Sommaren 2016 flyttade jag in på ett studentboende i Halmstad. Jag lärde känna de andra som bodde där och jag trivdes mycket bra. De var ganska tysta och avslappnade, svenska egenskaper som ofta underskattas.

Ett par veckor senare flyttade det in en annan kille med svart hår. Han kunde ingen svenska.

”Where are you from?” frågade jag.

”Israel”, svarade han.

Jag frös till.

Under mina 20 år i Jemen hade lärare och imamer i skolor och moskéer lärt mig att: ”judarna är äckliga”, ”Israel är vår värsta fiende”, och ”judarna förstör världen”.

Och plötsligt står jag ansikte mot ansikte med min ”fiende” i Sverige.

Läs även: Ahmed: Arabisk antisemitism är vardagsmat

Just den stunden när han berättade varifrån han kom har jag svårt att släppa. Världen stannade till då. Jag minns inte mitt ansiktsuttryck men jag minns att han var en varm och rolig kille. Men varför?

Varför ler han mot mig? Varför är han trevlig? Varför ställer han så många frågor om min familj i Jemen? Varför bryr han sig? Varför är inte han föraktfull, förbannad eller nedlåtande?

Vet han inte att det står ”Död åt Israel - Fy på Judarna” framför vårt hus i Sanaa där jag lekte som barn?

Kognitiv dissonans rusade över mig.

Var han verkligen så… naiv?

Läs även: Norell: Antisemitism som vapen i Mellanösternkonflikten

När han upptäckte att jag var jemenit blev han ännu trevligare. Han kände många jemenitiska judar i Israel. Han kunde laga jemenitisk mat och olika jemenitiska såser som inte ens jag kunde laga.

Var inte han min fiende? Skulle inte han avsky mig och mitt folk?

Asher – vi kan kalla honom så - snackade jämt om jemenitisk mat och hans jemenitiska vänner medan jag zonade ut och tänkte på Jemen och det hat som jag blivit matad med sedan barnsben.

Jag kände inget hat mot honom. Inte alls. Jag var bara förvirrad och chockerad.

Ingen gillar en offerkofta men min antisemitism var inte mitt fel, den var min kulturs fel. Att jag indoktrinerades i den var inte något som jag önskade eller valde. De religiösa och etiska läror som jag lärde mig som barn och tonåring var rena lögner förklädda till heliga sanningar.

Denna berättelse är en av oändliga berättelser om människor som kommer från Mellanöstern till Väst och träffar judar för första gången. Det blir ett möte av förvirring, vaksamhet och uppenbarelse.

Jag känner en jemenitisk tjej vars världsbild och religiösa idéer skakades om när hon upptäckte att en av hennes närmaste kompisar i Sverige – som hjälpte henne med språket, med jobb och boende – visade sig vara judinna.

Hon fick ett mentalt sammanbrott i ännu högre grad och gick igenom samma tankegångar och frågor som jag själv: Varför ljög min religion och min kultur för mig? Varför ska jag avsky den här fina människan?

Läs även: Skogkär: Regeringens stolta proklamationer mot antisemitism klingar falskt

Man skulle i värsta fall kunna förlåta människors indoktrinerade förakt och lögner, men varför ljög Gud för mig? Varför är ”Han” föraktfull?

Skulle man kunna förlåta Gud för det sättet som han splittrar människor på?

Om det finns en Allah, borde han be muslimer – och icke-muslimer – om förlåtelse.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.