Hjort: En stödröst är en kalkyl, inte en kärleksförklaring
Den som stödröstar på Liberalerna behöver inte förlåta dem utan bara bestämma sig för vad som är värst: fyra år med ett parti man inte litar på eller fyra år med en regering man inte vill ha. Det är ingen kärleksförklaring. Det är en kalkyl. Och ofta är politik just det.
Stödröstning på Liberalerna är en fråga som klyver Tidöpartiernas väljare. Några ser det som en risk för att kasta bort röster, andra ser det som den enda chansen att rädda Tidö.
Valet är viktigt eftersom det riskerar att medföra en rejäl sväng åt vänster. Det blir till exempel bolåneskatter, andra skattehöjningar, ökad migration, mindre arbete mot brott, en havererad energipolitik och stigande bränslepriser. Det gör att man, oavsett om man är för eller emot stödröstning, ska tänka till. Det är uppenbart att Tidö inte kommer att behålla makten på grund av tacksamhet, utan det krävs mandat.
I opinionsundersökningar står Liberalerna och darrar på tvåprocentstrecket och är halvvägs till det som krävs för att få stanna i riksdagen – fyra procent. För att kunna rädda Liberalerna krävs alltså nästan lika många stödröster som egna röster. Centerns relation till SD och V komplicerar också valet eftersom C har lovat att fälla alla alternativ där något av de partierna ingår. Därför måste det finnas majoriteter om något av de partierna ska ingå.
Redan där klyvs synen på partiet. Några gläds och menar att man kan få ihop fyra procent genom att flytta om två procent inom Tidö. Andra menar motsatsen: kan man inte klara mer än hälften av vad som skett, då får man stå sitt kast.
Kärnfrågan syns tydligare om man ser den lite från avstånd. Om man räknar ihop ett medeltal för opinionsundersökningarna finns en differens mellan blocken på 6,5 procentenheter. Det kräver att ungefär 3,3 procentenheter byter block. Räknar man med att L åker ut stiger den siffran till ungefär 5,3. Det är svårt.
Det är där frågan står och väger. Räknar man med att Tidö klarar att nå majoritet utan L:s röster är det förmodligen det bästa alternativet. Problemet där är C. Eftersom C vägrar alla regeringar med stöd av SD eller där SD ingår krävs majoritet. Det räcker inte att vara större än oppositionen.
Om inget händer blir det svårt att få ihop de 5,3 procentenheter som krävs för att säkra en seger för Tidö. Då är L ett allt bättre alternativ. Flyttas röster inom Tidö kan dessutom fokus läggas på att få över röster från det andra blocket. Det gäller ju inte minst för att dels få in soffliggare, dels få högerröster som röstar på småpartier att välja ett Tidöparti. Men man ska inte underskatta svårigheten i att få ihop så många stödröster.
Runt två procent kommer att rösta på L oavsett utfall. Problemet är inte om de rösterna finns – det är att de i så fall kasseras helt om L hamnar under fyraprocentsspärren. Stödröster handlar därför mindre om att övertyga nya väljare och mer om att rädda en röstbas som annars går förlorad rakt av.
Men risken finns, om än liten, att det slutar med att L får strax under fyra och fäller avgörandet. Men lösningen där är sannolikt snarare att driva ett stöd för stödröster än att arbeta mot det. Med L inne i riksdagen kommer två ”gratis” procentenheter.
Frågeställningen i det här valet för en Tidöväljare är brutal. Du kan behöva rösta på ett parti du inte tycker om för att få den regering du vill ha. För många kan det till och med handla om ett parti man gärna skulle se lämna riksdagen.
Liberalerna behöver inte bli älskade. De behöver bli knuffade över spärren. Sedan återstår den viktiga detaljen att påminna dem om varför de kom dit.
En röst på L är därför inte en kärleksförklaring till partiet utan ett sätt att försöka slå undan benen för Anderssons chans att bli statsminister. Det är en viktig poäng att ha med sig. Diskussionen för och emot L är inte i första hand en fråga om huruvida de är ett rimligt parti, utan om vilken regering man vill se. Frågan är inte om Liberalerna förtjänar rösten. Frågan är vad som händer om de inte får den.
Det är den rent valstrategiska debatten. Stödröster på L kan sluta med en örfil som tack – det vet varje Tidöväljare som sett partiet glömma sina väljare förr. Det finns en uppenbar risk att L efter några månader glömmer att man sitter på ett mandat som gavs av väljare som egentligen ville ha ett annat parti, men där Tidö är viktigare än den egna övertygelsen.
Jämställdhetsministerns utspel om pappors förlossningsdepressioner är ett ganska bra argument för varför det är tveksamt att L borde sitta i en regering. Och förlorar Tidö är det kanske rätt tillfälle att en gång för alla bli kvitt L?
Mot det finns argumentet att personer som Bengt Westerberg, Jan Jönsson och Birgitta Ohlsson är borta från partiet. Det är inte ett nytt parti, fritt från knäppheter, men ett parti som är rimligare än förr och som har en chans att skärpa till sig.
En möjlighet är att förhandsrösta. Då kan man på själva valdagen ångra sig om det blir konstigheter, om samvetet värker eller om man av andra skäl inte vill stötta L. Brakar Tidöpartiernas stöd ihop sista veckan finns ett argument för att flytta sin röst till det parti man tror på.
Min personliga uppfattning är att jag tror att det är svårt att vinna valet som det är. Det är närmast omöjligt utan L. Jag tror att det är nödvändigt att stödrösta för att få L över gränsen och därmed få in deras väljare i det underlag som räknas.
Var och en ska givetvis göra som de själva känner är rätt, och det finns goda argument åt bägge håll.
Den som stödröstar gör en kalkyl, inte en kärleksförklaring. Den som avstår gör det av principiella eller strategiska skäl som också är fullt rimliga. Men den som vill se Tidö vinna bör åtminstone göra valet medvetet – inte av slentrian eller olust. Man röstar inte på L för att man vill ha L. Man röstar på L för att man vill ha Tidö.
Läs även: Mohamsson vågar stå upp för något
Följ mig gärna på X/Twitter