som ligger i att bejaka, att tillhöra, och att vara sig själv.
Ulrika Carlsson är filosof, disputerade vid Yale 2013. Hennes bok om Kierkegaard utkom tidigare i år.
