I en ny och aktuell policyrapport om migrationens effekt på Västvärldens sammanhållning, utgiven av Europeiska Folkpartiets tankesmedja Wilfried Martens Center, ger den danske forskaren Henrik Larsen en rad med konkreta exempel på hur beslutsfattare på ett bättre sätt kan hantera den hastiga och oreglerade immigrationen från tredje världen.

Ett av råden är en nyanserad debatt om de motsatta intressen som präglar hela Västvärlden, även USA. Med nyanserad menar rapporten att asylsökandes mänskliga rättigheter inte kan stå oemotsagda. De måste och ska balanseras mot nationella hänsyn, som ekonomiska omkostnader, förmågan att integrera den aktuella asylsökaren och bevarandet av statens suveränitet och den sociala sammanhållningen. Allas lika värde låter kanske bra i tv och på Twitter, men det är en bomb som hotar att spränga värdlandets integritet, normer och kultur.

Det är just denna öppna och nyanserade debatt som saknats i både Danmark och Sverige. Mest i Sverige, där den under årtionden var fullständigt frånvarande, men nu har fått en viss fart och tyngd, inte minst i medier som Bulletin. Exempelvis pekade kulturskribenten Jan Sjunnesson i en tankeväckande genomgång den 31 januari på en särskild dialektik i nyare svensk historia.

Läs även: Sjunnesson: Sverige är sedan länge inte längre svenskt

Först utvandrade en stor andel svenskar till Amerika på grund av fattigdom. För att bromsa utvandringen uppfann beslutsfattarna Folkhemmet och senare Välfärdsstaten, gjuten i betong och miljonprogram. Båda delarna skulle hålla svenskarna i Sverige och skapa en ny urban nation koncentrerad kring de större städerna i södra delen av landet.

Experimentet fungerade. Ja, det fungerade så väl att hela världen drömde om att komma till Sverige och njuta av den trygghet och välfärd som den protestantiska etiken, den politiska neutraliteten under världskrigen och det företagsamma näringslivet hade skapat under 1900-talet. Med tiden uppstod det en diaspora av främmande folkslag i Europa vilket ytterligare förstärkte det forskarna kallar ”pull-faktorn”, alltså tilldragningskraften.

Då inträffade en oförutsedd konsekvens. Med immigrationen förändrades Sverige på ett radikalt sätt genom kulturell segregation, bidragsberoende och en helt ny form av klan- och gängkriminalitet. Det som skulle ha utvecklat Sverige och fört landet in i en strålande framtid, blev paradoxalt nog ett tilltagande hot mot den nationella och sociala sammanhållningen. På längre sikt riskerar det att helt avveckla Sverige, oavsett hur många europamästerskap herrlandslaget vinner i handboll.

Läs även: Jalving: Domen mot Inger Støjberg skapar mera kaos i dansk politik

Det samlade resultatet av först utvandring (tes), därefter folkhem (antites) och till slut invandring (syntes) är att moderna svenskar knappast har något hem i dag, om man med hem menar en känsla för historia, traditioner och rötter. Allt verkar vara i rörelse. En gång i tiden var svenskarna ett folk fästa i ett lokalt nätverk. I dag är svenskarna en befolkning, det vill säga ett statistiskt nummer i en större europeisk union ledd av byråkrater och jurister som ingen har röstat på och vars legitimitet hämtas i en extremt snäv krets i Bryssel och makteliten i de europeiska huvudstäderna.

Samma sak har skett i Danmark och i resten av Västeuropa, men ingenstans så djupt gående som i Sverige och det är naturligtvis därför så många danskar är chockerade över den svenska avvecklingen och har mycket svårt att föreställa sig hur den tänkande delen av befolkningen ska kunna hantera problemen och de kommande kriserna.

Rapporten från Wilfried Martens Center föreslår här tre ting: avtal med stater i Afrika och Mellanöstern om gränskontroll och hemsändningar, säkrande av de territoriella gränserna och en löpande ändring av internationella avtal så att de passar den nationella politiken. De enskilda staterna ska med andra ord återvinna kontrollen över immigrationen från söder.

Den debatten har vi just börjat med en liten smula i Danmark. I Sverige är det fortfarande tabu.