Borde inte Inas Hamdan få ett journalistiskt pris för sitt avslöjande om extremism i Vänsterpartiet? Det borde vara en självklarhet, men är långt ifrån självklart. Tydligt är i vilket fall att hon har lyckats skaka valdebatten. Hennes reportage är viktigt för valrörelsen, och det ser ut att bli en extra riksdagsdebatt om Vänsterpartiets extremism.

Debatten kring Inas Hamdans avslöjande i Expressen om Vänsterpartiets förintelseförnekare, terrorromantiker och rasister slog ner hårt. Över 20 personer tvingades bort från listor inför kommande val. Ytterligare ett hundratal personer hängdes inte ut av olika skäl. Det är väldigt många om man ställer det i relation till de 4 000 förtroendevalda som Vänsterpartiet säger sig ha.

Förmodligen är avslöjandet den största rasistskandalen i modern tid. Jämför man med andra skandaler är de mindre, men här finns också ett mycket tydligare avståndstagande från partiledningen. Ett exempel är när det uppstod en konflikt mellan partiledningen i Sverigedemokraterna och lokalföreningen i Klippan 2022. Tolv personer uteslöts. Reaktionen var hård.

Jämförelserna med andra partier har också en annan stor och viktig skillnad. I de flesta fall i andra partier har det slutat med uteslutningar. I det här fallet stryks personer från listor.

Till SVT sa Nooshi Dadgostar:

– De är djupt olämpliga och kan inte representera oss.

Men de kan vara medlemmar. Värre än så är det inte. Åker man fast förlorar man sina uppdrag, men inte sitt medlemskap. Värderingarna är okej så länge man inte är synlig. Det är tydligt att Vänsterpartiet inte vill rensa ut demokratihot utan dölja dem. Rösterna är för viktiga för att man ska vilja stöta sig med viktiga väljargrupper.

Det är därför Expressens granskning är så viktig och den relativa tystnaden så farlig. För Vänsterpartiet handlar krishanteringen inte om att rensa ut åsikter utan om att dölja dem. Det är okej att hylla massmord på judar så länge man inte är ersättare i kulturnämnden. Har man ett sådant uppdrag måste man förstå att knipa tyst.

Amineh Kakabaveh är för de flesta känd som den vilde som behövde köpas för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Bråket bakom att hon blev vilde är mindre känt.

Kakabaveh är sekulär och feminist och en stark motståndare till islamism. Hon kritiserade internt inflytandet från islamister. Redan för över ett decennium sedan bråkade hon om det vi ser i dag. Hon blev utfrusen och isolerad och till slut utkastad ur partiet.

Hon hade sett och var rädd för utvecklingen. Lösningen hon föreslog var att ha ett policydokument för att förhindra infiltration. Då stämplades hon som islamofob. Hon menar nu att Vänsterpartiet har tappat kontrollen. Ledningen är mest intresserad av att bli ministrar och lokalt tas partiet över av Palestinavänstern. Men hon var inte bara kritisk utan har också ett förslag på en lösning.

Kakabaveh menar att det finns en enkel lösning på problemen med infiltration – att kandidatförsäkran ska innehålla villkor om till exempel terrorromantik, antisemitism och andra demokratifrågor. Kandidatförsäkran är det dokument som reglerar vad en politiker får och inte får göra när de företräder ett parti, och där det vanligen finns ett löfte om att lämna sitt uppdrag om man bryter mot överenskommelsen. I så fall blir det tydligt var partiet står.

Motargumentet är att de som bryter mot kandidatförsäkran blir politiska vildar och ändå sitter kvar. Det går inte att hindra, men det gör det väldigt tydligt att det inte finns någon acceptans. Få ger sig nog in i partipolitiken med hoppet om en framtid som vilde. Mot väljarna blir det också väldigt tydligt.

Även andra partier har haft liknande problem med islamism. Moderaterna hade Abdirizak Waberi. Socialdemokraterna hade El-Haj-affären, där Magdalena Andersson hanterade frågan med ungefär samma kraft som Dadgostar gör nu. Miljöpartiet hade en minister, Mehmet Kaplan, som tvingades avgå. Centerpartiet uteslöt Mikael Yüksel, som senare startade partiet Nyans. De flesta partier har haft försök från islamister att ta sig in. Utöver det finns de politiska lokala nivåerna.

Men problemet med Vänsterpartiet och islamism är annorlunda. De andra partierna har hanterat sina problem. Vänsterpartiet tycks närmast ha omfamnat dem. Möjligheten att få röster från grupper som annars sällan röstar är lockande. Problemet är att när rösterna kommer, kommer de till ett pris, och det priset är de normala partierna inte beredda att betala.

Det finns ett mönster där islamistiska organisationer försöker få inflytande i politiken, inte bara i Sverige utan över hela västvärlden. I många länder finns Muslimska brödraskapet, de turkiska Grå vargarna och andra organisationer. Avslöjanden som det Expressen gjorde är därför inte bara en fråga om att avslöja missförhållanden utan också om att skydda demokratin.

Därför blir efterspelet viktigt. Det är redan uppenbart att det kommer att bli ett slags mönster kring de här avslöjandena. De dras upp, diskuteras och glöms sedan skyndsamt bort igen. Det är ett valår, och för många inom politiken, medierna och på andra håll är det viktigt med ett maktskifte.

Därför kommer enkla frågor att ”glömmas bort”. Partiföreningarna som lyft fram terroristromantikerna och antisemiterna kommer inte att förlora bidrag eller tvingas betala tillbaka dem, trots att rimligtvis varje regel om demokrati har brutits.

Inas Hamdan och Sofie Löwenmark är de journalister som har avslöjat mest kring den här infiltrationen. Båda arbetar på Expressen, en tidning som är långt mindre än public service med dess mångmiljardbudget. Båda har arbetat med en väldigt enkel metod – att faktiskt bara läsa vad människor skriver, framför allt i sociala medier.

Att få en duktig reporter som behärskar språken är inte en omöjlighet, givet att man faktiskt vill. Men där finns problemet och också förklaringen till varför Expressens avslöjande inte kommer att diskuteras en bit in på nästa år. Det finns en ovilja. Vänsterns extremister är dömda att bli ett mindre avslöjande än Sverigedemokraternas eller Socialdemokraternas aktiviteter på sociala medier, trots att Expressen har gjort större avslöjanden.

Inte bara för att Hamdans avslöjande förmodligen blir det viktigaste i valrörelsen utan också för att det är så demokratiskt viktigt borde hon få Stora journalistpriset. Det borde vara en självklarhet. Hamdan har inte bara gjort ett viktigt avslöjande utan har också på ett väldigt tydligt sätt tagit strid för demokratin. Hon är den demokratiska vakthund som alla journalister säger sig ha som förebild.

Läs även: Vänsterpartiets judefråga

Följ mig gärna på X/Twitter. Eller bara skriv en kommentar