Man talar ibland om lögn, förbannad lögn och statistik. Hade man haft en liknande uppdelning på socialdemokrater hade Margot Wallström varit statistik. Hon är, och har alltid varit, enormt uppblåst och självcentrerad på det där sättet som tycks förbehållet socialdemokrater.

Wallström är något av svensk politiks okrönta pladderdrottning. Det egna partiets märkliga hjältinneförklaring efter att det skar sig med Göran Persson står i skarp kontrast till omgivningens förundran över att någon lyssnar på henne. Men när hon talar lyssnar socialdemokrater.

I fjol när Ukrainakriget först fick Moderaterna att bestämma sig för att överge vänta-på-Socialdemokraternalinjen och sen Sverigedemokraterna att bli för Nato förändrades svensk utrikespolitik radikalt. Plötsligt fanns en majoritet för Nato och en oppositionsledare som var beredd att köra över Socialdemokraterna.

Redan ett år tidigare, före kriget, hade Ulf Kristersson förklarat att Socialdemokraterna inte har ett evigt veto. Ann Linde tjöt av ilska men var trygg, det fanns ingen majoritet för Nato utan det var ett hot snarare än en realitet. När kriget senare fick SD att byta uppfattning satt Socialdemokraterna i en mardrömssituation.

Det var valår, krig i Europa och en opinion som svängde. Folket verkade inte alls tro på vare sig Löfven eller Magdalena Andersson när de varnade för att Natomedlemskap skulle hota stabiliteten i Östersjöområdet. Tvärtom tyckte många att det där med att hjälpas åt och vara solidariska i händelse av krig var ganska bra.

Planen att ha en pladderturné om Nato som höll frågan borta från valet fick akut läggas om till en förtäckt kampanj för att vara för. Baudin ville inte knacka dörr med frågan olöst och det skulle se otroligt illa ut om oppositionen skulle ta ett första steg och köra över regeringen. Särskilt som de döda i Ukraina gick från enstaka till högar och skräckbilder spreds över världen. Socialdemokraterna var tvungna att bli för.

Läs även: När Åkesson fick S att bli Natovänner

Margot Wallström ryckte ut i partiets tjänst. En helig ko skulle slaktas på veckor och då krävdes allt. Ingen sten skulle ligga ovänd. Desperationen gick så långt att Mona Sahlin fick vara med på ett hörn. I stort var det framgångsrikt. Det stora mullret var från Morgan Johanssons hemdistrikt men riksdagsledamöterna fogade sig. De visste förmodligen att det blir coachningssamtal med den som bråkar.

Wallström var viktig. Många gräsrötter ser henne som en hjältinna. Kanske för att hon ger det där hoppet som när man läser om att vinna på lotteri. Det kan faktiskt hända någon som jag. Vem som helst kan bli både utrikesminister och kommissionär. Eller vinna på lotto.

För SvD förklarade hon vad som hänt och vad som plötsligt fick henne att se neutralitet som en belastning och Nato som det enda alternativet.

– Socialdemokraterna har lyckats anpassa sig efter en ny verklighet förr. Man kan inte sura och man kan inte bara se tillbaka, utan man måste faktiskt se att verkligheten har förändrats så drastiskt.

Hon förtydligar när hon får frågan om det finns ett alternativ till Natomedlemskap.

– I dagsläget så ser inte jag vad det skulle vara faktiskt. Vi blir ju en nordisk granne här som är inklämd mellan tre Natoländer. Ska vi då hitta en alldeles egen väg? Nej, jag tror inte att det är realistiskt.

Ett år har gått. Riksdagen sa ja till Nato. Valet har ägt rum och Socialdemokraterna hamnade i opposition. Utrikespolitiskt fortsätter kriget i Ukraina. Massgravarna börjar leta sig till notiserna och de civila som sprängs i ryska missilangrepp är inte längre stora nyheter.

Då kan Wallström plötsligt bli ärlig igen och säga vad hon tycker. Hon är inte längre en del i ett maskineri som ska driva in de socialdemokratiska väljarna i fållan, inte längre en vallhund.

Wallström har snurrat igen. När Svt intervjuar tidigare utrikesministrar så säger hon:

– Vi kommer inte längre uppfattas som ett modigt land som kan fatta självständiga beslut. Utan vi kommer vara en av Natomedlemmarna och kommer betraktas med mer skepsis av de länder som föredrar att samarbeta med länder som är militärt alliansfria. Det är bara att konstatera.

Sverige har blivit en fegis och osjälvständigt. Det är oklart vilka länder som kommer att bli mer hostila men kanske är det länder som Kina, Iran, Venezuela, Kuba och ett par till som oroar Wallström. Världens demokratier kommer inte att uppröras.

Man kan vara arg på Wallström. Gräsrötter som känner sig lurade och reducerade till röstboskap är lätta att förstå om de är besvikna. De litade på henne, trodde att hon var ärlig och sa vad hon trodde på. Det var kanske naivt men besvikelsen är lätt att förstå.

Som utomstående kan man mera känna tacksamhet. Wallström illustrerar väldigt väl hur Socialdemokraterna inte ville gå med i Nato, utan mer tvingades. Hade kriget ägt rum tre år före ett val hade de fortfarande velat diskutera och vela. Hon visar också genom sitt handlande på skamlösheten i hur ledningen kan inta vilken politisk position som helst så länge den gynnar partiet.

Men det förklarar också mycket av den konstiga hållning som kanske har varit tydligast från Magdalena Andersson och Morgan Johansson. Bitvis hyllar de Nato och kritiserar regeringen för att det går för sakta. Bitvis har Johansson använt både hink och spade för att kasta sand i maskineriet.

Läs även: Natomedlemskapet är ingen pajaskonst

Det är nästan som att de hoppas att det inte ska bli ett medlemskap. Då slipper de Nato och kan kritisera Kristersson. Två flugor i en smäll! Men med gårdagens omröstning kan de bara hoppas på kaos och kritik.

Det kanske är provocerande och kan ses som principlöst av Wallström att råka bli ärlig och visa hur Socialdemokraterna fungerar. Hur hon går från emot Nato, till för och tillbaks igen. Men det är lärorikt och visar på hur man ska se på vad socialdemokrater gör, inte säger, om man vill förstå.

Och angående principlösheten så är det fel. Makten framför allt är faktiskt en princip. Den har givit Socialdemokraterna makten större delen av tiden sedan vi fick allmän rösträtt.

Läs även: Biden, Putin och svensk neutralitet