I nästan varje fråga som går regeringen emot blir svaret att de försöker lösa det, men att något som regeringen Reinfeldt gjorde för nästan tio år sedan gör det svårt eller nästan omöjligt att lösa. Ibland är det andra som ställt till det för regeringen. Som när Putin gjorde just svenska bensin- och dieselpriser exceptionellt höga medan andra länder drabbades mildare.
Integrationen, energifrågan, vårdköer, tågförseningar – listan på frågor som har varit omöjliga att lösa under åtta år kan göras väldigt lång. Är det problem så är de orsakade av förra regeringen, när det går bra är det regeringens förtjänst.
Oftast stannar diskussionen där. Det skrattas åt hur regeringen gjort allt som är bra och hur andra gjort allt som är dåligt. En generande oförmåga att ta ansvar, men som ofta i stället leder till en debatt om detta är regeringens fel eller inte. Det blir en presudodebatt som i stället för att lösa ett problem blockerar en lösning och landar i pajkastning. Regeringen uppnår sitt mål att inte behöva ta ansvar.
Både den politiska oppositionen och väljare har i stort sett accepterat hur regeringen har definierat debattens form.
Det borde ske ett nytag inför valet. I stället för att fastna i en diskussion kring vems fel det är så bör diskussionen förskjutas till varför regeringen saknar förmåga och vad som talar för att ett förnyat förtroende skulle ge dem förmåga att lösa problemen.
I stället för att diskutera om det var Reinfeldts skattesänkningar eller Morgan Johanssons inkompetens som fick gängvåldet att explodera så borde frågan vara – oavsett orsaken: är Johansson kapabel att lösa problemet? Efter åtta år av misslyckanden, vad talar för att det kommer att ändras? Frågan om vems fel det var kan lämnas åt statsvetare, kriminologer och andra i akademin. För politiken är den viktiga frågan vem som klarar att lösa problemet.
På samma sätt är det med den långa raden av frågor där regeringen varit naiv. De var naiva med Putin, med Nato, med corona, med IS, om bidragsfusket, om skuggsamhället. Utöver det var de ängsliga över att kallas rasister, att missförstås och en lång rad andra saker. Fine, alla kan göra fel eller vara oroliga.
Läs även: Skogkär: Ropen skalla, valfläsk åt alla
Men som minister tar man sitt ansvar och lämnar över till någon annan, som inte är naiv. Till någon som faktiskt såg och kan lösa problemet. Det sista en politiker bör göra är att kalla sig själv naiv och titta ner lite med flackande blick.
Acceptera inte frågor om vem som var naiv eller vems fel det är. Fokusera i stället på den politiker som kan lösa frågan. När en kompis, arbetskamrat eller någon annan upprepar hur regeringen skyller ifrån sig, så acceptera inte frågeställningen. Ställ i stället motfrågor om lösningen.
– Om Reinfeldts skattesänkningar gjorde Johansson oförmögen att stoppa gängen under de åtta år som gått, vad talar för att han gör det de kommande fyra? Vad talar för att Hallengren ska sluta vara naiv eller att Damberg kan hantera sin ängslighet?
Regeringen har trummat in hur hjälplös och oförmögen den är att lösa de problem de ställs inför. I fråga efter fråga upprepar den att det inte är dess fel, i stället för att lösa problemet.
Just därför borde vi börja lyssna och lita på regeringen. De berättar gång på gång om sin inkompetens, om sin oförmåga att lösa problem. Det är dags att vi lyssnar på dem och tar till oss vad de säger, att de inte klarar att reda ut situationen. Om till och med de själva medger att de inte reder ut situationen så måste vi börja lita på dem.
