Hjort: Vem ska göra jobbet när alla ska jobba mindre?

Politik utmärks av att det inte finns perfekta lösningar, utan bara kompromisser. Vissa är bra, men de flesta är rätt dåliga. Innerst inne förstår politiker detta, men spelar dumma. I svensk politik vinner inte ärlighet val.

Debatten om förkortad arbetstid är ett bra exempel på det. Häromdagen släpptes en undersökning av Indikator som gjorts åt P4, där det sägs att sex av tio vill ha kortare arbetstid. Eftersom frågan inkluderar bibehållen lön är det egentligen en fråga om huruvida man vill ha en kraftig löneförhöjning. Men det är ett illa dolt bidrag till att sätta den politiska agendan.

Kanske man skulle fråga hur många barn som vill ha godis i stället för skolmat? Hur många vuxna som vill vinna på lotto? Det finns många sådana frågor som säkert hade roat någon, men det går inte att bygga politik på.

Av den enkla anledningen att det är extremt viktigt hur många arbetade timmar det finns i en ekonomi. Till och med hur julen ligger och om ledigheterna träffar helgerna påverkar ekonomin.

Det här vet varenda politiker som drivit frågan. De ljuger ändå, för att det är en billig röst att köpa med andras pengar. Det finns en stor mängd människor, ofta med bakgrund i offentlig sektor, som driver frågan. De känner eller rentav hoppas att det är väldigt lönsamt. Så lönsamt att man måste tvinga kommuner och företag att gå med på reformen. Om arbetstidsförkortning verkligen gjorde verksamheter mer lönsamma skulle privata företag redan ha infört den för länge sedan, helt utan lagstiftning. Att den måste tvingas fram är beviset på att den inte fungerar.

Men frågan är större. Tänk på ett äldreboende. Där diskuteras det ofta om att verksamheten är minutstyrd. En dusch får ta ett visst antal minuter, att hjälpa någon att äta och mycket annat är styrt ner på minuten.

I tidningen Arbetet beskriver en undersköterska hur en dusch av en äldre kan beräknas ta 20 minuter, men att det tar 45 minuter.

– Det går inte att stressa på 96-åriga tanter, säger undersköterskan Birgit Ångström.

De flesta är nog beredda att hålla med, utom de politiker som vill lägga om hennes arbetstid. Men det blir i så fall ännu märkligare med dem som tror att man kan minska arbetstiden. Hur kan man duscha äldre snabbare genom att ta bort en arbetsdag i veckan?

Minskar man arbetstiden finns det en uppenbar risk att både de äldre och personalen får det sämre.

Parallellt med arbetstidsförkortningen finns en oro för arbetskraftsbrist. Inte minst äldrevården har problem, och det krävs arbetskraftsinvandring för att lösa det.

Den ena handen vill att alla jobbar mindre, den andra handen vill ta in fler i Sverige för att det finns för lite arbetskraft. Det är lätt att se konsekvensen.

Motsägelsen är väldigt tydlig. Om det går att göra mer på kortare tid behöver vi inte arbetskraftsinvandringen, utan det löser sig med arbetstidsförkortningar. Behöver vi däremot arbetskraftsinvandring för att täcka upp för att personalen får en extra dag ledigt, så blir det en extremt dyr reform.

Först ska svenskarna arbeta mindre. Sedan ska invandringen öka för att göra jobbet som blir över.

Det finns fler exempel där det blir så tydligt att det inte går att förkorta arbetstiden utan mer personal. Hur löser man kassapersonal, personal på ett dagis, anställda på restauranger och många andra arbeten?

Redan i dag finns stora problem med arbetsbelastningen. Undersköterskan Birgit Ångström berättar hur hon halverar lunchrasten för att täcka upp för förseningar. Det är svårt att se hur hon och hennes vårdtagare skulle bli vinnare om hon var hemma en dag i veckan. Det hon beskriver är ju brist på personal.

Ytterligare ett problem är att skatteinbetalningarna för undersköterskor och liknande jobb ofta är mindre än vad välfärdskonsumtionen är. Det är ett problem som förvärras när det är arbetskraftsinvandring. Det blir alltså inte mer pengar i skatt för varje jobb, utan mindre. Ju fler som jobbar så, desto mer dräneras välfärden. När de får sjukvård, skola åt barnen, bidrag eller pension är det inte något som betalas med deras skatter eftersom lönen är för låg. Det betalas genom att andra avstår.

Att kombinera två dåliga idéer gör båda delarna värre. Att förkorta arbetstiden är fel och dumt, liksom det är att ha arbetskraftsinvandring som kostar mer än den ger i inkomst. Tanken att förkorta arbetstiden och lösa det med att öka arbetskraftsinvandringen är mer än dubbelt så dum som att bara göra ett av alternativen. Trots det drivs frågan av bland annat Centerpartiet och Miljöpartiet. Det kommer både att göra verksamheter mycket dyrare och urgröpa välfärden genom en arbetskraftsinvandring som kostar mer än den skatt som betalas in.

Centerpartiet och Miljöpartiet må inte lova gratis godis till valmanskåren. Men de lovar något minst lika orealistiskt. De säger att vi har för få människor som arbetar, och lösningen är att de som redan arbetar ska arbeta mindre och samtidigt, eftersom det inte räcker, använda invandring för att fylla luckan. Det är inte en arbetsmarknadspolitik. Det är en självmotsägelse.

Läs även: I Dadgostars värld är brottslingen offret

Följ mig gärna på X/Twitter