Den presskonferens som framställdes som en spontan protest på Sergels torg visade sig vara minutiöst planerad redan månader i förväg. Samtidigt uteblir firandet när kriget tar slut – aktivisterna tycks sörja freden mer än kriget.
Den så kallade presskonferensen som Greta Thunberg, Lorena Delgado Varas och de andra aktivisterna höll på Sergels torg visade sig vara en välorkestrerad PR-show. Det som framställdes som en spontan händelse när aktivisterna kom hem hade i själva verket bokats redan i augusti.
Det förklarar det märkliga i att några av aktivisterna vägrade skriva på så att de kunde släppas. Hade de släppts fel dag hade det inte passat det mediala schemat för när de kom hem och mediakuppen hade blivit alltför uppenbar.
Det visar också att påståendena om en ”selfie-yacht” är betydligt mer träffande än aktivisternas tal om att de hade med sig viktiga förnödenheter.
Men bortom selfie-yachten pågick ett ännu större spel som drog undan mattan och förändrade allt: den amerikanska fredsplanen. Den slår hårdare mot aktivisterna än avslöjandet om att de ljög om sina förnödenheter. Den slår mot deras själva existens – mot det som får dem att stiga upp ur sängen på morgonen.
När Thunberg och aktivisterna kom till Sergels torg var det feststämning, med musik, flaggor och ett fullpackat torg. När vapenvilan kom – var det tomt.
Hur kan det vara viktigare att fira aktivister än att ”folkmordet” är över? Det rimliga borde vara scener som när andra världskriget tog slut: människor som dansar på gatorna, musik, fest och pappersband som kastas från fönster. Aktivisterna på nätet borde jubla.
I Israel och Gaza firas det. Men aktivisterna i väst verkar inte dela deras glädje.
Det kan finnas flera skäl. Ett uppenbart är fredsmäklaren – den amerikanske presidenten Donald Trump. Att han fick slut på krigandet och nu har en god chans att få Nobels fredspris är för många en nesa större än själva kriget.
Krigets förlorare spelar också roll. Många hoppades att det var Israel som skulle stå som den stora förloraren. I stället har Iran försvagats kraftigt, Hizbollah kan komma att slås ut och Hamas är mycket hårt drabbat.
Israel står kvar, starkt. De vann inte alla sina mål, men mycket. Hamas är fortfarande för starkt för deras smak, men det går åt rätt håll. Samtidigt finns uppenbara problem: tusentals terrorister ska släppas och genomgå någon form av internationell ”denazifiering”. Risken att de börjar gräva nya tunnlar för att fylla med vapen är uppenbar.
Man ska också komma ihåg att det handlar om ett stillestånd, inte en färdig fred. Det kommer krävas mycket arbete – och sannolikt ett stort arabiskt engagemang – för att hålla Hamas nere och avväpnat.
Men på det hela taget är chansen till fred kanske den bästa på mycket länge. Och det är tydligt att nyckeln till fred var att flytta trycket från Israel till palestinierna.
Låt oss återgå till aktivisterna som inte firar att ”folkmordet” är över. Bristen på firande gör det tydligt – närmast övertydligt – att det inte handlar om något folkmord utan om andra saker. Ordet ”folkmord” är ett verktyg för att väcka sympati och raseri, men problemet ligger djupare än så.
För det är ingen slump att aktivisterna kommer från socialistiska och gröna grupperingar. Det är inte aktivistlivet i sig som driver dem, utan hatet mot väst. Konsumtionssamhället, semesterresor, tillväxt – allt detta är för dem ren ondska. Liksom demokrati, yttrandefrihet och andra grundläggande värden i väst.
Det som driver dem är ett hat mot väst – och mot judar. Inte israeler, utan judar, oavsett var i världen de befinner sig. Det har attentaten gång på gång visat.
Om vapenvilan håller och utvecklas till en långvarig fred kommer aktivisterna att behöva ett nytt ämne att brinna för. En inte alltför djärv gissning är att det blir ”rasismen” som sägs prägla Sveriges och andra västländers omläggning av migrations- och integrationspolitiken.
