Det är tjugo år sedan 11 september och analyserna av hur vår värld förändrats rör mestadels geopolitik och nationell säkerhet. Och det är väl knappast ett kontroversiellt påstående i dag att islamisterna vann i kriget mot terrorn.

I backspegeln är det dock intressant att se hur det i Sverige inte var några misslyckade militära ingripanden utan missriktade solidaritetsaktioner som ledde till islamisternas seger.

Efter 11 september försvann den antiglobalistiska och antikapitalistiska vänstern. Den politiska energin började istället projiceras på den muslimska minoriteten, som ansågs vara utsatt för diskriminering och islamofobi. Den nya terroristlagstiftningen 2003 blev ett politiskt slagfält och tolkades självklart som en svensk utrikespolitisk eftergift åt USA:s krig mot terrorn. Vänstern skrev upprop, opinionsartiklar och axlade rollen som nyttiga idioter för den lilla gruppen politiskt ambitiösa islamister. De delade bilden att all världens muslimer tvingats efterträda Sovjetunionen som USA:s fiende nummer ett och att den svenska lagstiftningen därför inte riktade udden mot terrorister, utan mot muslimer som grupp.

Läs även: Ahmed: Hur tänkte ni rehabilitera återvändande IS-resenärer?

I Aftonbladet 2010 konstaterade exempelvis Jan Guillou att bland andra de två somalier som dömdes i tingsrätten men som senare friades i hovrätten för stämpling till terroristbrott var förföljda som ”muslimer” av en lagstiftning som bara hittar sin motsvarighet i ”30-talets Tyskland”. I en artikel 2011 använde Guillou ord som ”raslagar” och ”särlagstiftning riktad mot alla som heter Muhammed” i sitt försvar för tre andra somalier som, även om de senare friades av både tings- och hovrätt, faktiskt hade gripits beväpnade med knivar. Åklagaren antog på goda grunder att de förberett mord på Lars Vilks. Men Guillou ville på sitt vanliga raljerande vis ge oss uppfattningen att Vilks led av storhetsvansinne som trodde sig vara målet för det planerade dådet.

I Charta 2008 organiserades motståndet mot terrorlagstiftningen utifrån rättssäkerhetens principer. Med bland annat konsekvensen att vänsterprofiler tillsammans med kända islamister lobbade för att jihadister inte skulle behöva ”förföljas” av säkerhetspolisen.

Läs även: Åberg: Nej, islamismen är inte någon befrielserörelse

I ett tal på ett av organisationens möten 2012 förringade Guillou åtalsgrunderna mot somalierna som friats för stämpling till terrorbrott. Enligt Guillou var resan till al- Shabaabs träningsläger ”politisk turism” och åklagaren hade egentligen via Säpos telefonavlyssning bara hört skrytsamhet och heroiskt och tappert snack, så vanligt bland ungdomar. På Docus hemsida finns bland annat en artikel om ”Guillous fejk news” och uppgifter om de terrorhandlingar en av de somalier han försvarade begick efter frikännandet.

Det var alltså lagstiftningen som hotade demokratin, inte våldsbejakande islamister. Och vänstern begick således ännu en historisk blunder. Förr sågs socialistiska diktatorer som folkets företrädare och nu gavs religiösa politiska extremister legitimitet som representanter för alla muslimer.

Läs även: Svenske jihadisten Osama Krayem ställs inför rätta i Paris

En missriktad solidaritet med de förtryckta kom att bidra till att islamister, genom sitt nätverk av skenorganisationer, kunnat casha hem hundratals miljoner i skattemedel. De har byggt moskéer och friskolekoncerner. De har infiltrerat politiska partier, myndigheter och civilsamhällets organisationer. Och opinionsbildningen mot islamofobin var så framgångsrik, att trots krav både inom och utanför riksdagen, kom ingen ny lagstiftning på plats som kunde stävja den växande jihadistiska miljön.

Vänsterns gamla slagord ”Inga rasister på våra gator!” sammanfattar en ödesdigert fallerad omvärldsanalys som resulterade i att IS-terrorister, de värsta av alla vidriga blodbesudlade rasister, i dag fria kan flanera på vilka gator de vill utan fruktan för vare sig fängelsestraff eller indragna bidrag.