Nato-debatten efter att Ungern sagt ja börjar krypa allt djupare ner i kaninhålet. Ännu har den inte nått punkten där Nato påstås ha grundats av Per-Albin Hansson. Det kan däremot inte uteslutas att debatten hamnar där.

Det finns därför goda skäl att påminna om vad som faktiskt hände när Sverige gick med och framförallt varför Socialdemokraterna ändrade uppfattning.

Låt oss börja en bra bit tillbaka. Mona Sahlin menade att Sverige inte skulle gå med under hennes livstid. Hon till och med kritiserade Alliansregeringen för att vara otydlig i Natofrågan och att Sverige riskerade att hamna i en situation där Sverige skulle bistå Nato:

– Och vill vi verkligen se svenska Jas-plan i Natoluftrum försvara Natoområden? sa Mona Sahlin till TT.

Kraven gick ännu längre, inför valet 2010 krävde Socialdemokraterna tillsammans med V och MP att alla amerikanska militärbaser utomlands, utan undantag, skulle stängas.

Bara kort innan kriget i Ukraina sa Peter Hultqvist att det inte skulle bli något Natomdedlemsskap så länge han var försvarsminister. Sen ändrade han snabbt uppfattning och ministerstolen var tydligen viktigare än hans Nato-nej eller värdighet. Inte heller tycktes den dåvarande försvarsministern ha begripit att allianser och upprustning sker innan det blir krig. Det har varje skolbarn fått lära sig sedan Per-Albins tid.

Socialdemokraternas motstånd mot Nato-medlemskap var grundfäst. Det hade överlevt både Kuba-krisen och resten av Kalla kriget. Sprickorna var få fram till kriget i Ukraina. Frågan är vad som hände då.

Skiftet i synen på Nato kommer märkligt nog inte när kriget börjar. Då heter det att Nato skulle öka spänningarna ytterligare. Skiftet kommer en bra bit in i kriget när det är uppenbart att Ryssland inte får en enkel seger utan börjar sitta fast. Det är tydligt att det inte är vare sig den ryska krigslyckan eller viljan till krig som orsakar skiftet. Vad är det som händer så att S börjar byta uppfattning?

Det börjar med att Ulf Kristersson ställer krav på ett svensk medlemskap. I en debattartikel i DN skriver han att han är beredd att använda en majoritet för att gå med i Nato. Tydligt förklarar han att Socialdemokraternas veto i Natofrågan är över. Det är för viktigt att gå med för att vänta in Socialdemokraterna under ytterligare ett par årtionden. Frågan blir mer konkret, framförallt för S, eftersom det är ett valår.

Socialdemokraterna blir givetvis rosenrasande. På precis samma sätt som med vapenleveranser till Ukraina så tvärvägrar man att acceptera majoriteten och menar att det är legalt omöjligt. Men på samma sätt tvingas de backa. Vapen till Ukraina är en fråga som är mycket lik och där dynamiken är densamma. När C och SD är på samma sida som M röstar de ner regeringen i en votering. Majoriteten är emot Socialdemokraterna – hellre än att förlora byter Socialdemokraterna uppfattning.

Läs även: Nej, Nej, Kanske och sen går det jättebra

Det är jobbigt eftersom det i bägge frågorna inte bara är majoriteten i riksdagen utan också opinionen som är emot regeringen. Ju mer de stretar emot desto mer stöd tappar de.

In på scenen kliver Jimmie Åkesson. Först lite trevande där han är osäker på om Sverige ska ta klivet från option till fullvärdig medlem. Paniken i Socialdemokraterna blir högst påtaglig. Tanken att begrava frågan i en intern diskussion som sträcker sig över valet och förhoppningvis till det har blivit fred i Ukraina kollapsar. I stället får man göra en övertalningskampanj av partiet i smyg. Det kallas för samtal i partiet. Trots att uppenbart partiledningen inte alls vill gå med.

Läs även: När Åkesson fick S att bli Nato-vänner

Spelplanen är helt ny och Andersson är nära schack matt. En majoritet av riksdagen vill gå med, och Kristersson har tydligt deklarerat att han kör över Andersson. Förmodligen kommer ett första steg tas redan under sommaren, mitt i valrörelsen. Det skulle kunna avgöra valet.

Under en kort period förs en förvirrad debatt präglad av påtaglig panik där S menar att det krävs kvalificerad majoritet och att de därför har veto. Ingen är direkt imponerad av argumentationen och debatten blir allt motigare för S.

Räknar man mandat finns två alternativ. Att Sverige går med i Nato och S är på den vinnande sidan. Det andra är att Sverige går med i Nato och Socialdemokraterna är på den förlorande sidan. I bägge fallen sker det i en valrörelse, inte ett särskilt svårt val.

Socialdemokraterna väljer “can’t you beat them, join them”. Plötsligt svänger Socialdemokraterna och ur varenda låda dammar man av gamlingar som ska få partiet att gå i takt. Till och med Mona Sahlin fick vara med och berätta om sin insikt.

Att Sverige skickade in en ansökan är två personers förtjänst. Den första är Ulf Kristersson som förklarade att det viktiga är riksdagsmajoritetens uppfattning inte en bred uppgörelse som i praktiken ger S veto. Den andra personen är Jimmie Åkesson som fick SD att byta fot och därmed gav Kristersson en majoritet.

Hade Åkesson behållit uppfattningen att vänta och se hade förmodligen Hultqvist och Baudin åkt runt i byar och pratat Nato i något halvt decennium tills frågan dog ut av ren tristess. Då hade aldrig Andersson brunnit för Nato eller tyckt att Sverige borde skydda sina grannländer. Hon hade fortsatt att prata om att behålla stabiliteten och Löfven hade säkert pratat om Sverige som en buffertzon mellan Nato och Ryssland.

Förmodligen bytte få ledande socialdemokrater uppfattning om Nato. I stället insåg de att situationen var katastrofal om de hamnade på fel sida och förlorade. Då vore det bättre att vara på den vinnande sidan och försöka få det att framstå som att det var deras förtjänst. Men Andersson lyckades varken få med oss i Nato eller skapa en trovärdig historia om varför de bytte sida.

För hennes del är förlusten dubbel.

Läs även: Skolan måste främja begåvning