Det är detta som är min spaning: Media ägnar mycket utrymme åt oenigheterna kring Sveriges val av strategi för bekämpning av pandemin, men bortom detta finns en underliggande enighet på ett annat plan. Vetenskap och beprövad erfarenhet har blivit ledstjärna i den mediala dramaturgin på ett sätt som vi inte har sett på länge. I och för sig hävdar sig nog en vetenskaplig grundsyn generellt bättre inom det medicinska området än inom många andra fält. Men jag tycker ändå att nyhetsrapporteringen om pandemin är ett glädjande uppsving för vetenskapen.

Tänk på hur det skulle ha kunnat vara. Tänk att folkhälsomyndighetens företrädare inte hade blivit bemötta som om de hade kunskaper att förmedla, alltså insikter som är relevanta och intressanta för oss läsare, tittare och lyssnare, utan hade behandlats som om de företrädde en åsikt. Sådana går det ju tretton på dussinet, så då skulle vi ha fått genomlida oändligt många, oändligt tröttsamma program där åsikter bryts mot varandra i enlighet med den balanserade rättvisans primat.

Då hade vi fått se sakkunniga i epidemiologiska spörsmål förödmjukas av att behöva diskutera med diverse stollar utan djupare sjukdomsinsikt – varken beträffande covid-19 eller sin egen diagnos. Med bara en lätt överdrift kan jag tänka mig TV-program där man skulle ha ägnat lika mycket programtid åt frågan om covid-19 bäst låter sig behandlas med blodiglar, bolmört eller åderlåtning, som åt frågan hur en sakkunnig ser på saken.

Läs också: Tala är silver, men tiga kan vara guld

Och utan någon överdrift alls kan jag tänka mig samma scenario, men med en kunnig person i ena soffhörnet och homeopater, antroposofer eller vaccinationsmotståndare i det andra. Självklart skulle ett sådant program också ha innehållit en filmsnutt där man inhämtade åsikter om bästa sjukdomsbehandling från mannen och kvinnan på gatan, och en liten lovsång till folkliga huskurer skulle ha sjungits. Kanske hade även förslaget från den förutvarande pajasen i Vita huset om att använda desinfektionsmedel ha dryftats med gravallvarlig min. Kort sagt: den rådande faiblessen för relativisering av vetenskaplig kunskap och av de människor som besitter den skulle ha blommat.

Men nu har inte nyhetsmedia, gudskelov, lufsat på i den vanliga lunken. Nej, tvärtom har de agerat föredömligt med tanke på situationens allvar. Kunskapen har suttit i högsätet, och de som besitter kunskap har fått tid att tala till punkt. De har inte blivit avbrutna av insinuanta frågor på temat att de har en dold agenda, deras bedömningar har inte blivit behandlade som om de vore blott ett av många inlägg i debatten, och de har sluppit ödsla tid på att argumentera med stollar.

Den glädjande huvudfåran i nyhetsrapporteringen har alltså varit en vetenskaplig grundhållning. Men en sådan hållning betyder förstås inte att de som besitter kunskap är eniga i alla frågor – så går det inte till inom vetenskapen. Och även den som respekterar vetenskaplig kunskap måste understundom göra avvägningar och bedömningar på ekonomiska, politiska, eller andra grunder. Då kan olika personer komma till olika slutsatser, trots att de delar grundsynen att läkekonst ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Åtminstone en del av kontroverserna beträffande Sveriges strategival vid pandemibekämpningen bör ses mot den bakgrunden.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att nyhetsmedia har undvikit det anti-intellektuella slukhål där alla uppfattningar anses lika mycket värda, vare sig de framförs av vetenskapligt kompetenta personer eller av foliehattar. Jag tror att det kan vara så enkelt som att när det verkligen blir ett skarpt läge – som vi har under pandemin – så får nyhetsmedia en delvis ny, mera entydig roll. Rapporteringen om pandemin angår oss personligen mera än de flesta andra nyheter, och vi vill därför ha verklig information. Efterfrågan på nyheter som underhållning och förströelse försvinner, charlataner faller på eget grepp, och ingen önskar sig längre inslag där två kombattanter käftar mot varandra. Den mediala dramaturgi som bygger på konflikt blir plötsligt ointressant.

Läs också: Ekojordbruk i medial medvind

Fortsätt gärna så – och när detta elände så småningom är över har vi kanske vunnit något bestående i relationen mellan nyhetsjournalistiken och de som har expertkunskap i olika frågor. Kanske kan vi till och med få en förändring inom ett så aktivistdrivet område som jordbruket. Där lyssnar ju media gärna på åsiktsnissar, medan de som försöker hävda en vetenskaplig grundsyn närmast betraktas som kufar. För det ska väl inte krävas en försörjningskris för att kunskapen ska hedras även där?


Torbjörn Fagerström är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.