2009 briserade Climategate strax innan klimatmötet i Köpenhamn. Climategate handlade om hackers som hade tagit sig in i servrar på University of East Anglia. Mail spreds och mailen tolkades som att den globala miljökatastrofen var överdriven. Kraftigt överdriven. Wikiartikeln är väldigt läsvärd.

Mest känt blev en rad ur ett mail: ”hide the decline” om att den globala uppvärmningen kunde ha nått sin höjdpunkt och börjat sjunka igen. Debatten var häftig om hur mailen och dokumenten skulle tolkas.

När Köpenhamnsmötet, FN:s klimatkonferens 2009, några månader senare ägde rum var stämningen lite annorlunda än förr. Från den uppjagade tonen ett par år tidigare var det lugnare. Filmen ”The day after tomorrow” som ett par år tidigare sågs som en hybrid mellan dokumentär och skräckfilm hade inte fått samma genomslag. Snarare pyste det om hela debatten.

Även om det inte accepterades att det fanns en stor bluff så accepterades, i tysthet, att jorden inte stod inför en snar undergång. Det kunde gå illa men inte undergång. Miljöfrågans mer ljumma hanterande än Corona är tydligt i det. Kommer det något som accepteras som ett möjligt hot mot mänskligheten gör man mer än ojar sig över för få elbilar. Hanteringen av Corona är tydlig i hur världen kan enas, om den uppfattar att det finns ett hot.

Läs även: Svenska utsläpp är en tiondels procent av de globala

Men löftena fortsatte att ställas upp på konferenser, på möten och nationella mål. Målen radades upp och världen skulle ställas om. I bakgrunden fanns en märklig ekonomisk teori om att slår man sönder det som finns och bygger nytt så är det ett exempel på väldig tillväxt.

River man sitt hus och bygger ett nytt ska rätt mycket till för att det ska bli en god affär. Det är därför de flesta hus i stället repareras, underhålls och uppgraderas i stället för att rivas med jämna mellanrum. Men den gröna ekonomin funkar inte riktigt som annan ekonomi.

Målen sattes några decennier fram. I hopp om att saker skulle lösa sig självt i stort. Tiden tickade på och det gick hyfsat. Men en miljörörelse som inte ville bli sysslolös och därmed meningslös måste alltid hitta några mål som kan skärpas lite. Det måste bli tuffare, det måste kännas mer. Det är ett problem med sådana rörelser. Så fort deras krav uppnås eller en katastrof avvärjs måste nästa identifieras för att rörelsen inte ska bli meningslös och behöva läggas ner.

Några år går - nu 2023 närmar vi oss målen som ska uppnås.

Vilket visar sig svårt. Och dyrt. Superekonomin gömmer sig dessutom. Grön omställning av el blev i bästa fall dyr el. I sämsta fall elbrist eller produktion som ersätts med kolkraft eller oljekraftverk. Det blev tufft helt enkelt.

Den brittiske primiärministern Rishi Sunak meddelade nyligen att han avser att tona ner målen. Till exempel ska nya bensin- och dieselbilar ska få säljas till 2035 i stället för 2030 som först sagts. Det krävs mer tid för omställning. Den gröna omställningen visar sig skada ekonomin och tillväxten. Målen framstår också som orealistiska.

I Sverige har liknande tongångar förts fram av de båda stora Tidöpartierna SD och M. Inte minst för transportsektorn är de öppna för att ändra på målen. Reduktionsplikten ser ut att göra att det blir svårt.

Ett viktigt klimatmål är redan ändrat. Planen på att ha bara förnybar energiproduktion 2040 har ersatts med ett annat mål om att energin ska vara fossilfri, det vill säga kärnkraft kan användas bortom den punkten.

Frågan om klimatmål är intressant och kommer säkert att spela mycket stor roll i politiken fram till nästa val. En tyst insikt om att undergången inte står inför dörren men att stora kostnader gör det. Liksom många gånger mål som är mer eller mindre orealistiska även om kostnaden går att acceptera.

Politiskt är det otacksamt. Det är som att vakna bakfull efter en fest som man aldrig ens var på, och dessutom behöva städa efter de som var där.

Läs även: Thorwaldssongate: En sossepamp kommer alltid att vara en sossepamp.