Fake news används oftast som en beteckning på när medier rapporterar något som inte är sant. Det måste inte vara så att journalisten vet att det är falskt, det kan vara okunskap som är förklaringen. Någon som vet att journalister oftast inte har koll tar chansen att sprida något som inte är sant, varefter media fångar upp det och rapporterar vidare.

Men det finns en gråzon mellan klassiska fake news och korrekta nyheter och det området beträder man när de rapporterade nyheterna saknar centrala delar, tappar bort vissa bitar. Igen måste det inte ske av illvilja. Det kan vara en okunnig journalist som är förklaringen.

Rapportering kring EU faller väldigt ofta i den gråzonen. Inte sällan tappar journalister viktiga bitar som hade ställt saker i ett helt annat ljus. Ett förslag presenteras som att man kan vara för eller emot, tycka att det är bra eller dåligt, men så fungerar inte EU.

Alla beslut i EU inkluderar också en annan dimension – var besluten borde fattas. Även förslag som man gillar kan vara fullt rimliga att rösta emot – om det nämligen innebär att makten över frågan flyttas från de enskilda medlemsländerna till EU. Inte för att beslutet i sig är dåligt utan för att man anser att EU är fel plats att besluta om det.

Abortfrågan är en sådan fråga. Varenda gång som frågan hanteras i Europaparlamentet röstar några svenska partier – oftast M, KD och SD – emot. Inte för att de är emot abort utan för att de inte vill att abort ska vara en fråga för EU. Det är en fråga som är svensk och ska hanteras av riksdagen. Märkligt nog svarar de partier som är för allsköns regleringar av abort i EU nej på frågan om EU ska ha beslutsrätt.

Läs även: Partierna fegar om EU och abort

I veckan röstade EU om Istanbulkonventionen. Det är en konvention om våld mot kvinnor. Inget parti är emot sakfrågan. Alla länder i EU har lagstiftning som förbjuder det. Bättre eller sämre regler, givetvis. Men det finns regler. Sverige har för sig självt och på nationalstatsplanet ratificerat konventionen för ungefär tio år sedan, och inget parti vill riva upp den.

Sverigedemokraterna röstade dock emot i EU. Det har väckt stor uppmärksamhet. Antydningar om att det skedde för att man är för att män ska få slå kvinnor har varit legio.

”Ännu en gång visar SD sitt rätta ansikte. De vill helt enkelt inte bekämpa mäns våld mot kvinnor och det är skamligt”, skriver exempelvis tidigare kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).

Men beslutet kommer alltså inte att påverka svensk lagstiftning. Det erbjuder dock en chans att medvetet sabba debatten. Man kan kasta lite skit och hoppas att det stänker och att en del av den fastnar.

Märkligt nog fastnar många av journalisterna där. Det finns en liten plikttrogen citering eller förklaring av SD, men de aktiva och avsiktliga missförstånden citeras minst lika stort.

När TT rapporterar får SD:s motivering till hur de röstade litet utrymme. Pliktskyldigt som sagt.

”SD har i sin tur motiverat sitt val att avstå respektive rösta nej med att man principiellt anser att det ska vara stater, snarare än EU som helhet, som ratificerar internationella konventioner.”

Ungefär en rad längre än Alice Bah Kuhnkes tolkning av vad som skett. Inte särskilt lätt att förstå om man inte är väldigt road av både politik och statsvetenskap.

Den jättekorta och ytliga förklaringen till vad SD säger är att de inte vill att EU ska kunna ingå internationella avtal som blir bindande för svensk del. Det är en makt som bara riksdagen ska ha. Ni vet den där institutionen som fylkas av folkets representanter.

Poängen med en sådan raticifiering av EU är också en annan. EU-rätt har företräde före nationell rätt. Om inte EU medger undantag får länder inte fatta beslut som strider mot den. Förslaget innebär alltså att Sverige inte längre är helt fria att fatta beslut om våld mot kvinnor.

Det hade kunnat bli en intressant diskussion kring sådant. Är det rimligt att vi låser vår lagstiftning till EU om det tvingar andra länder att skärpa sig? Maktfrågan i EU och avvägningarna kring den är både viktiga och intressanta. Men i stället för den diskussionen får Bah Kuhnke kasta lite skit.

Eftersom Sverige redan har raticificerat konventionen spelar den europeiska voteringen ingen roll för svenska sammanhang. Där den spelar roll är frågan om makt mellan EU och riksdagen. Mellan riksdagsvalen och EU.

Att SD röstade nej är absolut sant. Det finns inget av fake news där. Men när man glider i rapporteringen och inte är tydliga i att det är en fråga som inte primärt handlar om våld mot kvinnor utan vilken församling som ska besluta om lagstiftning så lurar man mediekonsumenten och allmänheten. När man låter Bah Kuhnke, och andra politiker, kommentera, och det bara finns en rad som noterar SD:s verkliga motiv, så gör man det igen. Kanske handlar det om en journalist som inte alls förstår EU. Men då är det nog bättre att jobba med andra frågor än att vilseleda på grund av okunskap.

Den här gråzonen av rapportering är väldigt vanlig. Journalister behöver inte ta ställning bara genom att vinkla nyheter, utan kan också göra det genom vad man väljer att utelämna. Att skriva om frågor som abort eller Istanbulkonventionen utan att diskutera vem som ska ges makt att fatta beslut inom de berörda ämnena är att luras.

Men det påverkar också besluten. Hade Bah Kuhnke i stället fått frågan varför EU ska få ingå avtal som begränsar riksdagens makt eller varför det är EU och inte riksdagen som ska fatta beslut kring våld mot kvinnor, hade svaret nog blivit ett annat. Liksom besluten för övrigt, om journalisterna faktiskt ställde följdfrågor om maktförskjutningen från nationalstaterna till EU.

I gråzonen mellan riktiga och fake news döljs många sådana frågor – vem ska fatta besluten och på vilken nivå ska de fattas, och närbesläktade frågor. Och det ger en påverkan på hela debatten och på besluten.

Nästa gång det är storm kring någon EU-fråga så tänk på maktdimensionen. På nationalstats- respektive EU-nivån. Och var uppmärksam på om politiker får frågor om det. För nästan alltid är gråzonen där.

Läs även: EU hotar svensk abortlagstiftning