Medan säkerhetsläget i världen genomgår omvälvande förändringar klamrar sig Socialdemokraterna fast vid en alliansfrihet som både tiden och verkligheten sprungit ifrån.
Det krävs ett paradigmskifte i svensk säkerhetspolitik, slog Moderaternas ordförande Ulf Kristersson fast i ett tal på Försvarshögskolan på onsdagen.
Centralt i detta paradigmskifte är att Sverige går med i försvarsalliansen Nato. Redan i sommar, i samband med Natotoppmötet i slutet av juni. Och tillsammans med Finland.
Det är inte bara Rysslands aggression och revanschism som enligt Kristersson gör detta nödvändigt, utan Kinas utveckling till en supermakt som på allvar konkurrerar med USA både militärt och ekonomiskt. Därför måste EU, Nato och USA tillsammans arbeta för en världsordning där “den svages rätt skyddas mot den starkes makt”, resonerade Kristersson.
Ett svensk Natoansökan bör helst ske i mycket bred enighet, underströk Moderatledaren. Dit är det i dagsläget långt, mycket långt.
Det finns inte ens en majoritet i riksdagen för svenskt medlemskap. Utöver Moderaterna är Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet för medlemskap. Det motsvarar endast 143 av totalt 349 mandat. Socialdemokraterna fortsätter att säga nej. Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är också emot.
Hoppet står till Finland. Ett land där vuxna styr. Utvecklingen där rör sig långsamt men till synes obevekligt mot en Natoansökan.
Beslutet att ansöka om Natomedlemskap kommer i slutet av maj, oavsett om Sverige är med på tåget eller inte, förutspår EU-parlamentarikern Ville Niinistö, brorson till den finske presidenten Sauli Niinistö och tidigare partiledare för det finska Miljöpartiet, intervjuad i Expressen.
Det kan i bästa fall bli den knuff regeringen behöver. Det är med Finland Sverige har sitt djupaste försvarssamarbete. Att som enda land i Norden stå utanför Nato skulle stärka bilden – i och för sig sann – av Sverige som en säkerhetspolitisk fripassagerare.
Läs även: Skogkär: Efter vapen till Ukraina är det dags för medlemsansökan till Nato
Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson (S) slingrar sig så gott hon kan. Den allmänna opinionen har snabbt svängt till stöd för ett svenskt medlemskap. Det är inte en fråga hon vill ha med sig in i valrörelsen. Och plötsligt ger två av hennes företrädare på posten som partiordförande och statsminister sig in i Natodebatten. Oombedda, eller för att ge Andersson önskad uppbackning och råg i ryggen i hennes Natomotstånd?
Den gamle på Torp, mera känd som Göran Persson, sade i torsdags till TV4 att Nato är “en institution och organisation som jag respekterar men som jag tror att Sverige har tjänat på att ha stått utanför”. Egentligen hade han inte tänkt ge sig in i diskussionen, tillade Persson. Vilket så klart inte hindrade honom från att ge sig in i diskussionen.
Häromveckan gästade förre statsministern Stefan Löfven Ålands fredsinstitut. Delar av hans resonemang där hade kunnat vara hämtat från den ryske utrikesministern Lavrovs stödanteckningar.
“För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa”, förklarade Löfven.
Lite trist för Natoländerna Estland, Lettland och Litauen som ligger där de ligger, kloss intill Ryssland. Och för Sveriges västra grannland, Natomedlemmen Norge, som även det gränsar till Ryssland längst uppe i norr.
Det är det falska ryska inringningsargumentet Löfven tycks ha tagit intryck av. Redan under Sovjettiden var Socialdemokraterna duktiga på att se saker och ting ur Kremls perspektiv. På den punkten har partiet inte förändrats.
Men bilden av ett aggressivt och expansionistiskt Nato som steg för steg och med onda avsikter tränger sig allt närmare Ryssland stämmer illa med den verklighet som nu utspelas i Ukraina. Där bedriver Ryssland ett hänsynslöst och oprovocerat anfallskrig, där begår ryska trupper krigsbrott, dödar civila urskillningslöst, lägger hela städer i grus och aska, alltmedan Nato står vid sidlinjen, utan att ingripa militärt. Trots att Ukraina vädjar om hjälp.
Det är en mycket märklig försvars- och säkerhetspolitik Socialdemokraterna för. Sverige har lagt sig så nära Nato det bara går utan att vara medlem. Vi är helt beroende av USA och Nato för vårt försvar. Vi är en del av alliansen i allt utom medlemskapet, vilket innebär att vi inte har den säkerhetsgaranti endast ett medlemskap kan ge. Vi har tagit tydlig ställning i konflikten mellan Ukraina och Ryssland genom att förse Ukraina med vapen och införa sanktioner mot Ryssland. Det kan inte råda någon tvekan om var Sverige står. Och innerst inne vet även Socialdemokraterna att den heliga alliansfriheten – denna papperskonstruktion – inte ger något skydd.
Ändå – medan Ukraina brinner, Ryssland hotar med att detta bara är början och hela den europeiska säkerhetsordning som byggts upp de senaste decennierna vräkts över ända – hävdar Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan skulle vara “destabiliserande”. Det är om något att överskatta Sveriges betydelse. När andra länder utvisar 10–15 till diplomater förklädda ryska spioner nöjer sig utrikesminister Ann Linde (S) med tre och låter merparten av de ryska underättelseagenterna vara kvar i Sverige och fortsätta undergräva landets säkerhet. Det sänder signaler om att regeringen är mottaglig för ryska påtryckningar. Det sänder signaler om svensk svaghet.
”Vi har olika historia, vi har olika geografi. Det är inte alls säkert att vi kommer till samma slutsats” som Finland, sade Linde på onsdagen.
Socialdemokraterna spelar rysk roulette med Sveriges frihet och oberoende.
