Grundlagen ställer krav på eniga beslut. Hur tänker sig Magdalena Andersson att driva en Natopolitik tillsammans med partier som är emot Nato? Medlemskapet i Nato ställer en rad frågor som Andersson behöver kunna besvara.
Spelteori har blivit en långt mindre diskuterad fråga sedan valet. Kanske finns det ett enkelt svar eftersom varje diskussion efter valet ställer en ganska tight majoritet mot en väldigt splittrad vänster. Från vänsterns perspektiv finns en mycket stor fara i en sådan diskussion eftersom det ytterligare visar hur svag Magdalena Andersson är. Hon må vara ledare för det största partiet i oppositionen, men är det i realiteten en eller flera oppositioner? Klarar hon att hålla ihop partierna?
Natofrågan reser ämnet igen, och inte till Anderssons fördel. Nato kommer att framöver vara fundamentet i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är grunden och det är så vi kommer att arbeta framöver med svensk säkerhet. Det kommer att genomsyra allt från vilka vapensystem vi använder och utvecklar, till järnvägsutbyggnader, flygplatser och annat.
Innan Magdalena Andersson hastigt bytte uppfattning om Nato fanns två tydliga alternativ. Anderssons alternativ var att i huvudsak förhålla sig passiv och hoppas på att det inte blir ett krig som inkluderar Sverige. Mot det stod de andra partierna, utom MP, VP och S, som menade att passivitet kunde vara riskabelt. Genom att gå med i Nato tog Sverige en aktiv roll i sin säkerhetspolitik. I stället för att hoppas på fred så förändrar Nato två saker.
Det första är den ömsesidiga garantin. Den som börjar bråka med ett Nato-land får 32 fiender. Det andra är att genom både samövningar och utplacerad trupp förstärks försvaren så att det skapas ett större skydd. Till exempel kommer Sverige sannolikt att patrullera med jaktflyg på andra sidan Östersjön, över de baltiska staterna. Vart och ett av de länderna är för litet för att ha ett eget effektivt flygvapen så där kan Sverige stödja. Dessutom är det sannolikt att Sverige kommer att bidra med stående trupp i samma område. Det skiftet i säkerhetspolitiken är slående. Sverige har gått från att hoppas på att det inte blir krig till att, tillsammans med andra, markera vid Rysslands gräns. Skillnaden är högst påtaglig.
För Magdalena Andersson innebär det ett stort problem. Hennes engagemang för Nato är ytterst grunt. In i det sista slogs hon för att vi inte skulle gå med och hennes omvändelse var i huvudsak ett försök att undvika att vara på den förlorande sidan. Hennes nya talepunkt är att Socialdemokraterna gick med för att de ”älskar Sverige”. Det är något som väcker både mer skratt och fler frågor än det ger svar. Hur är det då med hennes tänkta regeringskollegor i MP och V? Älskar de Sverige, eller gör de inte det?
Läs även: Så blev Sverige ett Nato-land
Det är också där hennes problem ligger och det finns en rad frågor som ingen ställer till henne. Regeringar fattar ensamt beslut om utrikes och säkerhetspolitik i Sverige. Men besluten fattas kollektivt. Det går inte att ha en avvikande mening.
Går det att räkna med att Miljöpartiet och Vänsterpartiet byter uppfattning och börjar driva en säkerhetspolitik där en hörnsten är svensk trupp i och över Baltikum? Det tycks osannolikt. Anderssons förmåga till vettlösa kompromisser för att få makt är välkänd, inte minst från Kakabaveh-affären som komplicerade medlemskapet i Nato. Det är också mycket mer konstitutionellt komplicerat att vara oense i säkerhetspolitik än till exempel budgetfrågor. Miljöpartiet har delvis svängt och säger sig inte driva ett utträde, men kommer deras pacifism komplicera samarbetet? Svängningen för Miljöpartiet i november 2023 indikerar också att det mer handlar om regeringsfäighet än säkerhetspolitisk analys.
Regeringsfrågan kompliceras också ytterligare av kravet på enighet. Rent konstitutionellt blir det väldigt krångligt, om ens legalt möjligt, att ha en regering som inte delar de grundläggande uppfattningarna i säkerhetspolitiken. Skulle det strida mot grundlagen att inte vara ense i utrikespolitiken har Andersson ännu värre problem att hantera, eftersom samarbetspartierna då kan utöva mer tryck på henne.
Läs även: Är det konstitutionellt möjligt att ha Vänsterpartiet i en regering?
Det är förvånande att så få tidningar och ledarsidor har reflekterat över Anderssons problem att bilda regering efter Nato. Där hon tidigare hade problem med ett Centerparti som skulle driva Sveriges mest företagsvänliga och tillväxtvänliga politik uppbackade av V och C finns nu en helt annan dimension som dessutom kompliceras av grundlagen.
Andersson har fått ännu fler frågor att besvara. Svåra frågor. Tyvärr kommer de att som så ofta vara väldigt lätta för henne att ducka – eftersom de som de aldrig ens ställs.
Läs även: Dags att skåla för Nato
