Varje gång det närmar sig ett val utlöses en lavin av angrepp på privata utförare av välfärdstjänster. Ämnet engagerar – och det är tacksamt av andra skäl. När debatten reduceras till ett ja eller nej till privat drift slipper man diskutera kvalitet, effektivitet och slöseri.

Ett färskt exempel är en artikel i Göteborgs-Posten (11/9-25). Där riktar Mikael Goosen, ekobrottsforskare vid University of Texas i Austin, skarp kritik mot privata vårdföretag. Han menar att själva driftsformen gör välfärdsbrottslighet möjlig.

Artikeln är bra exempel på hur kritiken mot den privata välfärden ser ut.

Välfärdsbrott är ett växande problem som omsätter enorma summor. Beroende på definition uppskattas beloppen till mellan 43 och 75 miljarder kronor. Det är ett spann som börjar på polisens årsbudget och slutar vid halva försvarets. Att komma åt delar av fusket skulle ge stora resurser till det offentliga – utan att skatterna behöver höjas.

Goosens tes är att det är enklare att fuska inom det privata, där ersättningar kan sökas för patienter, undersökningar och behandlingar som aldrig ägt rum. Kommuner och regioner köper välfärdstjänster från privata utförare för 242 miljarder kronor om året. Enligt vissa beräkningar är omkring åtta procent av dessa ersättningar rena bedrägerier.

Men också offentlig sektor drabbas. I Malmö avslöjades nyligen ett fall där en påstådd Afrikaresa fejkats – med utbetalningar som under en lång tid, trots att de inblandade aldrig lämnade staden. Det visar att brottslighet även sker i offentliga verksamheter, även om det ofta är mer komplicerat.

Region Stockholm har å sin sida krävt tillbaka 60 miljoner kronor från Kry och Doktor.se för felfakturering – en siffra som tydligt illustrerar problemen.

Frågan blir då: om privata aktörer öppnar för så stora risker, varför tillåta dem alls? Är inte slutsatsen given – att stoppa privata utförare och återföra allt till offentlig drift?

Så enkelt är det inte. Om privat drift har en tillfällesstruktur för välfärdsbrott, har den offentliga sektorn en för slöseri.

Nyligen gjordes ett stort nummer i media efter att barn hade fått dela på en banan. När förskolebarn får dela på en banan förklaras det ofta med driftsformen. Men när en region har 60 chefer utan underställda kommenteras det mer sällan som en följd av offentlig ineffektivitet.

Nobelpristagaren Milton Friedman brukade påminna om att offentlig verksamhet ofta kostar dubbelt så mycket som när samma tjänst utförs av någon annan.

Entreprenören Jens Nylander har med hjälp av AI analyserat miljontals fakturor i en egen databas. Han har identifierat mönster som pekar på att kommuner och regioner slösar bort omkring tio procent på inköpssidan. Hans slutsats: det offentliga skulle kunna spara upp till 90 miljarder kronor årligen – enbart på inköp.

Läs även: Det offentliga slöseriet måste stoppas

Utöver detta tillkommer ineffektiva scheman, svaga rutiner, för många chefer, ändlösa möten och andra kostnadsdrivare. Tillsammans blir de ”många bäckar små gör snart en stor å” – och närmar sig Friedmans tes om fördubblad kostnad.

Olika system tycks alltså locka fram olika avarter. Kriminella dras till privata ersättningssystem, medan det offentliga tenderar att underblåsa ineffektivitet.

Välfärdsbrott i den här omfattningen är dessutom ett relativt nytt fenomen, där myndigheter länge saknat kunskap och verktyg för att avslöja och lagföra brottslingarna. Men med effektiv tillsyn kan, som Goosen påpekar, mycket förändras.

Konflikten mellan ett system som lockar till bedrägerier och ett som uppmuntrar till ineffektivitet är i grunden enkel att förstå. Slöseri är svårt att komma åt – men välfärdsbrott kan stoppas med rätt verktyg.

Lösningen är därför inte att minska de privata alternativen, utan snarare att utveckla dem – samtidigt som vi bygger system som gör det omöjligt för kriminella att utnyttja dem.

I stället för att ducka för de svåra frågorna under valrörelsen borde debatten handla om just detta: Hur behåller vi den effektivitet och kvalitet som privata utförare ofta står för, samtidigt som vi hindrar de kriminella från att stjäla från de sjuka och behövande? De kommunala alternativen kan vi hoppas snart försvinner när folk väljer bort dem.

Läs även: Det är inte orättvist att egen försörjning ska löna sig