Svenskt Näringslivs VD Jan Olof Jacke är upprörd. Han anser att den gröna omställningen går för sakta. Regeringen tänker fel, de håller i pengarna i den ekonomiska krisen i stället för att spendera stort på det Gröna.

Jacke är orolig för att någon annan än Europa ska bli ledande i den gröna ekonomin. Resonemanget är onekligen märkligt. Å ena sidan uppfattar Jacke ett stort konsumenttryck mot det gröna. Å andra sidan ska staten ta risken och företagen få vinsterna.

Kanske kommer det komma ett proggband som heter Gröna Tåget som sjunger om hur staten och kapitalet sitter i samma båt. En grön båt. ”Staten tar riskerna, företagen täckningsbidragen”.

Låt oss ta ett steg åt sidan. Den gröna ekonomin är väldigt speciell. Mycket av ekonomin är med nöd och näppe fungerande trots statliga subventioner. Trots det beskrivs den som framtiden. Ett exempel på det är vindkraften där siffror som publicerades förra veckan pekar på att ungefär en tredjedel av branschen är konkursmässig. 1000 vindkraftverk eller fler kan komma att gå i konkurs.

Mycket av den gröna ekonomin har den typen av problem. Trots att den får olika former av subventioner fungerar inte ekonomin. Det är dålig, om ens någon, lönsamhet. Samtidigt talas om tryck från konsumenter som inte syns till. Om nu konsumenterna vill ha det gröna, varför strömmar inte pengarna dit? Jämför Nvidia som ser ut att bli för AI vad Apple är för mobiltelefoni. Deras aktie är upp 210 procent sedan årsskiftet. Men det gröna ser ingen boom i vare sig aktiekurser eller kapital som söker sig dit. I stället måste till exempel gröna obligationer ställas ut – lån som har lägre ränta i utbyte mot att de uppfyller miljökrav.

Näringslivet är delat, men ledningen för Svenskt Näringsliv har tagit ställning. Ledningen vill ha offentliga medel som går till deras medlemmar och vinster som stannar där. De vill ha grönt stål, batterier och annat. Samtidigt finns det näringslivsfinansierade Skandinaviska Policyinstitutet som försöker behålla en rimlig syn på statlig inblandning i ekonomin. De publicerar tvärtom mer kritiska rapporter om samma fenomen. Bulletin skrev om deras rapport om grönt stål.

Läs även: Det gröna stålet är vansklig spekulation

Vägen till helvetet sägs vara stenlagd med goda avsikter. Vägen till en förstörd ekonomi är tydligt stenlagd med välvilliga insatser från det offentliga. Kostnaderna för om den gröna ekonomin visar sig vara en grön bubbla är enorma. Därför har andra delar av samhället stora intressen av att hålla emot.

Jan Olof Jackes upplägg, att staten tar risken och en del av hans medlemmar får eventuella vinster, är vanskligt. Det fantastiska gröna stålet har ett 20-tal liknande verksamheter att konkurrera om och konkurrensen handlar mycket om subventioner. Det är billiga lån, stater som bekostar infrastruktur och annat. Att andra länder använder sina skattepengar till riskabla affärer är varken ett argument för att vi ska göra samma sak eller för att det är bra.

Tvärtom kan det finnas en styrka i att om en grön bubbla smäller så har vi ett näringsliv som kan stå på egna ben.

Men det är tråkigt att Svenskt näringsliv har en ledning som återkommer med kritik mot att staten inte bistår näringslivet när det egentligen handlar om bidrag. Näringslivet ska snarare vara oxen som drar ett helt samhälle än en häst som hålls uppe med arsenik.

Som nästan alltid är lackmustestet att se om pengarna kommer in. Är det en så god affär med grön ekonomi så behövs varken krångliga regler eller subventioner. Då kan företagen själva gå före och finns de gröna konsumenterna där så blir det stora vinster.

Kraven på staten är uppenbart mer en fråga om bidragsentreprenörer än om ett starkt näringsliv. Ett näringsliv som bara funkar med specialregler och bidrag kommer dessutom alltid att kollapsa oavsett om det är vindkraft eller SAS.

Jacke borde därför stötta näringslivet och inte bidragsentreprenörer

Läs även: Krångliga regler för 377 miljarder, vill vi ha det?