I GP intervjuades i förra veckan den socialdemokratiske riksdagsledamoten Johan Büser. Intervjun är inte på något sätt speciell men den lyfter fram ett av de stora problemen i den svenska relationen till konflikten mellan Israel och Palestina. Problemet är det ensidiga fokuset på Israel.

Ett återkommande perspektiv i den svenska synen på konflikten är att Israel är möjligt att påverka medan Palestina är en konstant. Büser menar att Netanyahu måste bytas ut för fred i Gaza. Skulden på kriget ligger på Israel. Bara genom ett skifte där kan det bli fred.

Israel har bytt regering många gånger sedan landets bildades och de har skiftat mellan duvor och hökar. Några har velat lösa konflikten med våld, andra med eftergifter. Varje gång och oavsett vem som försöker är svaret från palestinsk sida ett nej. Det finns ingen vare sig vilja eller några försök till kompromiss. Likväl är det Netanyahu som ses som problemet och måste bytas ut. Hur är det med Fatah och Hamas?

Ser vi på andra sidan, den palestinska, så har de alltid varit hökar. Det har inte funnits en palestinsk ledare, oavsett om det är Fatah, Hamas, DLFP eller någon annan organisation, som har förespråkat en fredlig lösning. En palestinsk Gandhi är närmast omöjlig att ens föreställa sig, men hade varit behövlig. Det är därför varje gång Israel försöker byta land mot fred så blir det ett nej och ofta kombineras det med ett ökande våld.

Att socialdemokraten Büser resonerar så är på sitt sätt begripligt. Hans parti är sedan länge systerparti till Fatah, det parti som styr Palestina och som är hårdnackat mot fred och tvåstatslösning. Hållningen är, och har alltid varit ”Från floden till havet”. Då finns inget Israel kvar. Det är en palestinsk enstatslösning.

En av låsningarna i konflikten är att om det blir en tvåstatslösning där Palestina accepterar gränser och en fred så måste konflikten ta slut en gång för alla. Palestina måste vända sig till sitt eget folk och förklara att det inte blir något ”från floden till havet” utan att en stor del är Israel och att Israel har rätt att existera. Det förklarar en stor del av konfliktens evighet – de existerande palestinska organisationerna driver hellre på konflikten i ett par decennier till i hopp om ”från floden till havet” än söker en fred och börjar bygga en stat och välstånd för sitt folk.

Läs även: Anti-israeler är vanligare än pro-palestinier

Socialdemokraternas koppling till Fatah är problematisk. Att de valt att samarbeta med en av parterna som hårdnackat vägrat fred och kompromiss gör det svårt för dem att backa. Alla vet att det är omöjligt att få en socialdemokrat att medge att de har gjort fel. Samtidigt så försvårar motviljan att ändra uppfattning möjligheten att få till en fredlig lösning. För att få till förhandlingar måste omvärlden sluta att acceptera organisationer som Fatah och Hamas som företrädare för palestinierna.

På den israeliska sidan kommer det att fortsätta att växla mellan hökar och duvor. Det som behövs är ett motsvarande skifte på palestinsk sida. En ledare som säger nej till terrorism och ja till kompromiss. För att det ska ske krävs att omvärlden säger tvärt nej till att stödja allt annat än en demokratisk ledare som söker kompromiss.

Risken är uppenbart stor att efter Hamas kommer det en liknande grupp, med ett annat namn, men med samma agenda. Samma vilja att använda våld mot Israel och att använda sin egen befolkning som gisslan i påtryckningar mot omvärlden.

Vill man söka en lösning på en konflikt som har pågått sedan 40-talet är det, paradoxalt, ett bra tillfälle nu. Världen kan efter att kriget är ställa två krav på den palestinska sidan.

Det första är en demokratisering av Palestina. Det andra är en kompromissvilja där det grundläggande är att öppet deklarera att det är slut med ”från floden till havet”. Det området ska, och måste, till stor del vara israeliskt. Det måste också finnas en vilja till en permanent överenskommelse.

Det kräver dock att många, framförallt FN, men även många svenskar tvingas att medge att de har varit en del av problemet och därför måste byta uppfattning för att få fred och stabilitet i regionen.

Tyvärr handlar det mycket om prestige. Att förstå vad man får för resultat om man samarbetar med terrorister är inte jättesvårt, om man bara tänker till.

För att få en fred krävs en av två händelser. Den ena är att parterna söker fred och gör upp. Den andra är att den ena parten militärt besegras så kraftigt att den måste ge upp. Det är den senare lösningen Israel söker i dag. Risken med den är att det kommer en ny organisation som tar över efter Hamas och det är samma situation om ett par år igen. Det är osannolikt att Palestina kommet agera som Tyskland efter andra världskriget, mer sannolikt är att de kommer att göra som efter det första och söka revansch.

Fokus på kraven måste flyttas från Israel till Palestina. Först då kan det bli fred.

Läs även: Lägg ner UNRWA