I Danmark finns en debatt som av allt att döma inte verkar existera i Sverige. Visst har debatten puttrat i borgerliga kretsar en tid, men den exploderade i sommarvärmen sedan ingen mindre än den socialdemokratiske inrikes- och bostadsministern Kaare Dybvad Bek i en intervju med Berlingske Tidende fick tag på ett särskilt årtal.

Årtalet är 1989. Du minns det säkert, året då Berlinmuren föll, då den i verkligheten existerande kommunismen i Sovjetunionen och Östeuropa förlorade mot demokrati och marknadsekonomi. Historien var slut. Liberalerna hade vunnit striden om Europas hjärta och framtid. Dessutom var nationalstaten ett hinder för människors och varors fria rörlighet och den föreställningen var bevekelsegrund för de nya EU-avtalen. Länder och kulturer som handlar med varandra är också fredliga. Världen låg öppen för våra fötter.

89:orna glömde att trafiken sannerligen också gick i den motsatta riktningen. Och det är en av orsakerna till att Kaare Dybvad Bek nu kritiserar 89:orna.

Fria marknader och individuella frihetliga rättigheter innebär inte allt gott, eftersom friheten måste beskyddas och förutsätter en politisk ordning. Enligt ministern kräver detta sammanhang bland annat att invandringens sociala följder fördelas bättre, så att särskilt den kreativa klassen tar ett större ansvar för att möjliggöra en bättre integration av människor som har kommit till Danmark, men som lever i utanförskapsområden.

Ministerns kritik av 89:orna är välkommen. Det anser jag, trots att jag själv var 89:a. Jag vaknade politiskt under det kalla krigets dagar och såg händelserna -89 som en seger: Det borgerliga samhället hade vunnit! Därför hade jag också omedelbart svårt att förstå Samuel Huntingtons varning då han förutspådde att civilisationernas brytpunkter – Västvärldens, Kinas och den islamiska världens civilisationer – skulle bli framtidens stridslinjer.

Läs även: Strid mellan centrum och periferi

Under åren efter den elfte september 2001 var jag medredaktör för en diger antologi med titeln 89’erne. Politiske visioner fra en borgerlig revolution (CEPOS 2010). Där beskrev 62 författare utifrån en borgerlig utgångspunkt utvecklingen från 1968 till 2001 under intryck av den islamiska väckelsen i Mellanöstern och den nya terrorn i Västvärlden. De flesta medverkande var fortfarande optimister. Varnade de för något så var det inte så mycket för migration eller talibaner, utan för välfärdsstaten.

Min egen liberala eufori var dock överstånden, även om jag fortfarande menade att ett liberalt samhälle var att föredra framför ett illiberalt. Men jag hade börjat tvivla på det liberala samhällets överlevnadsförmåga och såg tecken på liberalt förfall runt om i Västeuropa, särskilt i lärda kretsar, i media och kulturliv. Jag trodde inte heller längre på det liberala samhällets progressiva människosyn, utan fann den naiv och narcissistisk, det senare därför att vi gick runt och trodde att alla människor gärna ville vara och tänka som vi.

Jag började anse att de mänskliga rättigheter, som jag själv matats med sedan barnsben, hade blivit postmoderna, flytande och globala. Medan de tidigare hade pekat på en konkret rätt att tillhöra en politisk gemenskap inom en stat, hade de globala mänskliga rättigheterna nu kommit att betyda att alla hade samma rätt överallt. Territorialgränsen hade blivit symbolisk.

Läs även: Kalischer Wellander: Barn och unga blir offren i nästa covid-våg

Tillåt mig att göra en oortodox jämförelse: Vänder man 89 upp och ner står det 68. På ett plan tål 1989 en jämförelse med det berömda ungdomsupproret tjugo år tidigare. Båda tingen skulle ha blivit så bra, men höll inte särskilt länge i praktiken. Båda årtalen surrade av frigörelse och revolution, men visade sig vara blinda för den multipolära världen och kulturers, religioners och normers djupare mening. Eftersom liberalerna för längesen hade avskrivit kristendomen, kärnfamiljen, barnuppfostran och nationalstaten, hade de inga problem med islam, upplösta familjer, EU och gränsernas upplösning.

Det säger något om vår tid att det skall vara en socialdemokratisk minister i Danmark som påminner de borgerliga om detta.