Han var Cambridgeuniversitetets yngste svarte professor, idrottsmannen som sprang 96 mil på sex dagar, välgörenhetshjälten som räddade liv och den neurodivergente underdogen som övervann alla hinder. Men när lögnerna rasade samman visade sig Jason Arday vara något helt annat: vår tids Forrest Gump – fast med ett CV fabricerat av fantasin och ett akademiskt system som vägrade ifrågasätta honom.
Nu är han borta. Avgången kom efter en perfekt storm av plagiatanklagelser och avslöjanden som fått hela det brittiska etablissemanget att skaka. Men detta är inte slutet. Detta är bara början på en nationell skandal som blottlagt hur ruttna och inkompetenta våra institutioner har blivit.
Jag tänker inte rada upp alla Ardays påstådda meriter. Ni har hört dem tidigare. Höjdpunkterna är ändå värda att påminnas om: de 96 mil han påstod sig ha sprungit på sex dagar – en prestation som skulle placera honom bland världens absoluta elitidrottare.
De 30 maratonloppen på 35 dagar, som enligt honom samlade in fem miljoner pund till välgörenhet, trots att det inte finns några bevis för att detta någonsin ägt rum. Hans tid i Crystal Palace Football Club. Hans påstådda medverkan i den berömda dokumentärserien 7 Up – trots att grundkravet för att kunna delta var att man levde ungefär tjugo år innan Arday ens föddes.
Som akademiker höll han låg nivå. Som fantasifigur var han världsmästare.
Att en sådan person kunde lyftas långt över sin faktiska kompetens av progressiva liberaler, desperata efter att göra honom till sin affischfigur, är en av vår tids mest chockerande och nedslående berättelser. Samtidigt är det lätt att förstå varför det skedde.
Han blev deras gyllene barn – den perfekta symbolen för intersektionell identitetspolitik, som uppfyllde varje tänkbar mångfaldsmarkör: svart, fattig, neurodivergent, analfabet fram till 18 års ålder, stum fram till elva års ålder. Han var identitetspolitikens bingobricka i mänsklig form.
Därför måste han bli Cambridgeuniversitetets yngsta svarta professor. Och när han väl blivit professor måste han försvaras till varje pris. Den woke-etablerade eliten hade investerat alldeles för mycket i honom för att låta honom misslyckas.
Cambridgeuniversitetet befinner sig nu i en kris som det själv har skapat. Anseendet hos ett av världens mest prestigefyllda lärosäten ligger i spillror. Universitetet tillämpar normalt nolltolerans mot plagiat. Ändå försvarade man Arday och vägrade utreda anklagelserna. Först efter två veckor av dagliga avslöjanden i The Times, och därefter även i The Guardian, insåg Cambridge att spelet var förlorat och tvingades agera. Alldeles för sent.
Även Liverpool John Moores University, som tilldelade Arday hans doktorsexamen, friade honom från plagiatanklagelserna. Men varför? Även vänsterorienterade akademiker har sagt att delar av avhandlingen enligt deras bedömning tydligt utgör plagiat. När man ser omfattningen av de textstycken som hämtats från andra framstår det som otänkbart att en vit akademiker skulle ha friats på samma sätt. Är detta de låga förväntningarnas rasism? Varför fick han tvivlets fördel när andra inte skulle ha fått det?
Att se erfarna journalister, tränade att upptäcka minsta antydan till osanning, okritiskt acceptera Ardays storslagna påståenden visar vilken förödande effekt ideologisk övertygelse kan ha på omdömet. Ledande personer inom brittiskt offentligt liv har blivit fullständigt förödmjukade. Deras omdöme har fördunklats av det som ofta kallas woke-ideologi. De kunde, eller ville, inte se det som så många andra såg – att kejsaren var naken.
För de flesta människor skulle en sådan situation vara djupt skamlig. Men det som dessa personer inte tycks inse är att deras agerande i praktiken innebär olika måttstockar beroende på hudfärg. En vit professor som mött motsvarande anklagelser hade sannolikt blivit föremål för en omedelbar och långt hårdare granskning. Om människor bedöms efter olika kriterier beroende på etnisk bakgrund väcker det i sig frågor om likabehandling.
Den nationella skandalen stannar inte där. För många innebär affären också ett hårt slag mot ämnen som kritisk rasteori, Ardays eget forskningsområde. Kritiker beskriver ämnet som ett akademiskt fält utan empirisk eller naturvetenskaplig grund och menar att det alltför ofta domineras av ideologiska resonemang snarare än vetenskaplig prövning.
Ardays egna akademiska arbeten har av flera bedömare beskrivits som svaga, samtidigt som hans överordnade framställde honom som en internationell auktoritet. För kritikerna blir detta ett allvarligt underbetyg för hela ämnets akademiska kvalitet.
Affären väcker också frågor om DEI-programmens konsekvenser. Den kanske viktigaste frågan är denna: Hur många fler fall finns det som aldrig upptäckts? Hur många personer har rekryterats eller befordrats därför att identitet fått väga tyngre än dokumenterad kompetens? Frågan gäller inte bara universitetsvärlden utan även andra yrken där kompetens är avgörande – läkare, sjuksköterskor, jurister, ingenjörer, arkitekter och piloter.
Arday avslöjades därför att hans berättelser var så spektakulära att de gick att kontrollera. Hur många andra finns där ute vars meriter aldrig granskats lika noggrant? Om rekryteringar sker utan ordentlig kontroll av meriter och referenser riskerar förtroendet för institutionerna att urholkas.
Många organisationer har skadat sitt eget anseende genom att prioritera mångfaldsmål framför konsekvent meritprövning. Därför borde Arday-affären bli en väckarklocka för universitet, företag och myndigheter i Storbritannien, USA, Kanada och andra länder där DEI-program fått stort genomslag.
Men för guds skull – exkludera inte Sverige i detta sammanhang. Samtidigt tvivlar många på att någon verklig självrannsakan kommer att ske. För mycket prestige och för många politiska investeringar står på spel.
Även Metropolitan Police har hamnat i skottlinjen efter sitt agerande mot en journalist från Times Higher Education. Det handlar inte om sensationspress utan om en etablerad och respekterad publikation med tydlig akademisk profil.
Journalistens ”brott” bestod i att han skickade artiga och noggrant formulerade frågor till Jason Arday om hans bakgrund och karriär. Arday uppges då ha vänt sig till några av landets mest inflytelserika förtalsadvokater och därefter kontaktat polisen. Polisen valde att utreda ärendet under fyra månader innan det lades ned.
Under utredningen uppmanades journalisten av en polis att upphöra med all kontakt med professor Arday med hänvisning till den påverkan granskningen kunde ha på hans psykiska hälsa. För många framstår detta som ett djupt oroande försök att begränsa den granskande journalistiken och ett angrepp på pressfriheten.
Sammantaget har universiteten, DEI-programmen, polisen, BBC och andra medier som länge var ovilliga att rapportera om historien, tillsammans med de politiker, journalister och akademiker som försvarade Arday, blottlagt allvarliga brister i några av Storbritanniens mest inflytelserika institutioner.
Många frågar sig nu hur Storbritannien kunde hamna där landet befinner sig i dag. Frågan måste dock utökas och inkludera stora delar av väst – inte minst Sverige.
För hur många Forrest Gump springer runt i Sveriges institutioner just nu?
