Hjort: Magdalena Anderssons moraliska gräns

Vänsterpartiet skakades häromdagen av ännu en skandal. Riksdagsledamoten Ilona Szatmári hyllade en palestinsk terrorist. Hon backar och säger:

”Här blev det fel i faktagranskningen, vilket inte är acceptabelt.”

Hon tillägger att terrorism och våld mot civila inte är något som hon stödjer. Frågan om hon stödjer våld mot andra israeler lämnas hängande.

Själva frågan skämtas bort som ett litet misstag. Bakom ”misstaget” finns bland annat sprängningen av en bar mitzvah, ett slags judiskt firande av att en pojke blir en ung man. En stor och viktig festlighet. Dit skickades en självmordsbombare som dödade 11 personer. Två var spädbarn, tre lite äldre barn och två tonåringar. En familjefest som slutade med att de döda identifierades på ett bårhus.

Vid ett annat tillfälle övertalade terroristen en 17-årig flicka att sätta på sig ett bombbälte. Hon var ett barn som övertalades att dö tillsammans med människor hon aldrig träffat. Målet var att hon skulle spränga sig till döds på en marknad, men stoppades av en vakt och mördandet begränsades. Terroristen, Ahmad al-Moghrabi, är dömd till 18 livstidsstraff. Att skriva tröstbrev till en sådan person är inte ett litet fel i faktagranskningen, det är att stödja ett monster.

Men det handlar inte ytterst om Vänsterpartiets värderingar. Det handlar om Socialdemokraternas. Var går gränsen för dem?

Det är inte första gången Vänsterpartiet hamnar här. Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att ha spridit antisemitiskt material. Daniel Riazat och Malcolm Momodou Jallow har lämnat riksdagsgruppen efter återkommande kontroverser. Lokalt har partiet gång på gång tvingats rensa bland politiker som uttryckt antisemitism eller hyllat terrorister. När Expressen granskade partiet ströks ett stort antal kandidater från vallistorna.

Problemen stannar dessutom inte vid enskilda företrädare. Genom Vänsterns internationella forum kanaliserades nästan fem miljoner kronor i svenskt bistånd mellan 2000 och 2018 till palestinska vänsterorganisationer där DFLP ingick. Samma DFLP deltog senare i massakrerna på över 1 200 personer den 7 oktober och kidnappningen av över 200 människor. Inte ens en logotyp där Israel utplånats från kartan fick några varningsklockor att ringa.

Varje händelse kan förklaras bort som ett enskilt misstag. Men när samma mönster återkommer under år efter år handlar det inte längre om olycksfall i arbetet. Då handlar det inte längre om enskilda misstag. Då handlar det om en politisk kultur där terrorromantik och antisemitism sitter djupt.

Det är detta parti Magdalena Andersson nu kan behöva göra till regeringsunderlag. I höst kan Vänsterpartiet sitta i en regering. De kräver ministerposter för att stödja Magdalena Andersson som statsminister, och Vänsterpartiet blir priset för regeringsmakten. Priset är alltför högt.

Ett parti som hyllar terrorister, inte kan rensa antisemiter och inte ens tar frågorna på allvar hör inte hemma i en regering. Det vet Magdalena Andersson. Hon väljer att blunda.

Socialdemokraternas valbudskap är att det är ”Dags att ta Sverige på allvar”. Det har de rätt i, och en viktig del av det budskapet är att ta Vänsterpartiet på allvar.

Andersson säger i en intervju i SvD, som svar på frågan om V är regeringsdugligt:

”Jag har inte värderat några partier om jag tycker att de är regeringsdugliga eller inte. Jag har inte en lista på regeringsdugliga och icke-regeringsdugliga partier.”

Det är inte ett besked från en blivande statsminister, det är ett politiskt haveri. Svaret kräver inga utredningar eller tjänstemannalistor. Det kräver bara en moralisk kompass som skiljer på rätt och fel.

Som före detta statsminister måste hon väl ha ställt sig en fråga som varje svensk har gjort. Om hon själv inte klarar att besvara frågan är väl hennes partis historiska avståndstagande från V vägledande. V är på många sätt inte ett parti som andra. Både historiskt och nu. Det begriper självfallet Andersson, på samma sätt som hon förstår att terrorromantik inte blir rumsren för att få ihop ett regeringsunderlag.

Men Vänsterpartiet är nyckeln till Sagerska.

Det skapar ett dilemma för Andersson. Det här är inte pest eller kolera. Det är makt eller anständighet, och hon vet vilken hon väljer. Vill hon ha nyckeln till Sagerska måste hon få den av Dadgostar. Då måste hon acceptera hyllandet av terrorism och acceptansen av antisemitism.

När det hålls tacktal är det en vanlig klyscha att säga att man kom dit med andras hjälp. Att ens huvud når molnen på grund av att man står på jättars axlar. Om Andersson kommer att få makten över Sverige gör hon det genom att ställa sig på de moraliska dvärgarnas axlar.

Läs även: Magdalena Andersson är inte tillräckligt bra

Följ mig gärna på X/Twitter