Det nyligen avhållna kommunalvalet har skakat om det danska politiska systemet. Det beror inte enbart på att Nye Borgerlige, som ligger höger om Dansk Folkeparti, har gått framåt medan Dansk Folkeparti har backat kraftigt. Det ser ut som om den politiska danmarkskartan rivits itu. Kaos är den nya ordningen.

Den stora förloraren. Sedan Dansk Folkepartis höjdpunkt 2015, då partiet fick 21 procent av rösterna på riksplanet, drabbades partiet på tisdagen av bedrövliga fyra procent i kommunalvalet, något som måste sägas vara katastrofalt. Dagen efter avgick partiledaren Kristian Thulesen Dahl. Nu vet ingen vad som kommer att hända.

Partiets problem kompliceras av att det inte finns någon tydlig vinnarkandidat till partiledarposten. Den tidigare storfavoriten Morten Meserschmidt är indragen i en besvärlig rättsprocess om missbruk av EU-medel, som han kanske förlorar. Om det sker lär det hänga fast vid honom under lång tid framöver.

Läs även: Jalving: Världen har blivit normal igen

Den före detta partiledaren Pia Kjærsgaard, som fortfarande spökar i partiet, är just föredetting, och kan på sin höjd bli en övergångsfigur. Och jokern Inger Støjberg, tidigare utlännings- och integrationsminister i Lars Løkke Rasmussens regering och numera politisk vilde i Folketinget, sitter, som tidigare skildrats, fast i ett mål i Riksrätten om behandlingen av asylsökande medan hon var minister. Även om det ser ut som om hon kommer att klara sig, kan hon knappast byta till Dansk Folkeparti innan målet är avslutat.

Den andra förloraren. Valets andra stora förlorare är socialdemokraterna, som backade över tio procentandelar i de fyra stora städerna Köpenhamn, Århus, Odense och Ålborg och fyra procent totalt över landet. Det hängde på ett hår att partiet lyckades behålla överborgmästarposten i huvudstaden, där vänsterpopulistiska Enhedslisten fick var fjärde röst och blev största parti med ett program om mera grön natur och identitetspolitik.

Här finns en djup konflikt. Medan socialdemokraterna haft framgång med att locka väljare ute i landet i småstäder som Holbæk, Sorø, Sønderborg, Svendborg och på Lolland, har de mist röster bland studenter, akademiker och globalister i de stora städerna, som verkar som magneter på de unga och välbärgade.

Dessa nya stadsbor vänder sig mot traditionella dygder och önskar mer ”anständighet”, ”multikulti” och ”vild natur”, trots att de bor i urban omgivning. De bär inom sig det den amerikanske sociologen Daniel Bell för längesen beskrev som kapitalismens inneboende motsättning. Medan de lever i en stad som blir rikare ser de sig själva som motståndare till den handel, driftighet, arbetsetik och sparsamhet som historiskt sett skapat välståndet. De vill helst bara ha det bra och leva i fred med sig själva, men denna hedonism strider mot de kulturella förutsättningar som har skapat urbaniteten, ja själva moderniteten. Hur länge denna obalans kan fortsätta är naturligtvis en bra fråga.

Läs även: Den danske integrationsministern: ”Min dröm är noll asylsökande i Danmark”

Valets främsta vinnare. Valets största vinnare är de konservativa, som gick från nio till femton procent av rösterna. De konservativa, som i förre statsministern Poul Schlüters anda inte är så konservativa att det stör, rider på en våg av framgång. Det beror främst på utomstående förhållanden, som de interna grälen hos borgerliga rivaler som Venstre, Dansk Folkepartis kollaps och statsministerns minkskandal.

Dessutom tillkommer partiledaren Søren Pape Poulsens eminenta förmåga att hålla käften. Han säger aldrig något intressant och väljarna belönar honom för det. Men kommer tystnaden att användas till att föra konservativ politik?

Jag tvivlar på det. Som en kritisk kommentator redan har skrivit kan man nästan frukta att Konservative och Venstre återvinner makten i det kommande folketingsvalet, som ska avhållas senast i juni 2023. För om de gör det, varifrån ska politiken komma? Medan socialdemokraterna fick majoritet 2019 efter många års idéutveckling, står de borgerliga partierna i det närmaste på bar backe.

Förvirringen har bara börjat.