Tanken bakom att utvidga lagen om hets mot folkgrupp till att omfatta även förintelseförnekande är lika god som den är verkningslös. Det är ett kraftigt slag i luften, riktat mot en antisemitism som inte längre består av skinheads eller nynazister. Problemet med antisemitism i dag syns tydligast i de bilkorteger och demonstrationer som hyllade pogromen den 7 oktober i fjol.
Regeringen avser att utvidga lagen om hets mot folkgrupp så att det bland annat inkluderar förminskande eller förnekande av folkmord. Huvudsyftet är att värna minnet av Förintelsen. Förslaget har regeringen ärvt från den förra regeringen och det är delvis en implementering av EU-regler. Det är förmodligen det mest positiva som går att säga om förslaget – att det inte är regeringens eget.
Sverige har ett eskalerande problem med antisemitism. Problemet bemöts på flera sätt men politiken, föga förvånande, har inte rönt framgång i att minska problemets omfattning.
Tvärtom förvärras det snabbt, inte minst i spåren av pogromen 7 oktober i fjol.
När detta massmord på judar genomfördes åkte hundratals människor i bilkorteger för att fira. Det jublades och tutades. Hamas hade samtidigt lagt ut bilder på judar som mördades. Illviljan, hatet och det bestialiska barbariet gick inte att missa. En av mördarna ringde hem och berättade överlycklig för sina föräldrar att han hade mördat tio judar. Barn, i vissa fall mycket unga, mördades eller kidnappades. Kvinnor mördades, våldtogs, förnedrades och torterades.
Det gjordes ingen skillnad på ålder och även mycket gamla personer utsattes, och våldsorgien firades alltså på svenska gator. Förmodligen hade de som firade sett klippen och visste i detalj hur offren hade utsatts, men utan sammanhang ser filmerna från bilkortegerna inte ut som glädjen över att folk har mördats utan en seger i en fotbollsmatch. Kanske är det samma glädje som antisemiterna upplevde, som när fotbollslaget tar viktiga poäng.
Det är det svenska problemet med antisemitism i dag. Det ser väldigt annorlunda ut jämfört med förr, inte minst genom att det visas öppet på gator och torg och av stora grupper. Det är inte längre skinheads, NMR och liknande grupper som bär antisemitismen, utan helt nya grupper. Motståndet mot den antisemitismen är också långt mindre än tidigare.
Det är en antisemitism med andra förtecken än de vi är vana vid. Det är kanske inte förvånande. Ondska brukar återuppstå men sällan i en identisk form. Generaler brukar lära läxorna från förra kriget och ta fram strategier för att bemöta dem, men när nästa krig kommer är det ett nytt krig. Gamla strategier blir, i stället för enkla recept att vinna, ofta problemskapande.
Hade problemet varit en blandning av skinheads och tonåringar som är förlästa på Leuchter-rapporten och andra pseudovetenskapliga texter om Förintelsen, hade kanske ett förbud mot att förneka folkmord ha hjälpt. Kanske, men det är inte heller troligt. Förbud brukar sällan lösa problem utan ofta snarare förvärra dem.
Läs även: Svenska judar flyr medan statssekreterare har dialog
Judiska Centralrådet släppte i november i fjol en rapport om antisemitismen i Sverige. Det är chockerande läsning. Ungefär varannan jude har övervägt att lämna Sverige, den vanligaste orsaken är antisemitism. Judar upplever inte att de kan röra sig fritt eller visa sin tillhörighet. 80 procent känner otrygghet inför att bära judiska symboler.
Orsaken är till stor del en antisemitism med rötter i Mellanöstern. Antisemitismen frodas och växer i samband med kriget mellan Israel och terroristgruppen Hamas. I Mellanöstern finns ofta en mycket utbredd och öppen antisemitism. Många har skrivit om fenomenet och Bulletins Luai Ahmed har skrivit en mycket läsvärd krönika om sin erfarenhet och bakgrund.
Läs även: Luai Ahmed: När jag mötte min antisemitism
Ett av svaren som återges i rapporten är talande, där en av respondenterna berättar att att 95 procent av antisemitismen kommer från MENA, men att media och politiker fokuserar på de resterade fem procenten från högerextrema.
Ställd inför en sådan antisemitism är det närmast meningslöst att förbjuda förnekande av Förintelsen. Det är en antisemitism som har en helt annan grund och framförallt måste bemötas på ett helt annat sätt.
Ett av problemen med att bekämpa den antisemitismen är att många gånger uppfattas förövare med rötterna i Mellanöstern som gärningsmän när de ger sig på judar, men som offer visavi svenskar. Offerpyramiden har svårt att hantera sådant, där förväntas klara och tydliga roller där man bokstavligt talat kan se allt i svart och vitt.
Vill regeringen förbjuda yttranden är det närmast betydelselöst att förbjuda påståenden om att Auschwitz är fejk. Vill regeringen komma åt antisemitismen så är det mer yttranden om påstådda folkmord i Gaza eller ”Från floden till havet” som ska ses som hets mot folkgrupp.
För vi har faktiskt facit från den 7 oktober på vad som händer med judar när de antisemitiska krafterna inte stoppas av militär. Runt 1200 mördades, 250 kidnappades och det hade kunnat bli många fler.
Vill vi vinna kriget mot den här antisemitismen är inte lösningen att ta fram planer för förra 30-talet utan att bemöta hotet som finns här och nu.
