Det var något som saknades när finansminister Mikael Damberg (S) på tisdagsmorgonen presenterade sin första och förhoppningsvis sista vårbudget – solglasögonen.

För den bild av Sveriges ekonomi som Damberg målade upp var – med tanke på kriget i Europa och upploppen i svenska städer – var ljus, en riktig solskenshistoria.

Inte minst ett valår har staplarna och kurvorna i den sittande regeringens diagram en tendens att sträva i exakt rätt riktning, och det må sedan vara uppåt eller nedåt. I alla fall de staplar och kurvor som visas upp.

Men vad annat är väl att vänta? I september står den politiska makten på spel. Nu ska väljarna tjusas och smörjas. Med sina egna pengar, alltså inbetalda skatter och avgifter.

Det är “en vårbudget för att stärka Sverige, omedelbart och som ett långsiktigt arbete”, förklarade Damberg.

För att sammanfatta Dambergs budskap: Arbetslösheten är låg och sjunkande. Sysselsättningen hög och stigande. Statens finanser är trots enorma ofinansierade utlägg under pandemiåren stabila. Den offentliga sektorns bruttoskuld som andel av BNP är en av de lägsta inom EU. Och 2023 ska statens finanser åter visa upp ett överskott.

Mörka moln vid horisonten, som en snabbt stigande inflation, kommer att till största delen skingras nästa år. Någon räntechock är inte att vänta, enligt finansdepsartementet.

När det gäller tillväxten tvingades Damberg dock medge att det kunde sett ljusare ut. Tillväxten, som i år beräknas landa på 3,1 procent väntas 2023 stanna på 1,6 procent.

Regeringens vårändringsbudget innehåller utgiftsökningar för 31,4 miljarder kronor. Tillsammans med de totalt sex tidigare extra ändringsbudgetar som riksdagen beslutade om i mars och ett utskottsinitiativ om stöd till Ukraina, innebär det ökade utlägg för det svenska skattekollektivet med totalt 35,4 miljarder kronor.

Så mycket nytt innehöll inte den budget Damberg presenterade på tisdagen. I stort sett allt i reformväg – alltså utgiftsökningar – har avhandlats tidigare under en oändlig serie av pressmöten de gångna månaderna.

Det är så budgetar numera presenteras, medelst skedmatning, allt för att maximera medierapporteringen.

Läs även: Gudmundson: Femmiljarderstestet avslöjar budgetbluffarna

I princip är regeringens vårändringsbudget en lång socialdemokratisk önskelista. Med endast 100 av riksdagens 349 mandat under egen kontroll är det högst oklart hur mycket av Dambergs förstlingsverk som kommer att återstå när oppositionen sagt sitt.

Socialdemokratiska finansministrar har vid det här laget hunnit skaffa sig en viss rutin på att regera med oppositionens budget. Så skedde senast i höstas, när ett gemensamt budgetförslag från M, KD och SD vann voteringen i kammaren.

Två gånger under sin tid som statsminister tvingades Stefan Löfven (S) svälja förtreten och regera med oppositionens budget. Det skulle inte bli en tredje, försäkrade han förra sommaren, då skulle han hellre avgå. Det var sannolikt ett av de tommare löften Löfven utfärdade under åren som statsminister. Nu hann han lämna över till Magdalena Andersson innan det blev upp till bevis. Hon fick ta över statsministerposten – och oppositionens budget. Ingen avgörande skillnad, menade Andersson. Det gäller att hålla god min i elakt spel.

En budgetpost som det garanterat kommer att bli strid om är garantitillägget till pensionärer som regeringen förhandlat fram tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Enligt regeringen kan bara den som har ett hjärta av sten rösta emot detta förslag som ska ge omkring en halv miljon av landets pensionärer en tusenlapp extra i månaden. Lagom till valet.

Men även om ändamålet är behjärtansvärt, att hjälpa de pensionärer som har det sämst ställt, har förslaget allvarliga brister – utöver att det är ett skamlöst försök till röstköp. Det undergräver principerna i pensionssystemet och minskar respektavståndet, alltså skillnaden i pension för den som arbetat eller arbetat mer jämfört med den som inte arbetat alls eller arbetat mindre.

Centern, som annars gjort det till en vana att stödja Socialdemokraterna i vått och torrt, signalerar sitt missnöje. “Vi är väldigt besvikna över att man valt den här krångliga omvägen via ett nytt tillägg som många kritiserat”, säger partiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl till nyhetsbyrån TT.

Även de forna regeringskollegorna i Miljöpartiet surar, missnöjda för att vårbudgeten innehåller för få klimatsatsningar för deras smak.

Om garantitillägget faller i riksdagen kommer Socialdemokraterna att larma och göra sig till. Men egentligen har partiets strateger inget emot att göra det till en valfråga.

Det är regeringens ansvar att se till så att det finns en majoritet för budgeten, i sin helhet såväl som i dess delar. Men Magdalena Andersson agerar, som Löfven före henne, snarare som om det ansvaret ligger på riksdagen.

Det var också Socialdemokraterna som öppnade för denna budgetcirkus genom att 2013 gå samman med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna för att stoppa en skattesänkning som fanns med i den dåvarande alliansregeringens budget. Tidigare var det praxis att anta eller förkasta regeringens budgetproposition i dess helhet och inte bryta ut och rösta ner enskilda budgetposter.

Det är en olycklig ordning som därmed uppstått, inte minst i ett land där minoritetsregeringar blivit mer regel än undantag.

Sverige behöver en annan regering, en blågul högerregering. Men framför allt behöver Sverige – med tanke på yttre och inre hot – en stabil regering som har egen majoritet i kammaren. Eller förmåga att skaffa den.

För läget är inte fullt så ljust som Damberg, med hjälp av artificiell belysning, försöker få det till.

Läs även: Gudmundson: Tro inte på budgetspinnet