Den belgiske justitieministern avgick efter terrordådet där två svenskar mördades. Han hade själv inte gjort fel men en åklagare hade missat att det fanns en begäran om att utlämna terroristen till Tunisien. Så ministern var hedersam och tog sitt ansvar och lämnade sin post. Svenska politiker borde lära av det och också ta ansvar när det går fel.
Några dagar efter terrordådet i Bryssel, där två svenskar mördades och en tredje skadades, avgick den belgiske justitieministern Vincent Van Quickenborne. Orsaken var att Tunisien tidigare begärt terroristen, Abdesalam Lassoued, utelämnad för misstanke om brott. Men en åklagare hade sjabblat och utelämnande kunde därför inte bli av.
– Utlämningsbegäran har överförts till åklagarmyndigheten, men den har legat kvar där - det vill säga ett individuellt, grovt och oacceptabelt misstag. Jag vill ta mitt politiska ansvar och avgå som minister, säger Vincent Van Quickenborne på en pressträff, enligt den belgiska tidningen Nieuwsblad.
Ministern var alltså varken informerad eller direkt inblandad men ansvarar som minister för helheten i det juridiska systemet. Därmed ansåg belgaren att han var skyldig.
– Jag vill uppriktigt be om ursäkt i rättvisans namn till offren och deras nära och kära. Jag vill också be om ursäkt i rättvisans namn till det svenska folket och till våra belgiska medborgare, säger Van Quickenborne till tv-kanalen RTBF.
Det är intressant att en politiker tar ansvar så. En avlägsen svensk likhet finns i fallet Sten Wickbom. Wickbom var justitieminister när spionen Stig Bergling rymde. Även om det inte var hans personliga fel tog han ansvaret för att organisationen han ledde sjabblade. Det var 1987.
Tobleroneaffären 1995, när Mona Sahlins ekonomiska affärer med egna och statliga pengar ledde till en stor skandal, slutade annorlunda. Hon tog en ”time out” och smet i väg till Mauritius med livvakter och familj. Hon förlorade striden om partiledarskapet men klarade sig kvar i den politiska eliten.
Läs även: Lägg ner time outerna
Någonstans mellan Wickbom och Sahlin sker en brytning i svensk politik som är mycket viktig. Wickbom tar smällen eftersom organisationen som är hans ansvar har felat. Sahlin, som direkt och personligen gjort fel, biter sig fast. För Wickbom var det en fråga om heder och ansvar. För Sahlin var det en fråga om att vara kvar mitt i smeten.
Över åren har det pendlat. Enstaka har valt heder men väldigt många har försökt att slåss för sin överlevnad. Spinndoktors, konsulter och andra har gjort vad de kunnat för att den som gjort bort sig inte ska behöva ta sitt ansvar utan ska kunna hålla sig kvar på sin post.
Sverige borde gå tillbaka till en tid då politiker faktiskt tog ansvar och även tjänstemän gjorde det. Det finns en lång rad myndigheter - polisen, migrationsverket, tullen och andra - där det framstår som uppenbart att de leds av en person som inte är den bäst lämpade. När det sker fadäser måste den ansvarige i så fall stiga ner och avgå. Inte bita sig fast.
En helt central del av demokratin är väljarnas, medborgarnas, rätt att utkräva ansvar. Politiker som med näbbar och klor - och med andra politikers hjälp biter sig kvar slåss i första hand inte för sin överlevnad utan mot väljarnas rätt att kunna utkräva ansvar. Att ha ett förtroendeuppdrag är just att ha ett förtroende och det ska förtjänas, inte försvaras.
Framförallt Socialdemokraterna har en en extrem kultur av att når man väl toppen är det för livstid. Till exempel Anders Ygeman och flera andra borde försvunnit efter skandalen med Transportstyrelsen. I stället fick statssekreterare ta smällen, vilket är helt orimligt. Statssekreterare har inte ansvaret, det är ministern som har. Men statssekreterarna som gick fick i stället bra jobb som kompensation och var snart tillbaka.
Kontrasten mot Belgien är enorm. Justitieministern avgår rakt av för ett misstag som en åklagare har gjort. Inte en nära anställd utan långt ner i organisationen.
Riksdagen borde lära av det här. Bjud in den förre belgiske ministern och låt honom föreläsa inte bara om ansvar utan kanske framförallt om heder och demokrati. Att tar man ett uppdrag då är man ansvarig och går något fel då får man gå. Även om det inte är just ministern som gör fel.
Sverige skulle må bra av ett par Van Quickenborne. Politiker som utan att hymla säger att de var ansvariga och de tar smällen. Som sätter en standard av att ministern måste ha kontroll över sin organisation och inte kan gömma sig bakom andra.
Å andra sidan är kanske inte heder det första man tänker på kring svenska politiker.
Läs även: Löfvens bredsida mot Tesla
