I dag har både statsministern och Sverige en stor dag. Vi är nu skyddade under Natos artikel 5 och bara en ceremoni återstår till fullt medlemskap. För Sverige är det stort att bli medlem. Det innebär inte bara förbättrad säkerhetspolitik utan också att Sverige normaliseras ytterligare. Sverige börjar på sitt sätt att bli vuxet.
Sverige är nu formellt under Natos skydd efter att Nato-dokumenten har placerats i Washington. För det fulla medlemskapet, en rent symbolisk handling, krävs en ceremoni som kommer att hållas på måndag. Det har länge stått en tom flaggstång utanför Natos högkvarter i Bryssel. Efter två år av förhandlingar ska äntligen en svensk flagga hissas.
Resan hit har varit lång men förhoppningvis en läxa för svenska politiker. Under många år har utrikespolitiken varit ett inrikespolitiskt redskap i stället för att värna svenska intressen. Det har orsakat konflikter som har komplicerat medlemskapet genom konflikter med Ungern och Turkiet.
Det kanske viktigaste att ha i åtanke är att Nato egentligen börjar nu. Nu måste det svenska försvaret utökas, vi måste samträna med Nato, vilka delar Sverige ska delta i ska väljas och det måste bli ett samspel. Nu slutar det politiska och det militära tar över.
När det svenska medlemskapet i Nato börjar, slutar en annan tid. Det är inte bara alliansfriheten som tar sitt slut utan också en lång tid av politiskt vansinne som upphör. Det är det socialdemokratiska projektet med Sverige som ett slags förebild, ytterst oklart för vilka, som går längs en tredje väg mellan västvärldens demokratier och diktaturerna. Den tredje vägen har hyllats men ingen har riktigt kunnat säga vad den åstadkom. Det är glädjande att den tiden är över.
Läs även: Nato måste ge politisk insikt
Normaliseringen av Sverige är en viktig process och bitar fogas till bitar. EU-medlemskapet var en del av det, även om det projektet delvis har kommit att utvecklas negativt. Mycket saknas ännu för svensk del – som till exempel en författningsdomstol. Däremot är riktningen tydlig. Den långa socialdemokratiska eran är över. Inte i betydelsen att regeringen är utbytt utan att även Socialdemokraterna har accepterat att Sverige inte är deras projekt utan att vi är ett land bland andra. Natomedlemskapet blir ännu ett steg bort från Socialdemokraternas svenska projekt.
Natomedlemskapet blir därför inte bara militärt viktigt, utan också viktigt för svensk självbild där landet har slutat att utrikespolitiskt yra runt i tassemarkerna, inbillande oss, men få andra, att vi är en moralisk stormakt. Nu kan vi i stället gemensamt med många andra länder skapa något större. Tanken att Sverige i dag skulle odla sina utrikespolitiska vänskaper med Zimbabwe eller Kuba är i dag löjeväckande. Men det är inte jättelänge sedan det var viktiga länder för Sverige. Så sent som under den korta debatten som föregick ansökan togs förtroendet från sådana länder upp som argument mot ett medlemskap.
För Ulf Kristersson är medlemskapet en mycket stor seger. Förmodligen är det hans största ögonblick under mandatperioden, kanske under hela hans tid som statsminister. Bilden av Kristersson som statsman kommer att cementeras. Förmodligen spelar genombrottet i Nato roll för att moderaterna nu har medvind i opinionen. Det är också viktigt att minnas att Kristersson lyckades där Andersson misslyckades och framförallt städade han upp efter en lång tid av dålig socialdemokratisk utrikespolitik.
Nu återstår bara att korka upp för kvällens firande och att förbereda sig för att fira även på måndag. Från och med i dag är vi lite tryggare och lite mer normala.
Läs även: Så blev Sverige ett Nato-land
