När Ryssland inledde sin invasion av Ukraina så höll socialdemokratin fast vid sitt nej till Nato. Sverige skulle inte bli medlem. När Finland började röra sig fortsatte socialdemokratin allt hålla fast vid sitt nej. Utöver en svag glimt, när Andersson sa att dörren till ett Natomedlemskap inte är stängd för alltid, verkade socialdemokratin fästa mer vikt vid den interna stämningen än den svenska säkerhetspolitiken. Att undvika en större konflikt inom socialdemokraterna har prioriterats före säkerheten för Sverige.

Skeendet påminner om hur Magdalena Andersson hanterade kraven på att Sverige skulle skicka försvarsmaterial till Ukraina. Svaret då var nej, nej, sen kanske och sen gick det jättebra.

I närmare femtio år hade socialdemokraterna stöd av en bit över 40 procent av folket. De styrde i praktiken landet själva och den viktigaste politiska debatten var sannolikt den interna i socialdemokraterna. Det sägs att till och med att bastumetaforen, om hur kvinnor stängs ute från frågor som avgörs i bastun, syftar på Bommersvik. Sant eller ej med talesättet så avgjordes mycket av svensk politik snarare inom socialdemokratin än genom diskussion i riksdagen.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraternas Natoångest går att ta på

Det skapade en självbild i socialdemokraterna som lite tillspetsat kan beskrivas som ”staten, det är vi”. Vad som är bra för socialdemokratin är också rätt för Sverige. Så länge man var enade kunde man styra och kompromissa internt och ledningen varnade för fallet som skulle komma om partiet splittrades i fraktioner.

I takt med att stödet för socialdemokratin föll lyckades de inte förändra sin självbild, eller – likt många forna imperier – hantera fantomsmärtorna av makten som försvunnit. Ann Linde illustrerade detta väl när hon menade att moderaterna skiter i vad S tycker om Nato, när M sa sig vara beredda att gå vidare utan S. I över ett halvsekel har moderaternas hållning varit att vänta in S för att få bred enighet.

Sådan är den socialdemokratiska självbilden. Den politiska verkligheten är att Andersson leder en svag minoritetsregering där det finns en majoritet emot henne i många frågor. Den konflikten skapar de märkliga krängningarna som uppstår allt oftare.

Det var inte solidaritet utan en riksdagsmajoritet som fick socialdemokraterna att stödja att Sverige skickar vapen till Ukraina. Ställd inför hotet att både förnedras och behöva skicka vapen bytte Andersson sida. Då kunde hon framstå som solidarisk, hjälpande och framförallt som den som bestämmer.

Natofrågan börjar gå i samma riktning. Socialdemokratin har inte grepp om frågan. Efter att SD tagit ställning för medlemskap finns en majoritet. Självklart blir det panik inte minst med en valrörelse som snart börjar. Och kan man inte vinna frågan är det bättre att vara på den vinnande sidan.

Läs även: Skogkär: Regeringen spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet

Att på kort tid få socialdemokraterna att sluta uppfatta landet som ett särintresse och det egna partiet som ett allmänintresse är nog omöjligt. Däremot kan oppositionen tvinga fram en sådan rörelse genom att låta riksdagen fatta beslut utan att vänta in socialdemokratin. I flera fall har bara hotet om att förlora fått socialdemokraterna att byta fot.

Fallet från ett 45 procentsparti till ett under 30 procentsparti måste smärta. Men vad som måste göra än mer ont är att i flera stora frågor är det Jimmie Åkesson som tycks vara den som mest påverkar socialdemokraternas politik. När han satte ner foten om Ukraina och om Nato så bytte Andersson fot.

Det som avgjorde socialdemokratins uppfattning om Nato tycks inte vara vare sig en förändring i omvärlden eller en intern debatt utan en omsvängning i riksdagen med ett hot om att köra över regeringen. Som så ofta är det också viktigare att ha regeringsmakten än vad den används till.