Hjort: Vindkraften från grön dröm till ekonomisk ruin

Ekonomerna Christian Sandström och Christian Steinbeck har i flera år skrivit om gröna bubblor och har i sina gemensamma granskningar i huvudsak fokuserat på vindkraften. De har byggt upp Sveriges största databas över vindkraftens ekonomi och år efter år visat hur förlusterna skenar.

I fjol, 2024, slogs ännu ett tragiskt rekord. Vindkraften som bransch gick back 6,3 miljarder kronor på ett enda år. Det är ett svindlande belopp.

För att försöka att pedagogiskt förklara vansinnet: Utslaget per månad handlar det om över en halv miljard kronori förlust, per vecka över 120 miljoner, per dag över 17 miljoner och per timme mer än 700 000 kronor. Sov du åtta timmar i natt gjorde vindkraften en förlust på strax över fem och en halv miljon kronor under den tiden.

Sandström och Steinbeck har i år tagit ett steg längre. Tidigare har de presenterat sin årliga sammanfattning av vindkraftshaveriet i Affärsvärlden, men i år publiceras den i stället i Ekonomisk Debatt. Vindkraftens förluster har därmed blivit en allt mer akademiskt accepterad ståndpunkt. I praktiken är det nu omöjligt att argumentera för att branschen som helhet kommer att bli lönsam. Enskilda företag kan lyckas, men branschen har klappat igenom. Omkring 80 procent av företagen gör förlust.

Bara Vattenfall redovisar en förlust på 870 miljoner kronor för sin vindkraft. Det är lätt att förstå varför bolaget efterfrågar statliga subventioner.

För att ge lite bakgrund: svensk vindkraft har byggts med investeringar på omkring 300 miljarder kronor. För dessa pengar har man fått ett instabilt energislag som gör förluster på runt sex miljarder kronor per år. Summan 300 miljarder ligger dessutom mycket nära den nivå som staten förväntas låna ut för att bygga fyra stora kärnkraftsreaktorer.

Metoden som de båda författarna använder är att samla in årsredovisningar från vindkraftsbolag och lägga dem i en gemensam databas. Där kan man sedan söka, analysera och jämföra. Databasen omfattar inte alla vindkraftverk, men 4 378 av de 5 558 som finns i Sverige. De resterande ägs vanligtvis av privatpersoner, kommuner eller kooperativ, där det saknas fristående redovisning.

Mellan 2023 och 2024 ökade produktionen av vindkraftsel från 34,2 TWh till 40,6 TWh. Det är särskilt intressant eftersom en återkommande kritik mot vindkraft är att ju mer den byggs ut, desto mindre lönsam blir den. När mycket el produceras samtidigt leder det inte till att konsumtionen ökar i motsvarande grad, utan till att elpriserna faller – ofta till noll eller till och med under noll.

Håller denna kritik, eller är den ett teoretiskt resonemang frikopplat från empiri?

Siffrorna ger ett tydligt svar. När produktionen ökade föll intäkterna snabbt. På ett år ökade branschens förluster med 1,1 miljarder kronor. Lönsamheten sjönk från –39 procent till –51 procent. Antalet timmar med negativa eller nära negativa elpriser under 2025 fördubblades i Norrland, där vindkraften är som mest utbyggd. Det innebär inte bara förluster för vindkraften, utan för alla som säljer el. Vindkraften skadar alltså även andra företag.

Och det är inte det enda sättet på vilket vindkraften påverkar omgivningen negativt. Vindkraft, liksom solkraft, har kraftigt drivit upp kostnaderna för stabiliseringstjänster i elnätet. Elsystemet måste hålla en jämn frekvens, något dessa kraftslag har svårt att bidra till. Mellan 2021 och 2023 sexdubblades kostnaden till omkring sex miljarder kronor – en kostnad som elkunderna i slutändan får bära. Det går inte att exakt bryta ned hur stor del som orsakas av sol- respektive vindkraft, men sambandet är tydligt.

Ytterligare ett sätt som vindkraften orsakar skada är kraftigt minskade markvärden där de byggs. Omgivande mark får ofta kraftigt minskande värde.

Vindkraften kräver alltså först subventioner för att byggas, blir därefter olönsam i drift, skapar förluster för andra aktörer och avslutar med att alla elkunder får betala extra för stabiliseringstjänster.

Den kapitalförstöring som vindkraften har orsakat är gigantisk. Den är dessutom nära knuten till bolag som Stegra och Northvolt, eftersom hela affärsidén byggde på att dessa verksamheter skulle drivas av billig vindkraft – och att även vindkraften därmed skulle bada i guld.

Omkring 300 miljarder kronor har spenderats på att bygga detta vansinne. Pengarna kommer från en röra av privata, kommunala, regionala, statliga och EU-medel. Hade dessa resurser fått användas på annat håll hade de kunnat skapa betydande värden.

Det är också viktigt att notera att Sverige inte är ensamt. Stora delar av EU har följt samma väg. Vill man börja nysta i varför EU halkar efter ekonomiskt är detta en av förklaringarna.

De enorma investeringarna och de återkommande förlusterna leder dessutom till en annan risk: att sektorn blir ”too big to fail”. Inom ekonomin talar man om ”sunk cost” – att tidigare dåliga beslut inte ska påverka framtida beslut. Har man gjort förluster ska man sluta, inte fortsätta att hälla pengar i samma hål.

Men när en sektor blir för stor för att tillåtas misslyckas lyckas den ofta dra till sig ännu mer kapital, inte för att rädda allmänheten utan ägarna. Risken är uppenbar att offentliga aktörer kommer att försöka rädda vindkraften till mycket stora kostnader, med ytterligare skador på både ekonomi och energiförsörjning som följd.

För att undvika detta borde det offentliga tydligt signalera att det inte kommer att tillföras mer pengar. Om det går knackigt måste problemen lösas – alternativet är konkurs. Ingen ska behöva gå till jobbet för att lösa ut en dålig investering i vindkraft.

Kanske borde man skriva detta på en lapp till tomten. Det är trots allt mer sannolikt att han kan hålla ett sådant löfte än att staten kan göra det.

Läs även: Lärloopar, friktion och annat skattefinansierat snicksnack

Följ mig gärna på X/Twitter