Hjort: Tvåminutershatet mot Henrik Jönsson

I samband med jul gick youtubern Henrik Jönsson i kyrkan. I stället för en julotta blev det en föreläsning om Trump, klimatkrisen och Palestina. Där han önskade sig ”ett par minuters stilla andakt” fick han i stället ideologisk fostran.

Jönsson skrev på X om frågan och plötsligt var julfriden bortblåst. Hela vänstern blev jättearga, men argast var DN.

Som i vanlig ordning slutade konflikten med att Jönsson fick en hop nya följare. Det är närmast ett adelsmärke att utsättas för kritik från personer som den tidigare justitieministern Morgan Johansson.

Nästan alltid är det dock DN som på allvar spårar ur. Sedan tidningen gick från rapportering till agendasättande journalistik har man varit på glid, men något med Henrik Jönsson har fått redaktionen i fritt fall. Det finns en besatthet som gränsar till det obehagliga. Det är möjligt att DN kommer att utveckla genren ”Stalker-journalistik”.

Och för att ge DN:s läsare sitt tvåminutershat fick Johannes Klenell fatta pennan.

Att Klenell inte vill förstå Jönsson är uppenbart. Han bemödar sig inte ens att bemöta det Jönsson faktiskt säger, utan skapar i stället sin egen halmgubbe att fäkta mot.

Jönsson skriver att han önskar sig ett par minuters stilla andakt. Så som en kyrka traditionellt fungerar. I stället fick han en samtida politisk föreläsning om vad som för tillfället är vänsterns viktigaste frågor.

Klenells värld är på sitt sätt fascinerande – som att se verkligheten genom ett kalejdoskop. I den världen är det inte politiseringen i kyrkan som Jönsson vänder sig emot, utan något helt annat: att han, enligt Klenell, försöker ”underminera budskapet om medmänsklig solidaritet med anklagelser om vänsterpolitisering”.

Och för att hamra in poängen talar Klenell om ”alla rasande glöggstinna dårar som följer Jönsson i sociala medier”.

Något gör uppenbart väldigt ont. DN tvingas söka strid mot glöggstinna dårar för att försvara budskapet om medmänsklig solidaritet. Kanske kommer en uppföljning i påsk om hur Jönsson eller någon annan i högern nöjesskadar kycklingar.

Klenell har sannolikt både bildningen och läskunnigheten som krävs för att förstå vad Jönsson skrev. Problemet är inte kognitivt, utan en brist på empati och tolerans – något som blivit alltmer utmärkande i den politiska debatten. Han vill helt inte förstå utan fördöma.

Ironiskt nog blir ett alltmer sekulariserat Sverige på många sätt likt en pingstförsamling. Alla ska tycka lika, det finns bara en smal väg till frälsning, och delar man inte pastorns åsikter väntar helvetet. Den här gången fick Klenell predika.

Grunden för en demokrati är att olika politiska grupper genom debatt når fram till kompromisser som en majoritet kan acceptera. Det kan handla om stora eller små frågor, ibland om helt olika system, men tanken är densamma: problem ska lösas gemensamt.

Tidöpartierna vill till exempel ha friskolor, oppositionen vill inte. Tidöpartierna vill ha karensdag, oppositionen är emot. Frågorna kan staplas på varandra, men nästan alltid finns det olika sätt att försöka lösa samma problem. I skolfrågan handlar det ytterst om att ge barn bästa möjliga utbildning till rimlig kostnad.

Vad Klenell – och en växande grupp till vänster – gör är att bryta sig ur detta gemensamma. Man slutar försöka enas. Hat och ovilja ersätter kompromiss. I skoldebatten tillskrivs motståndaren onda motiv: Tidöpartierna vill inte ge barnen en bra utbildning, utan påstås i stället vilja rasera systemet för att några ska bli rika.

Klenell menar att Jönsson inte alls ville ha en politikfri stund i kyrkan, utan att han i själva verket försökte underminera den medmänskliga solidariteten. I Klenells retorik sitter en högröd Jönsson och rasar över att prästen haft fräckheten att tala om medmänsklighet.

I en medievärld där stora grupper får alla sina nyheter från SVT och DN fungerar denna typ av lögner och svartmålning. Läsaren tar inte del av Jönssons originalinlägg, utan möter i stället en tolkning som bekräftar de egna åsikterna. Därefter hatar man lite tillsammans. Ilska förenar – särskilt när den riktas mot någon som Jönsson.

Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam beskrev fenomenet redan år 2000 i boken Bowling Alone. Hans poäng är att människor blivit mer isolerade, deltar mindre i föreningar och gemenskaper, vilket i sin tur undergräver demokratin. Det symboliseras av att de går och bowlar ensamma i stället för i grupp.

Denna isolering gör det också möjligt att skapa myter om ”de andra”. I en svartvit världsbild kan man påstå att personer som Jönsson vill rasera medmänsklig solidaritet. Eftersom man aldrig pratar med dem som följer honom möter man heller aldrig deras perspektiv – bara den egna åsiktsbubblan.

Fenomenet syns i hela västvärlden. Det går ofta en skarp skiljelinje mellan höger och vänster i val av partner, vänner och sociala sammanhang. Motståndare tycker inte bara annorlunda – de är onda. Inte minst har Sverigedemokraternas väljare pekats ut på detta sätt.

Ironiskt nog går Jönsson tvärt emot denna utveckling. Han försöker vara artig, öppen och få människor att samtala. I Putnams värld är Jönsson någon som försöker få ihop ett gäng som bowlar och diskuterar.

Mot detta ställer sig Klenell. Han vet att många av hans läsare aldrig själva tar del av Jönssons texter, utan behöver ett filter och en uttolkare. Som en pingstpastor predikar Klenell sin förvridna version av Jönssons budskap – och får den reaktion han önskar.

Klenell får sin känslomässiga utdelning, men hans angrepp riktas egentligen inte mot Jönsson. Och Jönsson är heller inget offer – han får snarare fler följare. Det som angrips är i stället demokratin och sammanhållningen.

Jönsson framställs inte som någon med en annan uppfattning om hur samhället ska byggas, utan som något närmast demoniskt. En liten satan, någon som aktivt vill angripa medmänskligheten.

Om man tänker så illa om sina medmänniskor kan det vara klokt att stanna upp, ta ett djupt andetag och fundera på om man inte tillskriver andra alltför mörka motiv. Eller låta ChatGPT analysera texten.

Då blir slutsatsen att det Jönsson vill säga är:

”Jag ifrågasätter inte rätten att ha dessa åsikter, men jag protesterar mot att de tränger in överallt – även där människor söker ro, gemenskap och andakt.”

Så – har ChatGPT rätt, eller Johannes Klenell?

Läs även: Det goda våldet lever, så länge rätt personer drabbas

Följ mig gärna på X/Twitter