Att döma av rapporteringen från klimattoppmötet i Egypten vilar världens öde på klimatminister Romina Pourmokhtaris (L) späda axlar. Att Sverige – enligt kritikerna – sänkt sina klimatambitioner kommer enligt samma kritiker att få förödande konsekvenser. Utan Sveriges trygga klimatledarskap är världen som vi känner den räddningslöst förlorad.

Om inte den svenska regeringen snabbt kränger på sig klimatledartröjan på nytt kommer Maldiverna att slukas av havet likt Atlantis, mytens sjunkna kontinent. Och det är bara början på de katastrofer som väntar i det fall Sverige inte visar vägen.

Föreställningen att Sverige är världens klimatpolitiska mittpunkt – på samma sätt som Sverige är världens biståndspolitiska mittpunkt, dess humanitära stormakt och så vidare, låter sig inte rubbas. Så får den storsvenska tabubelagda nationalismen trots allt sitt utlopp. När Pourmokhtari säger “det är inte alltid bäst att vara bäst i klassen först”, svär hon i den klimatpolitiska kyrkan.

Den stora frågan på mötet i Sharm el-Sheikh har blivit hur rika länder ska ta ansvar för sina historiska utsläpp, som anses vara orsaken till den svält och de klimatkatastrofer som i dag drabbar fattiga länder.

Det enkla svaret tycks vara: betala och se glada ut. Utvecklingsländer vill ha en kompensationsfond för “skador och förluster”. Med denna avlatshandel ska klimatsyndernas förlåtelse köpas. De religiösa övertonerna är svåra att missa. Att slänga miljarder i famnen på diverse korrupta regimer i Afrika och Asien framstår dock inte som en särskilt genomtänkt plan. Pourmokthari tycks också vara skeptisk till tanken. Klokt nog och tack och lov.

En som däremot går omkring med kreditkortet ständigt redo är så klart Miljöpartiets språkrör Per Bolund.

“Bara så kan vi få världens länder att tillsammans ta de steg som krävs för att få ett klimat vi alla kan leva med i framtiden”, skriver Bolund i Expressen.

På svenska journalister tycks förslaget om en fond för klimatskadestånd också göra starkt intryck.

Statstelevisionens klimatkorrespondent Erika Bjerström har letat upp en vältalig klimataktivist från Pakistan som i Aktuellt får ge “röst åt den besvikelse som nu väldigt många utvecklingsländer uttrycker här på COP27”. Aktivisten är “särskilt arg på Sverige” eftersom vi numera “driver en hårdare klimatlinje”, berättar Bjerström.

Sedan intervjuas Pourmokhtari via länk av en studioreporter som framåtlutad, med bister min, vill veta med vilken trovärdighet klimatministern kan “efterlysa fler och skarpare åtgärder av andra länder när Sverige nu faktiskt ökar sina utsläpp”.

Samma fråga ställde Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson till statsminister Ulf Kristersson (M) i en riksdagsdebatt i veckan:

“Hur ska Kristersson få regeringar i andra länder att leva upp till sina mål när man helt släpper taget om vårt eget mål?”, frågade hon retoriskt.

Dagens Nyheter har för sin del letat upp en klimatpolitisk forskare från Linköpings universitet som dock bedömer att omvärlden ännu inte insett vidden av Sveriges klimatpolitiska förfall. Men, kan han förtälja, “i snacket i korridorerna hörs det mer, framför allt när man pratar med svenskar eller med nordiska delegater” om hur illa ställt det är.

Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet

Det som mer än något annat fått Miljöpartister och andra i den rödgröna oppositionen att gå upp i klimatpolitisk falsett är regeringen Kristerssons beslut att pausa den gradvisa höjningen av reduktionsplikten under 2023; detta för att hålla nere priserna på bensin och diesel.

Bortom den svenska ankdammen, i Kina, öppnas under tiden nya kolkraftverk i parti och minut. Av den totala globala ökningen av koldioxidutsläpp från 1990 till förra året svarade Kina för två tredjedelar. En tredjedel av världens koldioxidutsläpp härrör från Kina och det mesta pekar på att Kinas andel kommer att passera 40 procent före detta årtiondes slut.

Under förra året uppgick Sveriges utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till 48 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Enligt climatactiontracker.org ökade Kina under 2021 sina utsläpp av enbart koldioxid med 3,4 procent. Det motsvarar 464 miljoner ton, nästan tio gånger mer än Sveriges totala utsläpp.

Om Sverige på något magiskt sätt lyckats minska sina nettoutsläpp av växthusgaser till noll förra året hade det alltså uppvägt en tiondel av Kinas utsläppsökning.

De globala utsläppen av växthusgaser under förra året uppgick enligt preliminära beräkningar från FN till omkring 53 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Det innebär att Sveriges utsläpp av växhusgaser utgör en knapp tusendel av de globala utsläppen.

Den ökning av Sveriges utsläpp – eller minskade minskning – som den pausade reduktionsplikten innebär, uppgår enligt regeringens beräkningar till ungefär 880 000 ton. I ett globalt klimatutsläppsperspektiv motsvarar det knappt två procent av en knapp promille. En droppe i havet.

Ändå lever denna övertygelse om att vad lilla Sverige gör har avgörande betydelse för klimatet. Då ingen vid sina sinnens fulla bruk på allvar kan tro att svenska utsläpp har någon mätbar effekt på globala temperaturförändringar måste det handla om något annat. Rimligen en föreställning om att Sverige har sådan moralisk auktoritet att övriga världen kommer att följa det svenska exemplet. Den som tror att så är fallet får nog räkna med att bli bittert besviken.

Läs även: Skogkär: Stenevi och Bolund, klimatapokalypsens gröna ryttare