Att anklaga en stat för folkmord är ingen politisk markör. Det är en juridisk anklagelse av yttersta dignitet – en som kräver bevisning, rättsprövning och ett omsorgsfullt prövande av uppsåt. Därför kan den aldrig avgöras på valmöten eller i sociala medier. I en rättsstat avgörs sådana frågor i domstol. Punkt.

Zohran Mamdani har gjort anklagelsen om folkmord till en central pelare i sin borgmästarkampanj i New York. Problemet är inte att han har en åsikt – problemet är att han uttalar sig som vore domen redan avkunnad, samtidigt som den rättsliga processen fortfarande pågår.

Internationella domstolen (ICJ) har visserligen beslutat om provisoriska åtgärder, men den slutgiltiga prövningen av huruvida Israel begått folkmord är långt ifrån avgjord. ICC:s arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och Yoav Gallant gäller dessutom misstankar om krigsbrott – inte en fällande dom för folkmord.

För att folkmord ska föreligga krävs ett särskilt uppsåt, dolus specialis, att helt eller delvis förinta en folkgrupp. Det är en bevisbörda som Mamdani glatt hoppar över när han från stadshustrappan dömer en hel stats agerande.

Även om juridiken kräver uppsåt, är dödssiffrorna ofta det första vittnesmålet i den allmänna debatten. Låt oss därför stanna upp vid dem.

Gazas hälsoministerium rapporterar omkring 73 000 döda. I en befolkning på 2,3 miljoner avlider cirka 5 000 personer per år av naturliga orsaker – på två och ett halvt år motsvarar det 12 500 människor. Israels försvarsmakt uppskattar att minst 23 000 av de döda var Hamas-stridande. Räknar vi bort både naturliga dödsfall och bekräftade stridande från totalsiffran (73 000 – 12 500 – 23 000) återstår omkring 37 500 civila dödsfall som kan hänföras till kriget.

Det ger en civil–stridande-kvot på ungefär 1,6 till 1. Jämför det med FN:s ofta använda riktmärke för urbana krigszoner, där upp till 90 procent av offren uppges vara civila – det vill säga nio civila per stridande. Skillnaden är häpnadsväckande.

Räkneexemplet bygger dessutom på två olika källor med olika utgångspunkter. Totalsiffran kommer från Gazas hälsoministerium, medan uppskattningen av antalet dödade Hamas-stridande kommer från Israels försvarsmakt. Båda uppgifterna kan diskuteras. Om Gazas totalsiffra ligger i överkant samtidigt som IDF:s uppskattning av antalet dödade Hamas-stridande är försiktig, innebär det att den verkliga civil–stridande-kvoten sannolikt är lägre än de 1,6 civila per stridande som räkneexemplet visar.

Beräkningen är därför medvetet försiktig och illustrerar hur även antaganden som ligger nära respektive parts egna uppgifter leder till en kvot som skiljer sig kraftigt från den ofta återgivna bilden av nio civila för varje stridande.

Samtidigt förtjänar den ideologiska bakgrunden att uppmärksammas. Den ursprungliga Hamasstadgan från 1988 innehåller formuleringar om att förinta Israel och återger även antisemitiska motiv. Hamas publicerade 2017 ett policydokument med ett delvis förändrat språkbruk, men organisationen har fortfarande inte erkänt Israels rätt att existera. Den bakgrunden är relevant när folkmordsanklagelser diskuteras.

En organisation som uttrycker målet att staten Israel inte ska existera väcker naturligt frågor om vilka konsekvenser ett sådant mål skulle få för den israeliska befolkningen. Hur detta ska tolkas juridiskt är en annan fråga, men det understryker vikten av att samma beviskrav och samma juridiska måttstock tillämpas på alla parter i konflikten.

Den materiella förstörelsen är däremot obestridlig. FN uppskattar att 92 procent av Gazas bostäder skadats eller förstörts. Israel har samtidigt genomfört omfattande varningsåtgärder – flygblad, sms, telefonsamtal – för att minska civila förluster. Förespråkare ser detta som en moralisk åtgärd; kritiker ifrågasätter dess effektivitet. Båda perspektiven måste få rum i en seriös analys, men alltför sällan gör de det.

Mamdani har också deklarerat att Netanyahu borde gripas om han sätter sin fot i New York. Uttalandet fick rubriker, men det saknar juridisk förankring. En borgmästare har varken befogenhet eller mandat att gripa en utländsk regeringschef – sådana frågor avgörs av federala myndigheter. Uttalandet var följaktligen inget annat än en symbolisk posering.

Och just där brister ledarskapet. New York brottas med akuta kriser: tunnelbanan som faller sönder, skolor som tappar fotfäste, bostadsbrist som driver människor till desperation och en brottslighet som påverkar vardagen.

Det är för dessa frågor som New York-borna väljer sin borgmästare. När en kandidat i stället ägnar sig åt utrikespolitiska domslut utanför sitt ämbetsområde – och dessutom använder ett av historiens tyngsta juridiska begrepp som slagträ – är det rimligt att fråga sig: var finns prioriteringen?

Den som anklagar en demokratisk stat för folkmord bär ett oerhört ansvar. Bevisningen måste hålla inför domstolar. Den måste hålla inför historien. Framför allt måste den tåla den kritiska granskning som en så allvarlig anklagelse förtjänar.

Folkmord är ingen slogan – det är en dom. Och den domen är ännu inte avkunnad. I ett öppet samhälle segrar inte de starkaste orden – det gör bevisen. Fakta, inte känslor. Det är där rättsstaten skiljer sig från valfläsket.