Holmgren: Venezuela – Från oljerikedom till massflykt  

Venezuelas sammanbrott är inte resultatet av olyckliga omständigheter, yttre konspirationer eller misslyckad politik i största allmänhet. Det är följden av ett långvarigt, systematiskt maktövertagande som inleddes under Hugo Chávez och fullbordades under Nicolás Maduro.

Chávez tog makten genom populism och oljeinkomster, men använde dem inte till att bygga starka institutioner, utan till att montera ned rättsstat, oberoende medier och ekonomisk frihet. Staten politiserades, militären knöts till regimen och oppositionen reducerades till ett tolererat alibi. Redan där upphörde Venezuela i praktiken att vara en fungerande demokrati.

När Maduro tog över försvann de sista spärrarna. Till skillnad från sin företrädare saknade han både karisma och folkligt stöd, vilket gjorde valfusk, repression och ren korruption till nödvändiga maktmedel. Det senaste valet var inte det första han förlorade, men det var det första där oppositionen kunde dokumentera fusket fullt ut: protokoll, parallell rösträkning och bildbevis visade tydligt att Maduro inte var folkets val. Det gick inte längre att dölja. Ändå vägrade han lämna makten, vilket i sig avslöjar regimens sanna natur.

Samtidigt har landet knutits allt hårdare till några av världens mest repressiva och destruktiva stater. Samarbetet med Kuba har gett regimen säkerhetsapparat och repression, banden till Iran och Ryssland har möjliggjort sanktionsevasion och militärt stöd, medan Kina säkrat naturresurser genom skuldfällor. Venezuela är i praktiken ett ockuperat land, inte av väst, utan av en kleptokratisk elit i samspel med externa makter och kriminella nätverk.

SE ÄVEN: Trump: Maduro är tillfångatagen och har förts ur landet

Resultatet är en ruin i historisk skala. Av cirka 32 miljoner invånare har över åtta miljoner tvingats lämna landet på kort tid. Inflation och varubrist har raderat sparande, löner och framtidstro. Den massiva brain drain som skett – läkare, ingenjörer, företagare, akademiker – har tömt landet på det mänskliga kapital som krävs för återuppbyggnad. Att sex syskon i samma familj lämnar landet är inte ett undantag, utan normen.

Detta gör tragedin desto tydligare. Venezuela är ett land som, med sina enorma oljereserver, sitt gynnsamma klimat med flera skördar per år, sitt geografiska läge och sin turismpotential hade kunnat vara ett av Latinamerikas mest välmående samhällen. I stället har folket gjorts fattigt i ett rikt land. Därför är stödet för förändring i dag överväldigande. Det syns öppet, rått och ofiltrerat på sociala medier och i vittnesmål från människor på marken. En klar majoritet vill att Maduro och hans kartell ska bort.

Att detta inte speglas i svensk vänstermedia är talande. Fokus ligger på att utmåla händelserna som amerikansk aggression, samtidigt som åratal av faktisk ockupation, valfusk och förtryck ignoreras. Ja, USA har egna intressen, och ja, framtiden kommer att innebära samarbete och affärer. Men skillnaden är avgörande: ett samarbete där ett fritt Venezuela kan resa sig och där folket får del av välståndet, inte en regim som plundrar sitt eget land för att överleva politiskt.

SE ÄVEN: Sjölander: Tack, Venezuela!

Möjligheten till återfödelse finns nu, symboliserad av oppositionen och gestalter som María Corina Machado. Vägen dit är smärtsam, och våld är alltid en tragedi. Men alternativet – att låta Maduro sitta kvar – är inget alternativ alls. För venezuelanerna är detta inte geopolitik. Det är hoppet om att äntligen få tillbaka sitt land.