Valet av talman var inte direkt en överraskning och det bekräftar bilden av hur Sverigedemokraterna ser på den här mandatperioden. Det är en inskolningstid och en tid då de vill visa att de på alla sätt är ett parti som andra.

Nomineringen av Andreas Norlén var både enig och väntad. Norlén har positivt hanterat och gått igenom flera kriser i riksdagen och lyckats bygga upp ett stort och brett förtroende. Så för alla som vill ha en talman som kan ena och medla i konflikter är han ett gott val. Det är också första gången på 20 år som talmansvalet kan tas i sådan enighet och med acklamation.

Konflikten kring Julia Kronlid (SD) som andra vice talman är intressant av flera skäl. Dels för att såväl Centern som Socialdemokraterna accepterade henne, i betydelsen inte röstade emot. Det kan å ena sidan tolkas som att de kommer att mjuka upp sin linje att aldrig ge inflytande åt Sverigedemokraterna. Å andra sidan har en liknande hållning funnits förut. Spekulationerna kring vilka i det blågula blocket som inte följde partilinjerna så att Kronlid fick 176 röster, har gått i två riktningar. Den ena menar att det är liberaler som inte håller linjen och att detta kommer att upprepas i statsministervoteringen. Den andra är att det är Sverigedemokrater som markerade mot att nomineringen gick till Kronlid och inte till Björn Söder.

Men mest intressant är den stora bilden. Vad styr Sverigedemokraternas agerande? Rimligtvis handlar det om anpassning och inlärning. Sverigedemokraterna har varit ett evigt oppositionsparti och skillnaden mellan att via massmedier vara arga och besvikna och att ingå i ett regeringsunderlag är stor. Ännu större om man går till att vara en del av en regering.

Läs även: Hjort: Sverigedemokraternas påverkan på de andra partierna

Sverigedemokraterna har haft problem med skandaler. I somras föll ett toppnamn bort efter olämpliga bilder och nu finns diskussioner om att en topptjänsteman utreds internt. Genom att inte ta toppositionerna nu utan stå lite vid sidan av så kan SD få tid att rensa ut och lära upp parlamentariker.

Talmansrollen är i stort tudelad. Den ena biten är att utse statsminister och den andra biten utgörs av att medla och hålla riksdagen ordnad. Lugn, ro och arbete i stället för konflikt. Själva konflikten kring SD skulle göra det närmast omöjligt för en talman därifrån att fungera i den rollen. Särskilt med till exempel Björn Söder, som är ett rött skynke för många. Att få den posten kan utöver revansch ge SD väldigt lite. Till och med kan den bli negativ om det uppstår en rad konflikter kring den.

Att däremot släppa talmansposten och i stället få åtta av de sexton presidieposterna är smartare. Det ger ledamöterna dels ett ansvar att visa att de inte hamnar i skandaler, dels en annan inblick i hur det är att ingå i landets styre och inte vara i opposition. De åtta som får presidieposter kommer sannolikt att ha detta som ett slags ministerskola.

Förmodligen är det en del av den större omstöpningen av SD från ett oppositionsparti till ett parti som är med och styr. Genom att företrädarna visa sig vara ansvarsfulla och att de fungerar i sina roller mjukas bilden av partiet upp.

Sannolikt är det på samma sätt med ministerposter. SD kräver dem men det är mest en fråga om förhandlingstaktik. Genom att släppa kraven på dem får Sverigedemokraterna annat i förhandlingarna. SD gör vinster utan att egentligen ge upp något.

För den större bilden är än så länge att Sverigedemokraterna siktar på 2026 och bortom det. Då ska bilden av partiet ha normaliserats, ledamöterna ska vara skandalfria och redo att bli en del av en regering. Den här mandatperioden är transformeringen bort från att vara ett oppositionsparti till att bli en del av ett regeringsunderlag och sen en del av en regering.

Om partiet klarar det är svårt att säga. En av SD:s styrkor har varit att kunna stå utanför och kritisera sjuklövern. Nu är utmaningen att vara tillsammans med etablissemanget utan att bli en del av det.

Läs även: Hjort: Nej ragnarök har inte kommit, bara ett maktskifte