Magdalena Andersson har haft en tuff period den senaste tiden. Intressant nog tycks hon varken växa med uppgifterna eller klara utmaningar särskilt väl.

I en undersökning som Novus har gjort på uppdrag av Bulletin har Novus mätt hur förtroendet för Andersson har påverkats av hennes senaste fadäser – först när Jamal El-Haj blev socialdemokratisk vilde och sedan när Andersson gav sig på den libertarianske youtubern Henrik Jönsson.

Läs även: Bulletin/Novus: Väljarnas förtroende dyker för Andersson efter El Haj/Jönsson-affärerna

Resultatet är inte förvånande. 38 procent säger att förtroendet för Andersson har minskat som en konsekvens av hur hon har (miss)skött affären El-Haj. 36 procent sa sig ha oförändrat förtroende och 4 procent menar att hon har skött sig så väl att förtroendet har ökat. De resterande 22 procenten var osäkra.

Förtroendet har minskat kraftigt främst bland Tidöpartierna, som i genomsnitt har ett minskat förtroende med 72 procent. Moderaterna sticker ut med 78 procent minskat förtroende. Hos Sverigedemokraterna är det en minskning med 66 procent av väljarna. Det är intressant eftersom det framförallt skulle vara där som Andersson kunnat ta röster för att få sitt block att växa.

I de egna leden är det bättre, 12 procent har minskat förtroende för henne. En stor majoritet, 63 procent, anser att förtroendet inte påverkas. Sett till hela den röd-gröna röran är det 13 procent som har fått minskat förtroende och 59 procent som har oförändrat.

I affären Jönsson är det liknande. 31 procent har minskat förtroende. Hos regeringspartierna är det 64 procent som har minskat. SD är åter något mjukare i hur de dömer och 58 procent har påverkats där. 55 procent av socialdemokratiska väljare har oförändrat förtroende.

Andersson har länge haft ett mycket högt förtroende. Hon har legat på siffror över 60 procent, men trenden är negativ. Det är inte särskilt svårt att förstå. Andersson marknadsförs som den första kvinnliga statsministern, har haft en mycket positiv mediabild och till exempel hennes kohandel med den politiske vilden Amineh Kakabaveh beskrevs ofta som skickligt förhandlande snarare än att hon satte egna intressen framför landets. Bilden som ges är positiv och inte särskilt granskande. Men det tycks vända.

Trenden för Andersson är negativ och från toppsiffran på 62 procent har hon nu fallit till 42 procent. Nästan var tredje person har tappat förtroende för henne. Uppenbart sköter hon inte rollen som oppositionsledare särskilt väl.

Med fallande siffror kommer också en hårdare granskning. Hon har misskött affären El-Haj och hon har försökt att skylla Henrik Jönsson-affären på en journalist på DN. Den senare lögnen är nog den värsta eftersom den i hög grad påverkar hennes förtroende bland journalister.

Det går utför för Anderssons förtroende men det är fortfarande i en ganska modest fart. Den skoningslösa granskning som följer när journalister tappar förtroendet och samtidigt vittrar blod är inte igång.

Andersson tycks ha ett mönster av att väldigt aggressivt angripa och sedan backa och hävda att allt var lögn. Än så länge tycks det ha fungerat. Men det finns sprickor i metoden.

Ett mönster av ilskna attacker

För att ta ett exempel. När El-Haj-affären briserade hade Andersson ett egendomligt sätt att krishantera. Liberalernas partisekreterare Gulan Avci hade skrivit en debattartikel om El-Haj. Magdalena Andersson blev rosenrasande och hotade Liberalernas partiledare Johan Pehrsson med att polisanmäla händelsen. Hotelsen ska ha framförts i ett sminkrum på SVT. Efteråt blånekar Andersson men Liberalernas presschef bekräftar på Twitter/X.

I stort är händelsen inte jätteintressant och den passerade med ett par artiklar. Andersson var jättearg och bråkade och betedde sig. Nu efter Jönsson-affären finns det en liten detalj som är intressant. När Expressen nystade i historien fick de ett tvärsäkert svar:

– Ingen har hotat någon, säger Mirjam Kontio, pressekreterare åt Magdalena Andersson.

Kontio är samma person som försökte övertyga media om att det var DN-journalisten som hade fört Henrik Jönsson på tal. Hennes strategi är ungefär densamma som där. Aggressivt gå till motattack och försöka hävda att allt är lögner.

I fallet med DN fanns en inspelning som kunde verifiera att DN talade sanning. I fallet med Andersson som hotar Pehrsson finns ingen inspelning. Ord står mot ord. Kan man lita på Liberalerna eller Andersson och Kontio?

Det sägs att en gång är ingen gång men att två gånger är en vana. Den intressanta frågan är om och i så fall hur många fler gånger sådant här har skett utan att det rapporterats att en journalist eller politiker inte vågar utmana Andersson utan tystnar eller tar på sig skulden.

Anderssons aggressiva påhopp finns det fler exempel på, som när hon angrep Ebba Busch på en toalett och anklagade KD för att riva ner socialdemokratiska valaffischer. Förmodligen är det inte heller det angreppet något unikt.

För Andersson verkar det som att den negativa trenden handlar om att inte längre skyddas av media utan att skildras av media. Fler och fler historier kommer fram som visar hur hon agerar när hon blir pressad, trängd eller upprörd.

Det är inte omöjligt att hon snart kommer att sakna tiden när 40 procent av folket stödde henne och drömma sig tillbaka till då.

Läs även: Magdas kamp mot DDR