Hur är det möjligt? Är Sverige ens ett riktigt land? Reaktionerna på frisläppandet av de IS-kvinnor som regeringen fraktat hit från Syrien uttrycker förvåning.

Men att Sverige saknar juridiska medel att ingripa mot den internationella jihadismen är en naturlig följd efter decennier av flathet.

Den svenska jihadismen kan spåras ända tillbaks till 1980-talet, då de första radikala islamistmiljöerna etablerades. Efter att Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan i december 1979 växte det fram ett motstånd som kom att förändra karaktären på islamisk väpnad kamp. Tidigare hade det ofta varit fråga om nationellt baserade organisationer i kamp mot inhemska korrupta regimer, som i Egypten eller Algeriet. Nu väcktes i stället en panislamisk internationell solidaritetsrörelse riktad mot upplevt förtryck från otrogna. Huvudsakligen nordafrikaner reste till Afghanistan för att strida med mujahedin. Ledande bland afghanaraberna var jordaniern Abdullah Azzam, som tack vare sin fostran i Muslimska brödraskapet hade ett globalt kontaktnät. Han etablerade en bas i Peshawar i Pakistan, vid afghanska gränsen, där tusentals stridande fick sin träning. Azzam var Usama bin Ladins mentor.

Några av de största moskéerna och muslimska samfunden i Skandinavien var grundade av aktivister knutna till Muslimska brödraskapet. Värvningsmaterial från fronten i Afghanistan distribuerades därför enkelt i Norden. Azzams tidskrift al-Jihad var en sådan propagandakanal. Från och med mars 1986 angavs till och med på omslaget att tidskriften gick att köpa för 15 kronor hos bland annat ”Islamiska forbunder, Högbergsgatan 59, S-116-20 Stokholm” [sic], visar norske terrorismforskaren Thomas Hegghammer i artikeln ”Skandinavias første jihadister” (Babylon 2/2018). I dag är Islamiska förbundet mer känt som Stockholmsmoskén på Södermalm.

Från Sverige reste ett antal individer. Ett exempel är ”Abu Musa” som anslöt 1989 och utbildades i al Qaidas träningsläger i Khalden i Afghanistan. Han porträtteras 1990 i propagandatidskriften Al-Bunyan al-Marsus. ”Alltsedan jag blev introducerad till islam, och insåg betydelsen av jihad enligt Allahs väg inom islam, har jag känt att jag bara måste utföra jihad och att jag måste resa”, förklarade han. Samme man (sannolikt) blev något år senare den kanske förste svensken att hyllas som fallen hjälte i jihadpropagandan. I filmen Martyrs of Bosnia (Azzam publications, 2000) visas hur han dödas av en kula från en kroatisk prickskytt utanför Vitez i Bosnien. Han hette egentligen Michael Glinka, och var uppvuxen i Stockholms innerstad som barn till en algerisk pappa och svensk mamma.

Mannen som, enligt intervjun, lärde honom om jihad i Stockholm kallades ”Abu Amina”. Med all sannolikhet var detta marockanen Mohamed Moumou, som flyttade till Sverige omkring 1987 och själv reste till Afghanistan i början av 1990-talet. Även han tränades i Khalden. Efter en period åter i Sverige reste han 2006 till Irak, där han blev andreman (och ansvarig för utbildning av internationella jihadister) i den organisation som sedermera blev Islamiska staten. Moumou dödades i samband med en amerikansk räd 2008, men hans familj har fört vidare arvet i Sverige; två söner har stridit för IS i Syrien.

Den internationella jihadismens svenska rottrådar sträcker sig alltså långt tillbaka i tiden. Under hela tiden har svenska säkerhetsorgan haft viss koll. Redan tidigare hade man blivit varse hur arabisk terrorism hade förgreningar i den svenska extremvänstern. En av 1970-talets stora politiska skandaler rörde just detta. ”Sjukhusspionen” på Sahlgrenska 1974–75 registrerade kommunister eftersom det fanns aktivister där som kunde beslås med kopplingar till palestinska terroriströrelser. Under 1970-talet bevakades således flyktingorganisationer och palestinagrupper för att terrorn inte skulle få fäste i Sverige.

Läs även: Så dödades svenskmarockanske toppterroristen – angavs av IS-ledaren

Under 1990-talet reste något tiotal jihadister från Sverige till Afghanistan. Några av dem tog med sina familjer eller fruar. Kvinnorna var lika rättrogna. Mohamed Moumous svenska hustru – i dag bosatt i Hässelby i Stockholm – lär tidvis ha fungerat som kontaktväg för unga som sökt sig till jihad. Vid den amerikanska invasionen av Afghanistan hittade CNN:s inbäddade tv-team hennes resehandlingar i ett av al Qaidas gömställen i Jalalabad och visade upp dem i direktsändning.

En annan svensk kvinna gick under namnet ”Umm Bilal”. Hon var gift med den svenske medborgaren Redouane Laadjal, som fungerade som algeriernas ledare i Afghanistan. Efter hans död vid frontstriderna i Kabul gifte hon om sig inom al Qaida med algeriern Farhi Saiid, sedermera fånge nr 311 på Guantanamo. På vägen hem från jihad eskorterade hon änkorna till de självmordsbombare som mördat Afghanistans dåvarande försvarsminister. Hennes lojalitet gentemot det heliga kriget har prisats av en av dessa två al Qaida-änkor i boken Les soldats de lumière (Lanterne, 2003).

Tiden i al Qaida har knappast hållits emot henne i svensk offentlighet.

Efter hemkomsten till Sverige har hon varit verksam i det muslimska civilsamhället i Umeå, bland annat utnämnd till så kallad ”fredsagent” för föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa. Hon anförtroddes under en vecka, hösten 2011, att leda morgonandakterna i Sveriges Radios P1. Public service presenterade henne som en konvertit till islam som var ”engagerad i frågor om kultur, fred och religionsdialog” och som ”coachar ungdomar i att arbeta med fredliga lösningar”.

Under 00-talet blev jihadresorna från Sverige vanligare. Säkerhetspolisen beskriver i sin årsrapport från verksamhetsåret 2001 ”en ny generation av extrema islamister i Sverige” och ”ett ökat intresse för den internationella islamistiska kampen (jihad) bland personer som tidigare inte visat tecken på en sådan intresseinriktning”. År 2001 rörde det ”ett antal personer från bl.a. Nordafrika och Afrikas horn” varav ”en del” hade ”nära kontakt” med al Qaida och som hade utbildats i ”bin Ladins träningsläger i Afghanistan”. I de efterföljande årsrapporterna noteras ett ökat resande till andra konfliktzoner, som Somalia och Irak.

Men inte ens när jihadresorna började utgöra ett påtagligt säkerhetsproblem här hemma reagerade politiken. I december 2010 sprängde sig en självmordsbombare mitt under julruschen i hörnet av Bryggargatan och Drottninggatan. Gärningsmannen Taimour Abdulwahab hade enligt irakiska uppgifter tränats i sprängteknik i Mosul.

Ett par veckor senare greps fyra personer från Sverige när de förberedde en blodig attack mot danska dagstidningen Jyllands-Posten. Tre av terroristerna hade tidigare rest i islamiska konfliktzoner. En av dem hade tidigare gripits vid gränsen till Somalia tillsammans med sin hustru, dotter till dåvarande ordföranden i den breda muslimska paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd, även den intimt knuten till Muslimska brödraskapet.

Trots den polisiära kunskapen var den svenska offentligheten helt oförberedd när svenska islamister i aldrig tidigare skådad mängd började resa till Syrien. Hösten 2012, när den första svenska propagandan kom från jihadfronten, var det fortfarande udda och kontroversiellt att förespråka en kriminalisering av terrorträning eller medlemskap i terrororganisationer. Cirka 300 individer reste sedermera för att ansluta till IS och liknande grupper. Omkring hälften har återvänt till Sverige.

Först ett halvt decennium efter att lämmeltåget till Syrien och Irak inleddes kom lagstiftning på plats. Men inte ens nu förmår Sverige lagföra jihadisterna. Ingen har hittills dömts för medlemskap, träning eller annat samröre med IS. Utredningar om folkrättsbrott har lagts ner.

Kampen mot de inhemska jihadisterna har i stället överlåtits åt kommunala socialsekreterare, som tvångsomhändertar barnen från IS-kvinnorna, och Skatteverkets handläggare, som regelmässigt upptaxerar de individer Säkerhetspolisen tipsar om, i syfte att göra tillvaron i Sverige en smula mer obekväm. Utländska islamister i Sverige åläggs i vissa fall också daglig anmälningsplikt på polisstationen – men hårdare än så biter inte det svenska stålet.

Läs även: Så blev Sveriges mest ökända terroristfamilj ett fall för socialen

Kanske kan den svenska flatheten förklaras med oviljan att problematisera den roll som flera av de tongivande islamiska organisationerna har spelat i Sverige. De uppenbara kopplingarna till det Muslimska brödraskapet – Usama bin Ladins mentor Abdullah Azzam var inbjuden till Stockholmsmoskén som föreläsare redan 1988, men fick förhinder – har viftats bort. I stället har man odlat en romantisk bild som passar in i föreställningen om demokratiskt välgörande svenskt föreningsliv. Risken att alienera eller kränka en redan utsatt minoritet har medfört att man avstått från att hantera allvarliga säkerhetsproblem. I de fall som rört kvinnor har man varit närmast aningslös.

Under tiden har problemet växt i storlek. 1980- och 90-talets enstaka internationella jihadister växte till tiotal under 00-talet. När Säkerhetspolisen 2010 fick i uppdrag att analysera den jihadistiska miljön konstaterades att antalet individer som registrerades under ett normalt år var cirka 200. I en studie 2018 kunde forskare konstatera att polis och säkerhetspolis hade 785 personer registrerade som tillhöriga den våldsbejakande islamistiska miljön – men det innefattade endast centrala individer. Säkerhetspolisen säger sedan 2017 att den islamistiska miljön omfattar omkring 2 000 personer. En ny rapport från Center mot våldsbejakande extremism och Försvarshögskolan beskriver den svenska radikalislamiska miljön som ”landsomfattande” och dess väl belagda transnationella kopplingar som ”ett långsiktigt hot mot Sverige”.

Mot den bakgrunden är det enbart förväntat att IS-kvinnorna går fria.

Läs även: Migrationspolitiken är ett säkerhetsproblem