Debatten i söndagens Agenda i SVT var på flera sätt talande. Socialdemokraten Ardalan Shekarabi drabbade samman med socialförsäkringsminister Anna Tenje om karensavdrag vid sjukdom.

Det första som slår en är hur Socialdemokraterna, trots att de befinner sig i opposition, i så hög grad sätter ramen för debatten. Det är deras perspektiv som formar samtalet.

Socialdemokraterna menar att det finns en orättvisa mellan, grovt sett, arbetare och tjänstemän när det gäller karensavdraget. Tjänstemän kan ofta arbeta hemifrån när de är sjuka och slipper därmed löneavdrag, medan andra inte har den möjligheten.

En lång rad yrken – särskilt de där kontakt med människor är central – kan inte skötas på distans. Kassörskor, busschaufförer, poliser, vårdpersonal och många andra måste vara på plats. De måste stanna hemma vid infektioner.

Men redan där kan man stanna upp och ställa en fråga: är det verkligen alla, eller ens en stor del, av sjukskrivningarna som sker av sådana orsaker? Det finns en mängd andra anledningar till sjukfrånvaro. Allt från bakfyllor till sportskador, olyckor och andra problem. Därtill kommer en inte obetydlig andel infektioner som smittar via barn som blir sjuka på dagis eller i skolan – inte på arbetsplatsen.

Socialdemokraternas tanke är att flytta över alla dessa kostnader på arbetsgivarna, och samtidigt hoppas att sjukskrivningarna inte ökar om karensdagen försvinner. Lycka till med det. Kostnaden uppskattas olika högt men brukar landa någonstans mellan 10 och 15 miljarder kronor årligen – pengar som ska gå från arbetsgivarna till de som är sjuka.

Men det stora felet i debatten handlar inte om var kostnaden landar, utan om något helt annat. Det är själva grundresonemanget – idén att det finns en rättviseaspekt mellan olika arbetstagare.

Det är rent nonsens.

Frågan om rättvisa handlar i stället om relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är två helt olika saker att en arbetsgivare låter en anställd arbeta hemifrån – och att en arbetstagare är helt frånvarande.

För arbetsgivaren är en tjänsteman som arbetar hemifrån fortfarande någon som utför sitt jobb. En busschaufför som är hemma kräver en vikarie. Det är en helt annan situation.

Det är där kritiken mot Socialdemokraternas förslag borde riktas. Om man lämnar deras perspektiv och i stället ser på frågan ur arbetsgivarens synvinkel blir det uppenbart hur fel de har.

Det viktiga är inte hur människor som måste vara på plats står i relation till dem som kan arbeta hemifrån. Det viktiga är arbetsgivarens roll – och hur denne påverkas. En arbetsgivare som inte drabbas när någon är sjuk, eftersom personen ändå arbetar, befinner sig i en helt annan situation än en som måste kalla in vikarier eller får se arbetsuppgifter ligga kvar.

Där finns rättvisefrågan: Hur mycket av sina arbetsuppgifter man kan göra, vad man inte kan göra, och hur arbetsgivaren påverkas.

Att definiera rättvisa som att allt ska vara lika mellan de som jobbar bland folk och därför måste vara hemma, och de som kan vara hemma och jobba, är trött socialism. Allt ska vara lika – barnen ska gå med i Unga Örnar och livet ska sluta på Fonus. En familj som nostalgiskt samtalar om när Coop hette Konsum och rättvis mat såldes i blåvita paket.

Vi har prövat det, och det var inte bra. Sverige har gång på gång sagt nej till socialism, och vi behöver inte fler konstiga experiment.

Men vi behöver också ett perspektiv som inte bara säger nej till socialismen, utan erbjuder ett annat sätt att se på rättvisa. För rättvisan i frågan om karens handlar inte om skillnaden mellan de som kan arbeta hemifrån och de som inte kan.

Rättvisan går mellan de som kan utföra det de får betalt för – och de som inte kan göra det.

Läs även: När offren inte räknas: Sudan, Israel och det selektiva samvetet

Följ mig gärna på X/Twitter