Delegationen för migrationsstudier (Delmi) är en statlig expertkommitté under Justitiedepartementet. Den inrättades 2013 som en del i den ramöverenskommelse om migrationsfrågor som den dåvarande alliansregeringen träffade med Miljöpartiet. Delmi leds av ordförande Joakim Palme, professor i statsvetenskap, och är till namnet ”oberoende”. Men kommitténs ledamöter utses av regeringen, kansliet är inhyst i regeringskansliet, beslut om anställningar i kansliet fattas av ansvarigt statsråd (Justitieministern) och budgeten fastställs av regeringen i enlighet med Kommittéförordningen. Verksamheten styrs genom ett kommittédirektiv som anger att regeringen löpande följer och utvärderar kommitténs arbete för att återkommande besluta om kommitténs fortsatta existens.

Delmis uppdrag enligt direktivet är att ”tillhandahålla underlag för hur den framtida migrationspolitiken kan utformas” samt ”sprida kunskap och information om migrationsfrågor hos exempelvis allmänheten, journalister och icke-statliga organisationer”.

En närmare beskrivning av verksamheten finns i kommitténs ”Program och strategi 2021-2025”. Förenklat kan man säga att verksamheten vilar på flera ben, varav ett är att välja ut och lyfta fram forskning som Delmi finner angelägen för politikutvecklingen. När Delmi beställer rapporter vill man därför ”omsätta resultat från forskning och utvärderingar till relevanta policyslutsatser”, även när forskningen i sig från början inte har innehållit några policyförslag.

I dagarna publicerade Delmi en policy brief betitlad ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken”. Den är beställd, granskad och godkänd av kommittén, men skriven av och baserad på forskning av Mattias Ekman, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans forskningsprojekt syftar till att ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och sprids i den svenska offentligheten.” Forskningen finansieras av statliga Vetenskapsrådet.

Ekman har bland annat undersökt hur debatten om migration och integration har förts på svenska ledarsidor och i sociala medier. Hans tes, grovt uttryckt, är att framträdande opinionsbildare har anammat och legitimerat en rasistisk diskurs. Detta leder till att populistiska och högerextrema krafter kan avancera, till förfång för demokratin och det civiliserade samhället, menar Ekman.

Jag pekas ut, med namns nämnande. Även min tidigare kollega Ivar Arpi namnges, liksom moderate riksdagsmannen Hanif Bali.

Som exempel framhävs mina texter, som jag skrivit när jag var verksam som ledarskribent i Svenska Dagbladet. Jag pekas ut, med namns nämnande. Även min tidigare kollega Ivar Arpi namnges, liksom moderate riksdagsmannen Hanif Bali.

Forskningsfynden (se exempelvis studien “A populist turn”) skulle i och för sig kunna diskuteras. De av mina ledarartiklar som anges som exempel på en rasistisk diskurs redogör för offentlig statistik och prognoser från SCB, presenterar kriminologiska undersökningar från Brå och introducerar empiriskt grundat tankegods från några av världens mest erkända professorer i statsvetenskap och nationalekonomi. De politiska förslag som nämns har blivit regeringspolitik i några av världens mest stabila demokratier, inte minst Sverige. Det är knappast självklart att detta ska betraktas som rasism.

Men forskning SKA vara utmanande och ifrågasättande. Som opinionsbildare är jag dessutom van att mina texter blir föremål för granskning. En sökning bland de vetenskapliga artiklarna på Google Scholar ger vid handen att min journalistik figurerat som datapunkter i ett otal studier. Detta är gott. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Ekman som forskare, ens när han antyder att jag är ett hot mot demokratin – även om jag naturligtvis inte håller med honom.

Läs också: Vad är det för fel på våra förorter?

När regeringsorganet Delmi väljer ut och lyfter fram forskningen som ”policyrelevant” samt därtill beställer konkreta förslag på politiska reformer uppstår dock en problematisk situation. Delmi publicerar, under Justitiedepartementets kontroll, en policy brief som namnger specifika oppositionella röster och journalister som hot mot samhällsordningen.

Ivar Arpi, Hanif Bali och jag är både etablerade och erfarna. Vi kommer näppeligen att bli mer återhållsamma i vår kritik av regeringens politik bara för att vi möter lite motstånd från statsapparaten. Ivar Arpi skriver genomträngande om saken redan.

Men det finns andra – opinionsbildare, publicister, föreningsaktiva, forskare eller politiskt intresserade i allmänhet – som eventuellt upplever en press. Inte minst sådana som är beroende av statliga forskningsanslag, föreningsbidrag, verksamhetsstöd eller bara ett gott renommé kanske tvekar att framföra kritik mot regeringen. Hur påverkas en tidningsutgivare i behov av presstöd när ett regeringsorgan ”informerar” om vilken sorts journalistik som betraktas som demokratifientlig? Hur fritt tänker en akademiker efter att ha fått veta att viss form av kritik mot den förda politiken kan leda till att Justitiedepartementets särskilda kommitté publicerar namn på misshagliga personer? Alla är inte lika stridslystna som Ivar Arpi eller kaxiga som Hanif Bali.

Sverige är tack och lov en stabil demokrati. Hade motsvarande hänt i ett annat land – kanske någon yngre demokrati som Polen eller Ungern – skulle omedelbar oro vara befogad gällande landets utveckling.

Här räcker det troligen med att Delmi drar tillbaka sin policy brief, beklagar övertrampet och tillser att man aldrig igen pekar ut oppositionella röster som hot mot samhällsordningen. Om så sker torde förtroendet – hur högt eller lågt det nu är – för verksamheten kunna bibehållas.

Min egen policyrekommendation från Bulletins ledarsida kommer dock att vara: lägg ner den statliga opinionsbildningen och släpp ut ledamöterna i Delmi på den öppna arbetsmarknaden.

Läs också: Tidningsutgivarna: Staten flyttar fram sin position mot publicistiken

Läs också: Outtalade normer, dogmer, tabun och förbud styr universiteten