Hjort: Det är inte demokratin de försvarar

En kvinna går till angrepp på en ung flicka – sverigedemokratisk gräsrot. Sättet att angripa och hota flickan gör att klippet blir viralt. Det slutar med att polisen bär bort kvinnan. Kvinnan har haft uppdrag åt Vänsterpartiet; om hon fortfarande är aktiv är oklart, men vem hon är spelar mindre roll än vad hon representerar.

Flickan utpekades som nazist av kvinnan. Sedan ställer hon den retoriska frågan:

– Vet du vad man gör med nazister?

Och svarar själv: ”Man dödar dem.” Efter mer babbel blåser hon i en visselpipa och bärs bort av polis.

Flickan är en tonåring. Mot henne står en vuxen människa som säger att nazister ska dödas. Och någonstans i den vuxna människans huvud är det detta som är demokratins försvar. Brunsmetningen har tagit oss dit.

Mönstret känns igen. Vänstern stör politiska möten om och om igen. Underförstått räddar de demokratin. Yttrandefriheten är ett hot mot deras demokrati. Inte demokratin, utan deras demokrati. För ungefär tio år sedan dömdes aktivisten Dror Feiler för att ha stört Sverigedemokraternas politiska möten.

Det är attacker som blir allt grövre. Först säger man att motståndaren har fel. Sedan att han är farlig. Sedan att han hotar demokratin. Och när man väl har kommit dit blir det inte längre odemokratiskt att tysta honom. Det blir ett försvar för demokratin.

Hotet mot deras demokrati är stort. En mycket stor del av folket är fiender till dem och de måste uppenbart kämpa hårt om tonåringar är hot. Men det finns något väldigt fel i att den som har en annan uppfattning inte har en annan åsikt, utan hotar själva demokratin.

Parallellt med de här mer hotfulla aktivisterna finns en mer akademisk falang som driver en liknande kampanj. En ström av inlägg i tidningarna om att demokratin hotas av Tidö. Sverige beskrivs som ett stenkast från ett demokratiskt sammanbrott. Ingen verkar ställa frågan varför Tidö ens har ett val om de ändå ska införa diktatur.

Det som förenar de bägge grupperna är inte i första hand metoderna, utan att de hittar sin energi i ett inbillat hot mot demokratin. De har en självbild där de sitter bredvid Rosa Parks på bussen, men i själva verket marscherar de taktfast. Det politiska engagemanget är mot en undergång som inte finns.

Ser man internationellt finns ett mycket starkt förtroende för svensk demokrati. Vi rankas alltid extremt högt. Vilket är rimligt, vi har en demokrati som fungerar väl. Oppositionen har starka uppfattningar, men det är politiska åsikter, inte hot mot demokratin. För att ta några exempel: V-Dem och Freedom House rankar oss näst högst, Economist någon plats lägre och World Justice Project ytterligare någon plats lägre. Fyra av de främsta i världen rankar oss på topp fem.

Det handlar oftast om att man låter demokratin betyda mycket mer än det politiska systemet; det fylls med ett politiskt innehåll också. Vilket gör att man kan låtsas som att den som inte gillar vissa politiska förslag därmed också vill avskaffa rösträtten.

Man måste medge att det är bekvämt. Det tystar motståndare och man slipper en debatt som rör kunskap och att ta ställning.

Men det finns en motsägelse i det där. Eftersom den här vänstern inte alls bryr sig om demokratin utan bara sin politik blir de i stället ett hot mot demokratin. Den som påstår sig värna demokratin blir dess fiende. Det är inte demokratin som hotas, det är vänsterns monopol på den.

Demokrati är inte att den egna alltid vinner. Demokrati är att de kan förlora utan att systemet går sönder. Demokratin är spelreglerna. Den är inte det lag man själv hejar på.

Poängen med en demokrati är att den är rättvis och får legitimitet. Det är långt ifrån perfekt, och som Churchill menade så är det ett uselt system, men alla andra är värre. Men en demokrati som är rättvis löser konflikter, eftersom även förloraren accepterar valresultatet. De flesta uppfattar systemet som rättvist. En statskupp är mycket avlägsen i Sverige.

Men hotet om en kupp mobiliserar. Särskilt om man har en hård syn i till exempel migrations- eller klimatfrågor. Frågor som är så livsviktiga är de jämställs med hur man tillsätter de styrande. Förlorar man valet så förloras politiken. Det är konstigt, men det verkar finnas de som tror att Klimatpolitiska rådet är viktigare för demokratin än regeringen.

Man får väljare med att hota om att demokratin är hotad. Men man skapar andra problem – att ropa varg gör att ingen lyssnar om det kommer ett riktigt hot. Den utpekade sidan tröttnar också förr eller senare, och då tappas en anständighet i debatten.

Försöket att göra så här är gammalt. På 90-talet släppte Moderaterna ett politiskt manifest som heter ”Land för hoppfulla”. Socialdemokraterna svarade med ett artistupprop om rasism. Känns det igen? Ytterligare ett exempel är hur Marita Ulvskog uppfattade ett maktskifte som en statskupp.

Ännu hårdare blir det när SD växer och kommer in i riksdagen. 2014 försöker man lansera ett slags fascismanklagelse från Socialdemokraterna. Debatten hann inte bli någon debatt eftersom det var så uppenbart galet. Tidningar från Forskning & Framsteg till DN gick ut och menade att det var en orimlig anklagelse.

Men skam den som ger sig. Det har fortsatt med allt från anklagelser om fascism och nazism till von Papen-analogier. Eller som i fallet med flickan som pekades ut som nazist.

Skribenten och debattören Fredrik Johansson har lanserat begreppet ”det cassandraindustriella komplexet”, en beskrivning av dem som professionellt oroas över demokratin och som får sin försörjning genom sin oro för demokrati. Parallellen mellan dem som tror på demokratins undergång och den antika spåkvinnan Cassandra är slående. Cassandra var en spå kvinna som såg framtiden men hade förbannats så att hon aldrig blev trodd. För den vars karriär är att oroas över demokrati är undergången alltid bara några dagar bort.

Se klippet en gång till. Kvinnan tror sig stå på rätt sida av historien när hon skriker åt en tonåring om vad man gör med nazister, övertygad om att hon försvarar demokratin mot dess fiender. Kultursidornas debattörer gör samma sak i finare kläder, partifolket gör det på sitt sätt. De har alla samma övertygelse om att undergången är nära och att den rättfärdigar vad som helst. Ingen av dem riskerar något själva, de vet att de är trygga. Den som lever på att larma om demokratins undergång har inget intresse av att hotet om undergången uteblir.

Demokratin måste vara det gemensamma sättet vi styr landet på. När det blir ett vapen mot motståndaren dödar vi den.

Läs även: En stödröst är en kalkyl, inte en kärleksförklaring

Följ mig gärna på X/Twitter