Statsminister Ulf Kristersson håller på att förstöra mycket av det förtroende han har byggt upp sedan han blev statsminister. Den strid han har valt att ta stryk för är en reformering av könslagen. Mycket stora delar av väljarkåren, medlemmar och riksdagsledamöter är emot reformen. Trots det väljer Kristersson att trycka på, trots att det finns enkla sätt att backa utan att förlora ansiktet.
Könstillhörighetslagen är en märklig fråga att elda upp sitt förtroende för. Efter en lång uppförsbacke såg det ut att vända för Ulf Kristersson. Flera frågor, inte minst Natomedlemskapet, ökade hans förtroende och han började bli en statsman.
Sen kom striden om könstillhörighet. En strid där nersidan är enorm och uppsidan är mycket liten. Konflikten börjar mer och mer handla om Kristersson än om själva lagstiftningen vilket gör problemet både större och djupare. Konflikten är i dag allt mer en förtroendefråga för Kristersson.
Själva lagstiftningen och problemen har Mats Skogkär förtjänstfullt diskuterat:
Läs även: Skogkär: Kön är mer än en känsla
Det är uppenbart att det inom moderaterna, i riksdagen och inte minst bland väljare och aktiva finns ett massivt motstånd mot lagstiftningen. Motståndet började som konflikt om lagstiftningen men blir alltmer en konflikt om hur den tas fram genom att runda utredning, runda regeringen och genom att köra över ledamöterna. De högsta siffrorna hävdar att uppskattningsvis 80 procent av de moderata ledamöterna är emot. Det är uppenbart en grov gissning men motståndet är väldigt omfattande.
Det är också värt att beakta det demokratiska i det här. Riksdagen, inte regeringen, företräder folket och är överordnad. Praktiskt löses det med att partiledaren är statsminister men det centrala är organisationernas hierarki. På samma sätt som M många gånger var upprörda att Anderssons regering struntade i vad riksdagen tyckte är det här en demokratisk fråga.
Hanteringen av ärendet blir ännu märkligare efter att Kristersson säger sig ha föredragit en 18-års gräns för juridiska könsbyten i stället för den föreslagna på 16 år. Om partiledaren, och statsministern, är osäker på förslaget – varför inte utreda det? Det är ju knappast ett förslag som är akut att hantera.
Parallellt finns ett annat problem, nämligen partiets interndemokrati. Moderaterna har haft liknande haverier förr till exempel FRA, skattefinansiering av Public Service och ett par liknande frågor. Bästa exemplet är kanske Finn Bengtsson som blev en ikon för sitt motstånd mot decemberöverenskommelsen.
I de flesta sådana fall är det i efterhand motståndarna, de jagade och utpekade, som får rätt. Finn Bengtsson är i dag inte en glömd haverist utan sedd som en modig sanningssägare. De som pekade finger, krävde lydnad och rättning i ledet är i flera fall kvar i riksdagen. Men med en helt ny uppsättning värderingar de är beredda att banka i huvudet på en avvikare.
Det finns en mörk ironi i att Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt var de två som bröt partilinjen om partnerskapsomröstningen 1994. Det som då var det hedersamma är i dag det som de slåss emot. Då var det en orättvisa att inte få rösta fritt, nu är det krav på partipiska.
Det finns vägar ur ett dilemma som inte längre handlar om könstillhörighet utan mer handlar om ledarskap. Vissa län har antytt att riksdagsledamöter som röstar fel kommer att förlora sin riksdagsplats eftersom de ändå inte representerar sina väljare utan sin partiledare. För ledamöter kan det åt bägge håll vara en omröstning som avgör deras politiska framtid.
Kristersson kan ha ett aldrig så stort leende om han ändå förknippas med att vara tondöv, ignorera sin riksdagsgrupp och sina väljare.
På tal om väljare är det mycket stor risk att M straffas i Europavalet i maj. Det valet är för de flesta mindre viktigt än riksdagsvalet och många moderater har röstat på andra partier där. I år kommer förmodligen inte strömmen av röster vara euro-drömmande moderater som röstar L utan straffröster på SD och KD. Det är inte omöjligt att Moderaternas fjärde mandat faller och Arba Kokalari åker ut. Hon får då ta en smäll för Kristerssons ovilja att lyssna på partiet.
På samma sätt är det inte riksdagsgruppens roll att försöka rädda ansiktet på partiledaren. Deras jobb är att lyfta fram väljares och medlemmars åsikter. Hela tanken med att ha så många riksdagsledamöter är att finns det många blir det lättare att nå sin ledamot.
För Kristersson finns det flera sätt att byta uppfattning. Det skulle i bästa fall rädda ansiktet på honom och i sämsta fall bara skademinimera. Att det går prestige i frågan slår i stället tillbaka på honom och Moderaterna. Ingen kommer att öka sitt förtroende för Moderaterna på grund av att Kristersson använder riksdagsgruppen som ett knapptryckarkompani. Att ha en situation där det är lättare att byta kön än åsikt är uppenbart orimligt. Därför måste frågan hanteras.
Det enklaste sättetatt hantera frågan är att bara skjuta på voteringen och snabbutreda de frågor som upprör mest. Det uppstår ingen kris om beslutet tas i höst i stället. Då finns det tid att hantera de problematiska delarna.
Det andra sättet är att helt enkelt ha en fri votering. Alla moderater får rösta som de och deras väljare vill, utan risk att straffas av partiledning. Då faller sannolikt förslaget och det går att ta fram ett annat som är mindre i konflikt med väljare och medlemmar. Ska det göras så måste det beskedet ges inom kort annars riskerar det att tolkas som ett sätt att dölja en revolt.
Kristersson behöver inte elda upp sitt förtroende i den här frågan. Det finns vägar ut och det går att göra med hedern i behåll.
Läs även: M borde reformera ekonomin i stället för könslagen
