Världens ledare har träffats i Dubai på Cop28. Politiker flygs in, äter gott och åker hem utan att vare sig ha gjort något eller varit rädda för att världen ska brinna upp. Ändå är världen ändå på något sätt ändå räddad. Alarmisterna räddar världen och de andra undviker extrema kostnader. Alla fick sitt.
FN:s årliga klimatkonferens är nyligen avslutad. Den 28:nde i ordningen. Det brukar vara ett par karavaner av privatjets som flyger in jetsetarpolitiker för att gemensamt rynka pannan över att vanligt folk kör bil eller åker på semester. Sen äter man god mat, pratar och kommer inte egentligen fram till något. Innan det är dags att åka hem med den mysiga känslan av att ha räddat världen ännu en gång.
Det brukar sägas att klimatet är en allvarlig kris men ingen vill riktigt göra något, eller tar saker på så mycket allvar så det blir något gjort, i stället blir det gummiformuleringar och sen är alla nöjda. De som är uppjagade över klimatet får sina tolkningar, de andra slipper att göra något. Så alla vann.
Det är ett vanligt mönster på sådana konferenser. Ingen vill ha dålig stämning, ingen tar saker riktigt på allvar. De länder som är oroliga för sin ekonomi får behålla sina utsläpp, de länder som har en oro för miljö får sin fjäder i hatten.
Hade det funnits en djupare oro för miljön och att planeten höll på att brinna upp så skulle alla arbetat på ett annat sätt. Corona är ett exempel på att det går att göra massor om det finns en vilja. Men med miljö saknas den viljan. Det tycks helt enkelt inte finns någon nära koppling mellan pratet och handlingarna.
I år, på det 28:nde årliga mötet, kom man så fram till att de fossila bränslena ska fasas ut. En fråga som kanske borde ha varit den man tog på första mötet om man trodde att världen stod inför ett hot. Det är inte utan undran vad de gjort på alla de där mötena. Maten kan man förstå är värd resan, men hur fördriver man tiden?
Formuleringen som antogs är faktiskt på sitt sätt lite fantastisk. ”Transitioning away from fossil fuels in energy systems, in a just, orderly and equitable manner, accelerating action in this critical decade, so as to achieve net zero by 2050 in keeping with the science.”
De centrala bitarna är hur det ska ske på ett rättvist och ordnat sätt. Det vill säga på ett sätt som oljestater kan leva med. Tiden, 2050, är också tydligt satt så att det ska gå att dels bränna av en massa av oljereserverna innan dess och dels bygga upp en ny ekonomi. Det är också tydligt att dagens politiker inte vill sitta som ansvariga när konsekvenserna av beslutet ska hanteras.
Norge är väldigt tydliga i hur beslutet ska tolkas. De storjublade i Dubai och sen åkte de rakt hem och storsatsade på olja. Enligt SBB, den norska motsvarigheten till SCB, var bara skatteintäkterna från oljebolagen 884 miljarder norska kronor. En nätt summa. De norska investeringarna i olja och gas beräknas för 2024 bli 240 miljarder norska kronor. En ganska tydlig indikation på hur orolig branschen är för avtalet. Den norska exporten av gas och olja var 1900 miljarder norska kronor för 2022. Det är 73 procent av den samlade exporten.
Varför ser vi ingen norsk panik? Svaret är helt enkelt att avtalet inte spelar någon roll. Norge är inte särskilt oroade av miljön men bryr sig om sin ekonomi. Vilket är samma fenomen vi ser i många andra länder.
Det är också motsatt fenomen som vi såg under Corona. Under hotet om att någon procent av befolkningen skulle dö i sjukdomen slog man hårt mot ekonomin. Med klimatet ser vi inte samma beslutsamhet, och framförallt inte samma hot.
Ska man summera årets möte blir det att ett par karavaner med flyg kom fram till närmast ingenting, att oljeindustrin jublade och det inte uppstod någon panik över att man inte kom fram till något. Den goda stämningen stod sig och det kommer inte bli pinsamma gräl på nästa års möten.
Framförallt lyckades Kina, och andra länder med stor förbränning av kol, hålla skrivningarna borta från sina ekonomier. Det kommer att förbli ”business as usual” i många år framöver utan någon större oro.
Läs även: Skogkär: Pourmokthari svär i klimatkyrkan
Varje lyckad klimatkonferens brukar sluta med att Maldiverna får en eller ett par nya flygplatser efter ett brandtal om hur de slukas av havet. Det är lite som grillfesten i slutet av varje Asterix album. I år tycks man ha gått händelserna i förväg. Redan i oktober meddelades en utbyggnad av Velena Airport för att klara 7,5 miljoner årliga passagerare år 2030. Kostnaden beräknas till en miljard dollar. Bland de stora finansiärerna finns Saudi fund for development, Opec Fund for development, Abu Dhabi fund for development och Kuwait fund. Bolagen som bygger är ofta från samma länder och från Kina.
Alla är nöjda och glada. För första gången finns en skrivning om fossilbränslen, men den är tom på innehåll så ingen behöver oroa sig över ekonomin, och Maldiverna får hjälp att flyga in fler turister. Saker fortsätter som tidigare.
Men som alltid måste SVT gå lite längre. De hittade en aktivist från Tonga, som inte var nöjd. För lite pengar delades ut till de fattiga länderna.
– Det är en framgång för fossilindustrin och länder som släpper ut mycket koldioxid. För oss som bor på frontlinjen hade det behövts mer, framför allt pengar till klimatanpassning, säger Joseph Sikulu.
En spoiler inför nästa års konferens är att det kommer vara på samma sätt. Gummiparagrafer, privatjet, god mat och nya möjligheter att flyga till Maldiverna.
