Magdalena Andersson har återigen bjudit på stor underhållning. När Sverige blev medlem i Nato postade hon en bild på Facebook där hon sitter och ska signera något. Vad är ytterst oklart, eller för den delen varför.

Bilden är allvarsam. Andersson i svart dräkt, i bakgrunden finns ett porträtt som syns delvis, hela atmosfären är statsmannalik. Förmodligen är det ett försök av Andersson att lajva att hon skrev på de svenska Nato-dokumenten. Hennes lajvande är det roligaste sedan Centerpartiets Demirok skulle göra något med pinnar för att framstå som lantlig. Anderssons försök att stjäla showen är lika löjligt som Demiroks försök att vara torpare. Andersson misslyckades med att få in Sverige i Nato. Hon borde stå för det och vara glad att någon som var kapabel tog över.

I stället för att ha lyckats leker Andersson att hon har lyckats, vilket internet har drivit hejdlöst med. Människor har postat bilder med Anderssons nuna inklistrad om att hon vunnit allt mellan tennismatcher och melodifestivaler. Freden i Brömsebro påstås ha ordnats av Andersson. Hon har gjort bort sig och förhoppningvis kommer den som arrangerade bilden få både löneförhöjning och ökat ansvar. Det skulle göra politiken mycket roligare.

Andersson kommunicerar inte bara med en bild. Hon har en text också:

”Sverige blir nu medlem i Nato, och därmed blir vi ett säkrare land. Vi får ett starkare försvar av vårt älskade Sverige. En bättre möjlighet att försvara vår frihet, vår demokrati och vårt sätt att leva.
Orsaken till beslutet kvarstår. Rysslands fullskaliga och folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Beslutet att ansöka om Natomedlemskap tog vi socialdemokrater med bred enighet i Sveriges riksdag. Vi gjorde det för att vi älskar Sverige. För att det stärker Sverige och svenska folkets trygghet.
Nu inleds en ny epok i Sveriges historia. Nato ökar vår trygghet, men i den osäkra tid vi har framför oss är det också viktigt att vi kommer samman som land. Vår sammanhållning är avgörande för vår motståndskraft. Det är när vi håller ihop, och tar gemensamt ansvar, som vi är som starkast.”

Det är en fascinerande text att läsa. Det är en skamlöshet som saknar motstycke. Kanske är perspektivet det mest fascinerande. Andersson antar att media, folket och väljarna är idioter som inte kommer ihåg hennes kamp mot Nato. I hennes värld räcker det med att hon säger att hon har varit för Nato sedan SSU-åren, ja då förväntas vi tro henne, svälja allt med hår och hull och lalla med. Att inte fler medier tar upp hennes uppenbara lögner är en gåta.

Läs även: Magdas kamp mot DDR

I texten finns saker som är värda att dyka djupare i. Den första är att det är säkrare med Nato. Den andra är den märkligt snabbt uppblossande fosterlandskärleken som får Andersson att svärma.

Det finns ett före och efter med Nato. För många är det 24 februari, då Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina. En invasion som Andersson inte ens ville säga var en invasion. Anderssons skifte i Natofrågan kommer först tre månader senare – en bra bit in i maj. Fram till dess gjorde hon allt för att vi inte skulle gå med.

Skiftet i hur hon insåg att hon älskar Sverige påminner om skämtvideos där flickor först nobbar en kille och sedan springer efter honom när han stiger in i en Ferrari – golddiggers. Här var det inte en Ferrari som Andersson såg. Det hon såg var en riksdagsmajoritet för att gå med i Nato och ett löfte att använda den under ett valår. För Andersson fanns inte ett val mellan att gå med i Nato eller ej. Det handlade om att vara på den vinnande eller förlorande sidan.

Läs även: Så blev Sverige ett Natoland

Socialdemokraternas Natomotstånd gick igenom alla stadier. Andersson hävdade att Nato skulle öka krigshotet genom att destabilisera. Löfven kritiserade illa förtäckt Finland för att vilja ansöka. Hennes regering till och med försökte hävda att det inte räckte med en majoritet för att ansöka utan att det krävdes en kvalificerad majoritet.

Nu dansar hon på rosa moln. Hon älskar Sverige. Nato ger säkerhet och trygghet. Viktigast av allt är att vi är starkast tillsammans. Det är en ganska annorlunda syn på saker än hennes hyllningar av alliansfriheten under de tre månader när hon trodde att Sverigedemokraterna inte skulle stödja Mmoderaterna i en ansökan till medlemskap i Nato.

Andersson har, under galgen, svängt 180 grader om Nato. Det går att diskutera om hon på riktigt har bytt uppfattning eller om det är en charad. Däremot är det tydligt att vi förväntas delta i en lek där Andersson alltid har varit för Nato och där det nästan helt är hennes förtjänst att vi är med.

Samma charader har Andersson gjort förr. Vi förväntas att tro att hon alltid har varit för en strikt migrationspolitik liksom att hon var tuff mot gängen. Eller ville ge vapen till Ukraina. Det påminner allt mer om ett barn som har klätt ut sig till prinsessa och föräldrarna tvingar in omgivningen i leken för att barnet inte ska bli argt. Artigt förväntas alla spela med, och framförallt är det medias roll. Få trasslar till frågor med fakta utan hon slipper granskning. Kanske är det trevligare så.

Det enklaste för Andersson hade varit att ta ansvar och vara vuxen. Det är inte konstigt eller svårt att säga att man hade fel och har tänkt om. Världens förändras och med den förändringen kommer nya perspektiv och insikter. Det brukar kallas att växa.

Andersson å andra sidan fungerar inte så. Hon har alltid haft rätt. På hennes kontor finns säkert ett blädderblock av brasklappar för allt som kan tänkas hända. Andersson håller hårt på sina principer, och duger inte de så har hon fler. I värsta fall ligger ytterligare några principer på mognad.

Frågan som kittlar är om Andersson tror att ingen minns och att hon därför kan lura folk, eller om hon utgår från att media inte granskar henne.

Läs även: Magdalena Anderssons grundlagsproblem med Nato