Idag för två veckor sedan anlände tre svenska kvinnor och deras sex barn till Arlanda med ett Turkish Airlines-plan från Istanbul. Där togs de emot av en mottagningskommitté bestående av polisen, migrationsverket, säkerhetspolisen och sociala myndigheter. Kvinnorna och barnen lämnade diskret planet och placerades i en bil som väntade på dem på plattan. De behövde aldrig passera gaten.

Den som händelsevis inte kände till bakgrunden skulle kunna tro att kvinnorna var berömda VIP-passagerare som väntade sig ett ståndsmässigt mottagande vid ankomsten till Arlanda. Det kan man väl säga att de fick också.

Men kvinnorna var inga ”vanliga” kändiskvinnor. De var IS-kvinnor som hade utvisats av kurderna från ett fångläger för IS-terrorister i norra Syrien. Där hade kvinnorna levt sedan den Islamiska statens sista fäste, byn Baghouz Al-Fawgani i Syrien, i februari 2019 föll för SDF (Syriska demokratiska armén) med eldunderstöd från amerikanskt flyg.

Drömmen om det islamistiska kalifatet slogs därmed i spillror – territoriellt i alla fall. Världens kanske blodigaste och mest hänsynslösa terrororganisation, IS, hade drivits tillbaka. De tillfångatagna IS-krigarna och deras familjer fördes med lastbilar direkt till de kurdiska fånglägren.

Läs även: Gudmundson: Trettio års flathet bakom att IS-kvinnorna går fria

De tre kvinnorna och deras barn som anlände till Arlanda förra måndagen kom från flyktinglägret Camp Roj i norra Syrien. Kurderna ville begripligt nog inte ha med de här fångarna att göra längre. IS-kvinnorna ansågs utgöra en säkerhetsrisk när de befann sig på kurdisk mark och kurderna hade sedan lång tid tillbaka planerat hur utvisningarna av IS-kvinnorna skulle ske.

Detta hade kurderna också på olika vägar informerat regeringarna om i de länder som IS-kvinnorna kom ifrån. Den svenska regeringen har alltså länge känt till de kurdiska planerna. Men det har regeringen inte talat högt om. Regeringen har istället verkat både okunnig och likgiltig.

Kurderna bestämde sig redan sent i fjol för att inte hålla några rättegångar mot IS-kvinnorna i Syrien. Den kurdiska fristaten saknade juridiska resurser, hävdades det. Så var det säkert, eftersom det fortfarande sitter 60 000 IS-fångar i de kurdiska lägren som väntar på förhör, domar och straff för sina krigsförbrytelser.

När det handlar om de manliga fångarna, de som med sina egna händer, Kalasjnikovs och machetes har dödat, torterat, halshuggit, stulit, bedragit, lagt beslag på allt som tillfälligt gjorde IS till en rik terrororganisation, är situationen enklare, i varje fall på papperet. Här handlar det om krigsförbrytare, terrorister och mördare. Att hantera deras brott borde vara enklare eftersom bevisen mot dem är många. Men frågan vem som ska göra detta skitjobb är fortfarande obesvarad.

Knivigare är det med alla de västerländska kvinnor som lockades till IS från bland annat Europa, kvinnor som hade konverterat till radikala falanger av islam, som hade följt med sina män till det blivande islamistiska kalifatet, som har fött tusentals barn i Syrien och Irak för att skapa ett folkrikt kalifat, som har skött marktjänsten åt IS-terroristerna, som lagat deras mat, kört deras fordon, putsat deras kulsprutor, skött administrationen, hanterat informationen till yttervärlden och arbetat med rekrytering av nya anhängare till IS och så vidare.

Kurderna lämnade således walk over. De ansåg sig inte ha tillräckliga bevis för att dessa kvinnor hade begått några krigsförbrytelser. Därför skulle de utvisas till sina hemländer, så fick hemländerna ta hand om det juridiska.

Visserligen fanns alternativet att kvinnorna stannade kvar i lägren medan deras barn skickades hem till mammornas hemländer och omhändertogs där. Men kurderna kom fram till att man inte kunde skilja barnen från sina mammor. Barnens intressen måste gå före. De var ju oskyldiga offer i ett krig de aldrig hade bett om. De hade aldrig bett om att födas i världens grymmaste kalifat, där mord och tortyr var obligatoriska inslag.

Därför blev barnen de ”frisedlar” som IS-kvinnorna fick i sin hand för att kunna utvisas till bland annat Sverige – precis som de själva ville ha det.

Och vad hände när de kom tillbaka till Sverige? Ingenting. Igår publicerade SVT Nyheter uppseendeväckande uppgifter om bland annat de här kvinnorna men också om andra IS-kvinnor som befinner sig i Sverige sedan tidigare. Det kurdiska självstyret i Syrien utvisade kvinnorna trots att de misstänktes för att ha begått krigsbrott.

Enligt SVT misstänks en kvinna från Göteborg för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Hennes barn omhändertogs av de sociala myndigheterna när hon i förra veckan anlände till Arlanda. Själv sattes hon på ett tåg till Göteborg med ett telefonnummer i handen. Det var upp till henne själv att söka kontakt med de sociala myndigheterna.

SVT nämner ytterligare två IS-kvinnor som återvänt till Sverige men släppts efter förhör trots att en av kvinnorna berättat för personalen vid det hem där hon vårdas i dag att hon hade varit med i IS och mördat folk.

Det är tyvärr inte bara de här tre IS-kvinnorna som det svenska samhället kommer att få ta hand om under hösten. Utrikesminister Ann Linde aviserade häromdagen att regeringen kommer att ta hem ytterligare IS-kvinnor vad det lider. Det kändes nästan som om hon pratade om efterlängtade gäster som var ”välkomna hem”.

Linde erkände att UD hade bistått med en planerad transport till Sverige sedan kvinnorna hade utvisats ur Syrien, men att ”kvinnorna själva hade fått betala flygbiljetten”. Därefter gjorde hon ett antal mycket anmärkningsvärda uttalanden:

Man kan inte förvägra en svensk medborgare att komma in i Sverige men man behöver inte aktivt ta hit dem.

Vad menade hon? Att ”aktivt ta hit dem” var ju precis vad den svenska regeringen gjorde!

Hon fortsatte:

... att de här kvinnorna inte bara släppts ut så att de står i öknen med alla sina barn. Då kanske de tar sig till Sverige på konstiga sätt så att polisen, säkerhetspolisen och myndigheterna inte har kontroll över var de är.

Och avlutade med att:

Det var viktigt att vi på ett ordnat sätt fick dem till socialtjänsten. Vi har sett till att när dessa kvinnor blir utvisade så tas de till Sverige på ett säkert och ordnat sätt.

Vad är detta annat än en repatriering, en välorganiserad hemtagning av kvinnor som egentligen borde dömas och straffas i Syrien, kvinnor som har begått krigsförbrytelser och medverkat till brott mot mänskligheten?

Men enligt Ann Linde ligger regeringens handlingssätt helt i linje med vad regeringen tidigare har sagt.

Det gör det inte alls.

Läs även: Ahmed: Hur tänkte ni rehabilitera återvändande IS-resenärer?

Vad regeringen – eller inrikesminister Mikael Damberg – sade så sent som i maj var att Sverige aldrig hade arbetat för en repatriering (återförande till hemlandet) av dem som har rest till krigszonen eller anslutit sig till den här terrorsekten. Men om det uppstod en situation där det regionala självstyret (läs: kurderna) utvisade de här personerna så hade Sverige en skyldighet att ta emot sina medborgare.

”Och vi har en skyldighet att göra det på ett säkert sätt”, sade Mikael Damberg.

Samma sak säger nu utrikesminister Ann Linde. Hon avslöjar till och med att Utrikesdepartementet tidigare reste ner till de aktuella flyktinglägren i Syrien för att dna-testa svenska barn. Så nog var hemresan i högsta grad planerad, in i minsta detalj.

Trots att regeringen under lång tid låtsats som om de svenska IS-kvinnorna inte var deras business och att regeringen inte tänkte lägga två strån i kors för att få tillbaka IS-kvinnorna till Sverige, så är detta precis vad regeringen har gjort. Hela tiden.

Regeringen har i det tysta gjort stora ansträngningar för att få hem IS-kvinnorna. Visserligen säger man att kvinnorna ska förhöras av polis och åklagare, men aldrig att kvinnorna ska straffas för de krigsförbrytelser de bevisligen har begått.

Det har dock under en längre tid rått oenighet inom regeringen om vilken väg Sverige skulle välja. Mikael Damberg stod länge för en hård linje mot IS-kvinnorna medan Ann Linde hela tiden valde en mjukare, mer ”kvinnlig”, linje. Hon tänkte hela tiden på barnen men glömde uppenbarligen att barnens mammor var krigsförbrytare och folkförrädare.

Den svenska regeringens (läs: Mikael Dambergs) hårda linje fick utstå mycket kritik. Under ytan har regeringen också under en längre tid utsatts för hårda påtryckningar från organisationer som Rädda Barnen och Amnesty International.

Miljöpartiet, socialdemokraternas regeringspartner, krävde redan i våras att IS-kvinnorna och deras barn måste få komma hem till Sverige. Och det blev till slut MP:s (och Ann Lindes) linje som vann.

När IS-kvinnorna kom till Sverige i förra veckan hölls polisförhör med dem. Två kvinnor anhölls av åklagare misstänkta för krigsförbrytelser medan den tredje kvinnan släpptes på fri fot. De sex barnen omhändertogs av sociala myndigheter.

Allt det vi har sett under de senaste veckorna har varit ett cyniskt spel för galleriet. Regeringen vill ge sken av att svensk polis och svenska domstolar ska ta i med hårdhandskarna mot IS-kvinnorna och döma dem till fleråriga fängelsestraff i Sverige.

Men det kommer inte att bli så. Kvinnorna befinner sig redan på fri fot. De kommer sannolikt inte att anhållas igen – helt enkelt därför att en svensk åklagare inte har den minsta möjlighet att rota fram bevis för att IS-kvinnorna verkligen begick krigsförbrytelser i Syrien och Irak. Och utan bevis, inga åtal.

Bara det faktum att kurderna släppte iväg kvinnorna till Sverige sedan de själva inte hittade några bevis för krigsförbrytelser blev ett carte blanche för svenska åklagare att inte vidta några rättsliga åtgärder.

Detta är naturligtvis rättsvidrigt i ordets alla bemärkelser. Även om de här kvinnorna kanske inte har deltagit i regelrätta krigshandlingar så har de under sju–åtta års tid understött och servat en terrororganisation som försatt hela världen i skräck.

Läs även: Altstadt: Vänsterns solidaritet efter 9/11 gav islamisterna segern

Kvinnorna åkte aldrig till Syrien eller Irak om de inte sympatiserade med Islamiska statens revolutionära planer. Kvinnorna accepterade i åratal att de mest brutala våldshandlingar begicks mot oskyldiga människor. De stöttade sina män i deras våldtäkter och halshuggningar. Det finns till och med berättelser om IS-kvinnor som har burit på AK-47:or och IS-kvinnor som har tejpat bombbälten på självmordsbombare. Så passiva har de definitivt inte varit, även om de själva påstår att de inte har haft en aning om vad som hände inom IS.

De här kvinnorna är i högsta grad skyldiga eftersom de i åratal har stöttat en mordisk sekt. I Sverige har vi lagar som skulle kunna användas för att åtala och döma de här kvinnorna. Men som i alla andra brottmål kan inga domar utfärdas om de övertygande bevisen saknas.

I Sverige har det funnits tendenser till att förminska kvinnornas roll i islamistiska organisationer. När man kallar kvinnorna för ”IS-kvinnor” och ”IS-mammor” så ger man dem en särställning som inte är jämförbar med männens. I Sverige har man velat se kvinnorna som mindre inblandade i kriget, kanske rentav okunniga. Detta är en farlig uppfattning eftersom IS-kvinnorna driver den jihadistiska kulturen som de har hjärntvättats med under många år.

Men de ansågs uppenbarligen utgöra säkerhetshot i Syrien. Kanske är de också ett säkerhetshot i Sverige.

Internationellt görs inget för att bestraffa IS-terrorister. I Haag bildades på 90-talet den Internationella krigsförbrytartribunalen för krigsbrott i det forna Jugoslavien. Den domstolen har väl somnat in vid det är laget.

Det behövs därför en ny domstol anpassad efter dagens internationella terrorism och efter dagens brottslighet. Därför uppmanar jag FN och EU att inrätta en särskild domstol, som tar upp terroristbrott och brott mot mänskligheten och folkrätten – inte bara i forna Jugoslavien utan även i andra delar av världen, inte minst i Mellanöstern.

Vad kommer att hända med de svenska IS-kvinnorna? Tja, de kommer väl att bli omhändertagna av det svenska samhället. De kommer att få ny identitet och skyddat boende. De kommer att kunna leva på socialbidrag och bostadsbidrag för återstoden av sina liv. Inget ont kommer att hända dem. Det svenska samhället kommer att skydda sina medborgare – de goda såväl som de onda.

Detta visar än en gång hur mesigt rättssamhället agerar mot kvinnliga förbrytare. Kvinnor kommer nästan alltid lindrigt undan – ofta därför att de har barn. Om barnen ska skyddas så måste ju också deras mammor skyddas.

Elisabet Höglund
Journalist, författare, bloggare och fristående och oberoende krönikör i Bulletin