Förskolläraren från norra Israel – som beskriver sig själv som en stolt israel – hoppades att hennes val skulle inspirera andra i ett land som så länge präglats av konflikt.

Själv tänkte hon ofta på sin morfar, som överlevde förintelsen. Han brukade uppmana henne att leva ett liv som var meningsfullt och i överensstämmelse med den judiska tradition som säger att det inte finns någon högre plikt än att rädda ett liv.

Läs även: Magnus Norell: Israel och Hamas är ingen svartvit fråga

Efter att hon kontaktat en organisation som förmedlar kontakt mellan donatorer och behövande tog det nio månader innan en mottagare hade hittats. Personen visade sig vara en treårig palestinsk pojke från Gaza.

”Du känner inte mig, men snart kommer vi att vara varandra nära eftersom min njure kommer att vara i din kropp”, skrev Segal på hebreiska till pojken, vars familj inte vill namnges på grund av att samarbete med israeler är en känslig fråga i Gaza.

En vän översatte brevet till arabiska så att familjen kunde förstå. ”Jag hoppas med hela mitt hjärta att operationen går bra så att du kan leva ett långt, hälsosamt och meningsfullt liv”.

Efter det elva dagar långa kriget i maj ”gjorde jag mig av med ilskan och frustrationen och ser bara en sak. Jag ser hopp om fred och kärlek”, skrev hon. ”Och om fler personer blir som oss kommer det inte att finnas något kvar att bråka om.”

Familjen oenig

Mellan det att hon bestämt sig och att transplantationen genomfördes uppstod djupa splittringar inom Segals familj. Hennes man och det äldsta av hennes tre barn, en son i 20-årsåldern, motsatte sig planerna. Hennes pappa slutade prata med henne.

I deras ögon riskerade hon sitt eget liv i onödan, berättar hon. Att tre släktingar dött i palestinska attacker, däribland hennes farföräldrar, gjorde situationen ännu svårare.

– Min familj var verkligen emot det. Alla var emot det. Min man, min syster, hennes man. Och den som var allra minst stöttande var min far. De var rädda, säger Segal under en intervju i sitt hem uppe på ett berg i samhället Eshhar i norra Israel.

Läs även: ”Jag är positiv till Israel och jag vill kunna visa det”

När hon fått veta vem pojken var höll hon det hemligt i flera månader.

– Jag sade det inte till någon. Jag sade till mig själv att om reaktionen på att donera en njure är så negativ, kommer det faktum att mottagaren är en palestinsk pojke att göra saken ännu värre.

Praktiska svårigheter

Israel upprätthåller en blockad av Gaza sedan Hamas, den väpnade islamistiska gruppen som motsätter sig Israels existens, tog makten 2007.

Sedan dess har de bittra fienderna utkämpat fyra krig, och det är få invånare i Gaza som tillåts resa in i Israel. Eftersom Gazas sjukvårdssystem är svårt eftersatt efter åratal med konflikter och en blockad släpper Israel in ett litet antal patienter med stora behov på humanitära grunder.

Den ideella organisationen Matnat Chaim i Jerusalem samordnade transplantationen, uppger gruppens vd Sharona Sherman.

Fallet med pojken i Gaza var komplicerat. För att snabba på processen sade sjukhuset till hans pappa, vars njure inte var en match, att sonen ”omedelbart skulle hamna längst upp på listan” om pappan själv donerade en njure till en israelisk mottagare.

Samma dag som hans son fick en ny njure donerade pappan en av sina egna — till en 25-årig israelisk tvåbarnsmamma.

I vissa länder tillåts inte systemet med reciprocitet eftersom man inte vill riskera att donatorn har utsatts för påtryckningar. De etiska riktlinjer som styr organdonationer bygger på att donatorer drivs av sin egen fria vilja, utan att få någonting i utbyte.

I Israel ses pappans donation som ett incitament att öka poolen av potentiella donatorer.

Pappan ringde

För Segal har gåvan som skapade sådana motsättningar i hennes egen familj uppnått mer än vad hon hade hoppats på. Hennes njure hjälpte till att rädda pojkens liv, gjorde så att ytterligare en donation blev av, och skapade nya band mellan personer på olika sidor av en av världens mest svårlösta konflikter.

Kvällen före pojkens operation hälsade hon på honom, och hon har behållit kontakten med hans föräldrar.

Hon upplever att hon hedrat sin morfar på ett sätt som hjälper henne att hantera sorgen efter hans död för fem år sedan. Donationen var helt och hållet hennes eget beslut och hon tvekade aldrig, konstaterar hon.

Till slut ändrade sig även hennes familj. Både hennes man och deras barn är mer förstående nu. Och kvällen innan hon själv skulle genomgå operationen ringde hennes pappa.

– Jag minns inte vad han sade eftersom han grät, säger hon.

Därefter berättade hon för honom att njuren skulle gå till en palestinsk pojke. Efter en stunds tystnad svarade pappan.

– Ja, han behöver ju också ett liv, sade han.

Läs även: Per Gudmundson: Proportion och balans om Israel-Palestina nu tack!