Miljöpartiet vill öka reduktionsplikten och rejält driva upp kostnaden för drivmedel. Amanda Lind säger att hon har de andra partierna med sig, och det sannolika är att hon har rätt.
När Amanda Lind medverkade i programmet 30 minuter framförde hon, beroende på betraktarens perspektiv, antingen ett hotfullt löfte eller ett löftesrikt hot. Hon deklarerade att priset på fossila drivmedel måste höjas – och det rejält.
Avsikten är, i vanlig ordning, att minska de svenska utsläppen av växthusgaser. Att Sveriges utsläpp redan i utgångsläget tillhör världens lägsta i både absoluta och relativa termer tycks vara irrelevant. I den gröna ideologins anda tycks lidande vara en dygd, särskilt om det drabbar breda folklager. Det är en sorts klimatpolitikens motsvarighet till devisen ”vill man vara fin får man lida pin”.
Och lidandet är inte hypotetiskt. De prisjusteringar som nämns i ett initialt skede ligger på 2–3 kronor per liter för bensin och diesel. Amanda Lind är sparsam med exaktheter, men riktningen är smärtsamt tydlig.
Före Tidöavtalet existerade en uttalad strategi: successivt göra fossildrivna transporter så kostsamma att det enda möjliga valet för vanliga hushåll skulle vara att överge bilen eller investera i en elbil. Målet var att dieselpriset skulle nå 30 kronor litern före 2030.
Läs även: Målet med reduktionsplikten var 30 kronor per liter
I dag uttrycks samma strategi, men med större försiktighet i siffror och formuleringar. Lind har sannolikt lärt sig att väljarnas tålamod med politisk ärlighet är begränsat när denna innebär ekonomiska uppoffringar. Det är värt att hålla i minnet.
Hon hävdar dessutom att hon har stöd från hela det rödgröna blocket. Även om ett konkret förslag ännu inte lagts fram, uppges det finnas en samsyn i frågan om att öka reduktionsplikten – alltså andelen biodrivmedel i bensin och diesel. Den typen av åtgärd är, i praktiken, svårförenlig med ambitionen att värna hushållens köpkraft eller motverka inflation.
Det finns all anledning att ta Lind på orden. Magdalena Andersson är inte känd för förhandlingsstyrka utan snarare för viljan att återinträda som statsminister. Att hon därför skulle betrakta drivmedelspriserna som ett oöverstigligt hinder i regeringsförhandlingar förefaller osannolikt – hon har ju tidigare accepterat liknande höjningar. Miljöpartiet vet att de kommer att vinna frågan.
Samtidigt vet både Lind och Andersson att det är opinionsmässigt förödande att prata om drivmedelspriser inför ett val. Därför slingrar sig Lind och Andersson håller sig undan.
Skulle de rödgröna vara öppna med ambitionen att höja priset till 30 kronor litern vore det knappast en valvinnare – snarare en fråga som får osäkra väljare i glesbygden att orientera sig mot Tidöpartierna.
Därför är det nödvändigt att frågan diskuteras utförligt i god tid före nästa val. Att Socialdemokraterna sviker löften är en politisk konstant, men kostnaden för svek kan ökas genom öppen debatt. Skulle folk börja maila tidningar, riksdagsledamöter eller partiet och fråga hur de ser på Linda utspel och om Socialdemokraterna ser något tak för hur dyrt det kan bli hade de förmodligen insett den folkliga ilskan.
Det är värt att notera att inte bara de rödgröna utan även DN:s ledarsida har argumenterat för att bensinskatten måste höjas om klimatmålen ska nås. Den som så önskar får naturligtvis gärna själv betala en premie för att stödja sina ideal.
En betydligt mer ansvarsfull väg vore att omformulera miljömålen, så att dessa blir förenliga med rimliga levnadsvillkor och samhällsekonomisk rationalitet. De svenska klimatambitionerna har alltmer kommit att anta karaktären av symbolhandlingar – manifestationer av moralisk renhet snarare än åtgärder med reell global effekt.
Läs även: Svenska utsläpp är en tiondels procent av de globala
Sveriges andel av världens utsläpp är marginell – mindre än en promille. Den årliga ökningen i kinesiska utsläpp överstiger med råge hela Sveriges totala utsläpp. Även om vi hypotetiskt upphörde med all fossil förbränning skulle detta inte påverka klimatkurvorna på global nivå.
Politiken som i praktiken innebär att hushållen ska plågas i syfte att Sverige ska bära någon form av moralisk ledartröja är i grunden ohederlig. Det är dessutom en grön asketism där det är andra som förväntas bära bördorna.
Läs även: I dag är det Europadagen, men vem firar?
