Facebook noscript imageHjort: Det gick att förstå att det skulle gå illa, alla var inte naiva
Klas Hjort
Ledare
Hjort: Det gick att förstå att det skulle gå illa, alla var inte naiva
Beatrice Ask kunde inte förstå hur illa det skulle gå. Foto: Naina Helèn Jåma/TT
Beatrice Ask kunde inte förstå hur illa det skulle gå. Foto: Naina Helèn Jåma/TT

Två före detta justitieministrar intervjuas i DN om det gick att se hur illa det skulle bli med gängbrott och andra problem. Kanske omfattningen var svår, om möjlig att ana, men riktningen var väldigt tydlig. Som de själva medger fanns en åsiktskorridor som förhindrade att problem diskuterades och löstes. Rummet i slutet av korridoren hade dessutom en stor elefant.

DN har en väldigt intressant och läsvärd intervju med de före detta justitieministrarna Thomas Bodström och Beatrice Ask. Intervjun kretsar i huvudsak kring gängbrott och de bägge menar att de inte förstod hur illa det skulle bli. Det får man verkligen hoppas.

De menar också att de ville göra mer men att det fanns ett motstånd. De motarbetades och det fanns ett utpekande av dem som såg problem inte minst med migration. Med modern svenska fanns det en åsiktskorridor som vaktades hårt.

En ideologisk syn inom åsiktskorridoren ställdes mot en pragmatisk utanför. Pragmatiker brukar förlora eftersom de vill åstadkomma förändring medan ideologerna slåss för sitt väsen. Orken tar helt enkelt slut. I det här fallet är resultatet katastrofalt och det finns absolut skäl att peka ett skuldtyngt finger på inte bara de båda utan flera andra ministrar från de åren och senare.

Uppfattningen att man inte kunde förstå hur det skulle gå är nog delvis sann. Det finns i dag en brottslighet som ingen hade kunnat föreställa sig för tio år sedan. Hade man gjort en polisfilm då med scener från dagens verklighet hade den viftats bort som overklig. Barn hade i en sådan framtidsvision varken utfört kontraktsmord i gallerior eller hittats tortyrmördade, eller skjutits och kastats i skogen. Bara verkligheten kan vara helt overklig.

Men riktningen kunde man absolut förstå. Brottsligheten började breda ut sig och krypa ner i åldrarna. Men de som uppmärksammade det pekades ut som rasister eller något annat. Inte bara brott utan att påpeka alla typer av negativa trender var farligt.

Biblioteken som kanariefågel

När Paulina Neuding larmade om biblioteken och bråk där hamnade hon i en skur av kritik och anklagelser. Hon berättade om mordhot och sexuella trakasserier mot personalen. Personal som behövde skydd av väktare. Socialdemokraternas Roger Mogert menade att hon drevs av rasism och klassförakt. Det var en borgerlig norm att bibliotek skulle vara tysta och till för läsning. Neuding var pragmatikern, Mogert ideologisk. Neuding kunde förutse att det skulle gå illa. Mogert angrep henne, i huvudsak som person.

I dag släppte fackförbundet DIK en rapport där de menar att sex av tio bibliotekarier överväger att byta jobb, många av dem även yrke. De skriver att ”att biblioteken brottas med resursbrist och otillbörlig påverkan, samtidigt som social oro, våld och skadegörelse är utbrett”. Bibliotekarierna får ta smällen för ett växande utanförskap. Även politisering av verksamheten skapar vantrivsel. 56 procent har upplevt våldsamma situationer de senaste två åren. Ingen, utom möjligen Neuding, kunde förstå vartåt det barkade.

Sandviken är ytterligare ett exempel på det ingen kunde förutse. Från superekonomi orsakad av statliga pengar till flyktinghjälp har nu kriminaliteten bitit sig fast. Inte heller något någon kunde ana?

Det tycks också vara omöjligt att se en trend med lärare som vantrivs och vill byta yrke.

Elefanten i rummet

På samma sätt som det under Bodströms och Asks tid fanns en åsiktskorridor finns det en i dag. Den är lite vidare och lite flyttad åt sidan. Men den finns där. Åsikter som i dag skälls som rasistiska och extrema kommer om ett par år att vara brett accepterade. Magdalena Andersson menar till exempel att Tidöpartierna inte kan göra ett paradigmskifte eftersom det redan har skett under hennes tid. Det kan diskuteras, men retoriken är intressant.

Kanske kunde många åtminstone förstå riktningen om inte omfattningen. För det fanns, och finns, en elefant i rummet. Motståndet handlade mycket om att bekämpa ett narrativ som bedömdes gynna SD. Om invandring hade minsta fel skulle det innebära ett indirekt medgivande till att SD kunde ha en poäng. Det var det byggmaterialet i åsiktskorridorens väggar.

Det var också det som blev priset. Hellre än att lösa problemen tidigt lät man dem växa i tron att väljarna inte skulle se eller förstå. Biblioteken, konserttafsningarna, gängbrotten och mycket annat. Men folket såg.

Läs även:Migrationspolitiken representerar inte folket enligt forskare

För dem som hade en panisk fixering vid SD så förde blundandet SD till posten som Sveriges näst största parti. För alla andra rusade problem i taket.

Lärdomen måste vara att problem måste fixas tidigt. Det viktiga är att få ordning på saker, inte vem som kan tänkas vinna på det. Det är orimligt att problem förtigs, tonas ner och göms undan för att försöka göra politiska poänger av det.

Rent ut sagt är det korkat och oansvarigt.

Läs även:Också Stenungsundsraset går att skylla på klimatet

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.