Den socialdemokratiska europaparlamentarikern Heléne Fritzon blev i helgen påkommen med att ljuga om ett förslag om tvångsrenoveringar. För att få upp miljöklassen skulle en villa i genomsnitt behöva renoveras för en halv miljon kronor enligt EU:s förslag. Fritzon röstade för men när förslaget föll framställde hon det som om hon var motståndare till förslaget. Agerandet är förkastligt, men inte förvånande. Det tycks som att ljuga är en del av Socialdemokratins natur.
Hur vet man att en sosse ljuger? Så lyder ett gammalt skämt. Svaret är att munnen rör på sig.
”Era förbannade lögnare. Ni röstade för tvångsrenoveringar som skulle tvinga svenskar från hus och hem. Jag vet. För jag satt mitt emot er när ni gjorde det” orden är Charlie Weimers, sverigedemokratisk Europaparlamentariker. Weimers följde Socialdemokraternas fulspel kring tvångsrenoveringarna.
Läs även: Tvångsrenoveringsbråket - kommer inte kunna ljuga sig ur det här
Bakgrunden är att Socialdemokraterna först röstade för extremt kostsamma tvångsrenoveringar av folks hem. När de sen förlorade frågan gladdes de åt att folk slapp renovera. Heléne Fritzon var ute i sociala medier och försökte slå i folk att det var Socialdemokraterna som hade räddat dem.
Kanske inte förvånande tog TT nyheten om att Socialdemokraterna gladdes, men inte om att de ljög.
”Småhusägare kan nu dra en lättnadens suck efter de skräckkampanjer som förts i frågan. Slopandet av obligatoriska renoveringskrav är en stor förhandlingsframgång”, skriver Heléne Fritzon i en kommentar.
Att hon röstade för förslaget råkade falla bort och ingen korrigering har kommit. Förmodligen är bristen på korrigering att det är Weimers som påtalade lögnen.
Nyheten är inte försumbar och framförallt kostnaden för förslaget är allt annat än försumbar. Villaägarna har uppskattat att den genomsnittliga kostnaden för en svensk villaägare skulle ha blivit en halv miljon kronor. Motiveringen är att öka energieffektiviteten i svenska hus.
Förmodligen inser Socialdemokraterna att det inte är en god idé att gå in i valrörelsen till Europaparlamentet efter att ha varit med och drivit igenom ett förslag som kostar ett par miljoner hushåll i genomsnitt en halv miljon kronor. Intresset för att ge ett förnyat förtroende är självklart begränsat i så fall.
Strategin är väldigt typisk Socialdemokraterna. Det finns en retorik och en politik. Politiskt påminner de om en partikel som man antingen kan veta hastigheten på eller positionen på, men inte bägge. Man kan antingen tro på vad Socialdemokraterna säger eller vad de gör. Att förena dem bägge är omöjligt. Hade Heisenberg varit statsvetare hade fenomenet kallats Socialdemokraternas osäkerhetsprincip.
Migrationspolitiken är ett gott exempel på det där. Magdalena Andersson hävdar att hon 2015 var med och genomförde ett paradigmskifte. Då utfärdades 115 000 uppehållstillstånd på ett år. Året efter ökade siffran till 151 000. 2017 var siffran 136 000. Lyssnar man på Andersson hör man om ett skifte. Ser man på siffrorna är det en annan verklighet. Ingen är nog förvånad över att Heléne Fritzon var migrationsminister under den tiden som paradigmskiftet mot minskad migration skulle ha skett medan invandringen i stället ökade.
Det går att stapla sådana lögner. Magdalena Andersson lovade att vända på varje sten i jakten på gängkriminella. Men i Botkyrka var det stopp. Att gå med i Nato skulle hota balansen i Östersjön, nu är hon upprörd över att det går för sakta att bli medlemmar. Ytterligare ett exempel är kärnkraften och hur den lades ner.
Kan Socialdemokraterna få makt är sanningen mindre viktig. Vilket också är en viktig förklaring till att Socialdemokraterna vinner val. Deras primära mål är att ha regeringsmakten, vad den används till är underordnat. De kan sitta tillsammans med MP, de kan regera vidare efter att ha förlorat sin budget eller vara helt maktlösa. Så länge de äger ministertaburetterna är de nöjda.
Makten är det centrala, både för att med regeringsmakten följer väldigt mycket makt från möjligheten att skriva propositionerna till utnämningsmakten. Men makten, om än helt kraftlös, innebär också en annan sak – att ingen annan har den. Det gör att ingen kan förändra landet till något annat, till något som är bättre. Vi står i vägen, som den fackliga delen av arbetarrörelsen sa.
I vår är det val till Europaparlamentet, något år senare börjar det dra ihop sig till riksdagsval igen. Det finns mycket med sittande regering som kan bli bättre. De kunde ha gjort fler, snabbare och bättre reformer. Men det är ett steg åt rätt håll, eller i sämsta fall en inbromsning.
Fritzons lögn påminner om den gamla fabeln om grodan som hjälpte en skorpion över en flod. Väl över floden sticker skorpionen grodan som förgiftad frågar varför. Grodan hade ju hjälpt och varit vänlig. Skorpionen svarar:
– Jag kan inte rå för det, det ligger i min natur.
För många socialdemokrater är viljan till makt så mycket i deras natur att det inte är konstigt att ljuga. De är ju ändå de goda och de enda som bryr sig om folket. Så en lögn är ingen stor sak. Den självbilden är ett viktigt skäl att hålla dem från makten.
För makten kommer alltid användas för deras intressen, inte för dina. Hade Fritzon fått välja hade villaägarna fått betala en halv miljon för renoveringen, när hon förlorar delar hon gärna deras glädje i att slippa. För stunden gynnar den positionen dem. Det ligger i hennes natur.
Läs även: Ingen är värre än den som konverterat
